möjligt skrev 2019-03-30 18:34:25 följande:
Fast varför hoppar man omedelbart till slutsatsen att det har med ett djupt känslomässigt behov hos barnet att göra?
Någon skrev tidigare att det här minsann inte är en 2åring som säger mamma till alla, nej det är det inte, men det är ett litet barn som bor (nästan) heltid hos sin mamma, och är van att säga och kalla på mamma.
Jag jämför med mina föräldrar som är skilda sedan många många år, lite då och då händer det att de råkar säga den föredetta partners namn av misstag, fast de varit med sina nya partners i många år.
Som det låter på TS så har hon och sambon redan innan introducerat titeln bonusmamma till barnet. Och barnet har sedan någon gång sagt mamma och TS har genast, vad det låter som, accepterat och spelat med på det.
Baserat på alla bonusmammor i tråden som uttrycker det som en sådan stor sak och en sådan glädje att barnet säger mamma får mig att tro att man svarar på beteendet med positiv förstärkning, barn är väldigt duktiga på att läsa vuxna. I kombination med att inte rätta genast så gör det mig skeptisk till att det alltid är ett medvetet val från barnets sida.
Jag har svårt att förstå hur det skulle kunna vara särskilt negativt för barnet att i början svara med att vänligt korrigera och sedan prata om det innan man accepterar det som en permanent titel. Jag tycker inte att jag underskattar barn och är det ett väldigt starkt behov hos barnet så kommer det att visa det
Just för att det inte ÄR ett litet barn som "bara säger fel" - en femåring bör, som du skriver, inte underskattas och säger inte fel om o om igen.. en femåring vet absolut att TS är "pappas nya"..
Som jag skrivit tidigare så tycker jag absolut att man bör prata med barnet, men utan att försöka påverka.
Min bonus var i samma ålder som TS bonus ungefär första gången hon tog upp ftågan. Sedan glömde hon det ;)
Hon tog upp det återigen när hon var i åttaårsåldern - då förklarade jag att hon hade en mamma men att hon fick kalla mig vad hon ville, men att hon äceb skulle vara medveten om hur mamman kunde känna. Jag - eller min man - har aldrig kallat mig för ngt annat än mitt namn, men HON har sedan hon var liten beskrivit mig som "min extramamma" när hon presenterat mig för någon. Det är även HON som sagt att när hon är hos oss är jag som hennes mamma. Så jodå, sådant kan komma från barnen utan bonusförälderns inblandning.
Jag håller hekt med dig om att man bör prata om det med barnet. Men som sagt inte bestämma åt barnet, som mamman här verkar göra.
