Anonym (bell) skrev 2019-06-12 00:16:57 följande:
min kille, sambo, blivande far till barnet i magen.. bortprioriterar mig? följer aldrig med på möten hos bm, utan bara UL, känns som att han fullständigt skiter i mig.. frågar knappt hur jag mår..
är det någon annan som har det såhär? hur fan handskas man med det liksom?
behöver honom mer än någonsin och då får jag tvärtemot - dvs ingenting. jättetråkigt och det får mig att må väldigt dåligt psykiskt.. klart man börjar tvivla, är jag inte intressant längre? är jag för jobbig, för på, för krävande? har kärleken försvunnit?
ni förstår säkert.. går inte heller att prata om det, antingen blir han sur (?) eller så går det in - och sen ut - direkt. känns som han inte bryr sig, tar mig för givet.. och ju mer jag försöker prata om det ju jobbigare känner JAG mig? ska det verkligen behöva va såhär?
någon som kan relatera? :/
Att inte följa med på BM-besöken men ultraljuden kan jag förstå. Det är ju mest blodprover, blodtryck och hur kvinnan mår. Däremot är det ju dåligt om du mår dåligt och vill prata och han stänger ute dig känslomässigt. Dock är graviditeten väldigt abstrakt för karlar, tills de står där på förlossningen och håller i sitt nyfödda barn. Du har ju ett ENORMT försprång eftersom allt sker i dig.
Jag "tvingade" med min man på typ alla BM-samtal och så första gången. Andra gången tyckte vi båda att det var totalt onödigt att han jämt följde med, han kom nån gång om det passade väldigt bra jobbmässigt och lyssnade på lite hjärtljud. Nu tredje gången har inte jag heller någon lust att gå
Gör ju det ändå såklart, men skulle nästan bli sur på min man om han också skulle slösa ledighet på något annat än ultraljud
Vi båda glömmer bort att läsa i gravidappen, och frågar nån mig hur långt gången jag är måste jag jämt dubbelkolla...
Samtidigt vet jag att när bebisen kommer så är det kärlek och lycka på en gång - från oss båda. Men engagemanget under graviditeten återspeglar inte alltid känslorna mot det nyfödda barnet