Flytta och bli särbo pga bonusbarnslivet

Vad bra för dig! Härligt att höra! Jag skulle inte heller säga att jag är olycklig i min bonusfamilj, även om jag ofta tänker att det vore lättare om vi bodde isär. Vi vuxna skulle ju inte göra slut, bara för att vi bodde isär. Jag skulle ju fortfarande ha en bonusfamilj. Bara det att vi inte skulle slita så mycket på varandra i vardagen.
Det positiva med bonusfamiljen är ju att man är en stor härlig flock, att vi gillar varann trots att vi inte är släkt, att jag får ett extra barn utan att behöva ta föräldraansvar för det, att vårt gemensamma barn har ett syskon, att det är mysigt, och i perioder känns som familj. Men det ÄR ju också mycket som skaver, i alla fall för mig. Speciellt det här som du nämner, att styvbarnet stökar ner och lämnar kladdiga ytor och skor och jackor i hallen jämt, och min partner inte ens ser det utan att det är jag som plockar och plockar.

Och jag förstår dig helt och fullt, har hört samma från min bror de senaste 10 åren som lever med en kvinna som har tre barn sedan tidigare. Jag kan inte och ska inte tala om för andra hur dom ska sköta sina relationer eller var de borde göra för det måste var oh en känna själv, för alla har vi olika inställning och verkligheter, det som funkar för mig, kanske inte funkar för någon annan. 

Det är ju inte så att något magiskt händer om 5 år, som gör att allt plötsligt blir bra. Däremot kanman blivit så avtrubbad att man inte inser hur dåligt det är.

Jag tror att de som går isär inom 5 år, är de familjer där det inte fungerat. De som håller ihop längre, är de där det fungerar. Enkelt förklarat. Finns alltid undantag.

Haha! Roligt svar (men lite hemskt). Jag håller inte med dig, jag tror att många bonusfamiljer går igenom några hundår i början innan de nya relationerna och rollerna sätter sig. Ta bara den här naturliga känslan man har, då ens släkting eller ens egna barn stökar runt i huset. Jämfört med när ens bonusbarn gör det, då är i alla fall jag inte lika avslappnad. Det är som att bo med en främling eller gäst. Någon annans släkting. Men efter några år i samma hus har man nog vant sig (alternativt blivit avtrubbad hehe)

Vi har varit sambo sen särbo och nu sambo igen. Och jag ångrar verkligen att vi inte fortsatte vara särbo. Är så trött på att bo med en "transformer". Ena veckan sambo sen förvandlas han till nån passupp / betjänt / bankkort.

Tyckte du om Jesper Juuls bok? Jag högaktar hans inställning till barn men jag tycker att han faller i samma gropar som alla andra när han pratar om bonusföräldrar. Mycket av det han säger håller jag med om men vissa saker han skrev blev jag besviken på också. 

Vad gäller det här med fem år, jag tänkte ungefär som du att man rimligtvis borde känna sig mer bekväm med åren men så har det inte blivit. Det har faktiskt bara blivit värre. Men det är ju svårt att förutse hur det kommer att bli, om man väger in livsförändringar och hur det påverkar. Vi skaffade till exempel barn efter ett par år och det blev inget som jag hade trott i relationen med hans barn. Samma att hans barn nu är i tonåren och vad det innebär för oss alla. Eller att mamman har styrt våra liv på ett sätt som inte är acceptabelt. 

Vad tråkigt att det inte har blivit bättre med åren :( Det gör mig lite deppig att höra. Jag har inte heller känt av någon förbättring, men vi har bara bott ihop i två år. Vad är det som är svårt? Förutom det uppenbara, att behöva bo med någon annans släkting som har 100 procent behov av omvårdnad..

När det gäller Juul så är inte jag heller helt och hållet förtjust i honom, men det finns ju inte så många expert-böcker om bonusföräldraskap. En sak skriver han som jag håller med om: vi är pionjärer, vi i bonusfamiljer. Och det är nog faktiskt nåt vi ska vara stolta över :) önskar dig en fin lördag

Läste och trodde någon gammal tråd jag startat kommit till liv igen när jag insåg att denna var nyskapad.

Med det sagt... förstår din känsla... vi är fortfarande sambos..

Vi har träffats i 2,5 år, varav lite mer än ett år som sambos i hans hus och med hans barn (13 och 16 år) veckovis. Medan vi var särbo så bråkade vi knappt eller tjafsade. Jag var hos dem varje helg och varannan vecka var han hos mig. måndag till torsdag på barnveckan var jag i min lägenhet. det fungerade såå bra. men han sa från start att han vill vara sambo och om jag inte vill det så får det vara slut. så jag flyttade in. Det var ett helvete från start, eftersom jag kom in som en inneboende till en färdig familj och en färdigt hem. hyr ut min lägenmhet i andra hand, så har inga möbler med mig. 

Eftersom sdag inte gillar mig speciellt mycket och jag inte heller känner någon kemi med dem, så brukar jag hålla mig borta på kvällarna den veckan de är hos oss, villket är plågsamt. Det enda kravet jag har ställt är att om de kommer till oss på den barnfria veckan så ska de ringa innan och att de plockar undan efter sig.

Nu efter 2,5 år så bad jag om ifall vi kan ändra bytdag till söndag kväll istället för måndag. Pojken har nämligen valt att bo mest hos mamman sedan 6 månader och är hos oss varannan helg, så vi lämnar honom på söndagen. Flickan vill vara kvar som tidigare på måndagar. Då går hon till skolan och sen vet man aldrig ifall hon kommer vid 12 eller 15 eller först på kvällen vid 20 när mamman ska hänta sakerna (EN påse!!), Jag har bett min sambo om han kan lämna den påsen kvällen innan eller på måndag morgonen så att det inte blir en massa spring etc, men han vägrar. Han säger att de haft det såhär i 8 år och så ska det vara! Varför detta är viktigt för mig är att söndagarna hade blivit mer naturliga att man hälsar på varandra och äter ihop. på måndagar går hon in på sitt rum och det blir inte riktigt så att vi hälsar eftersom hon inte gillar mig. därför går jag heller inte in på hennes rum o hälsar, vilket min sambo kräver av mig. vi äter aldrig ihop på kvällarna utan hon vill sköta sitt. är detta normalt??

Jag och min man har varit tillsammans i fem år och vi har varit särbos sedan start. Det funkar bra för oss, vi har aldrig bråkat och har en sund relation. Våra respektive ex gick båda vidare fort med ny sambo och nya barn vilket tyvärr har tärt en del på vissa av våra barn (vi har tre barn men inga gemensamma) så vi vill ge dom en fristad på våra veckor. Vi ses på helgerna och det räcker gott och väl. Vi kommer flytta ihop i framtiden, kanske om fem år om vi fortfarande är ihop då, men då är våra barn stora.