Borde jag anmäla fertilitetsläkaren?

För en handfull år sedan var jag hos en fertilitetsläkare inför IVF. Träffade då en kvinna som gjorde en koll och inom 5 minuter sade "Du kommer ALDRIG kunna få barn. Enda sättet för dig är att adoptera" Jag skulle inte ens göra IVF enligt henne för det var slöseri på landstingets resurser. Hon var kylig och stressad, sedan lämnade hon mig gråtande i rummet. Efter  en stund kom en sköterska och sade att jag måste gå.  Jag frågade då om jag kunde ställa några frågor till läkaren men hon hade redan gått för dagen.
Jag åkte hem och var helt förstörd, berättade för min partner och vi grät ihop.
Fyra månader efter det beskedet var jag gravid. Helt på naturlig väg. Lyckliga behandlade vi vårt kommande barn som ett fullständigt mirakel! Något som kunde leva och växa i min värdelösa livmoder.
Ett år efter att 1n föddes är jag gravid igen. Ytterligare ett barn som lever och mår bra där inne där enligt läkare inget kunde gro...?.. Och jag börjar undra vilken felmarginal en fertilitetsläkare får ha. Självklart är graviditeter inget procentuell siffra, antingen kan man få barn eller så kan man inte, men att gå från 0-2 är rätt märkvärdigt.

Nu vet jag att det finns de som kommer säga "men var tacksam att hon hade fel och njut av dina barn", visst, men vill påpeka att jag inte funderar på anmälan för min skull eller för att tjäna något på det, utan för att jag tycker hon är olämplig inom yrket, hur många andra kvinnor har hon inte fått att gråta, och hur många sitter kanske och gråter i detta nu pga av hennes helt bisarra feldiagnos.

För vissa är möjligheten att få barn lixom ALLT, att får höra att man inte kan är ju något som kan rasera ens hela liv, förhållande.. allt.

Om någon skulle få höra att de ska dö av cancer inom ett halvår kommer det ju påverka allt de gör, om de sedan får reda på att diagnosen var felaktig så skulle ingen säga "ok, ryck på axlarna och njut av livet" man kan inte bortse från all den ångest, stress, mörka tankar mm som kommer av ett sådant besked.

Hur tänker ni andra???

För en handfull år sedan var jag hos en fertilitetsläkare inför IVF. Träffade då en kvinna som gjorde en koll och inom 5 minuter sade "Du kommer ALDRIG kunna få barn. Enda sättet för dig är att adoptera" Jag skulle inte ens göra IVF enligt henne för det var slöseri på landstingets resurser. Hon var kylig och stressad, sedan lämnade hon mig gråtande i rummet. Efter  en stund kom en sköterska och sade att jag måste gå.  Jag frågade då om jag kunde ställa några frågor till läkaren men hon hade redan gått för dagen.
Jag åkte hem och var helt förstörd, berättade för min partner och vi grät ihop.
Fyra månader efter det beskedet var jag gravid. Helt på naturlig väg. Lyckliga behandlade vi vårt kommande barn som ett fullständigt mirakel! Något som kunde leva och växa i min värdelösa livmoder.
Ett år efter att 1n föddes är jag gravid igen. Ytterligare ett barn som lever och mår bra där inne där enligt läkare inget kunde gro...?.. Och jag börjar undra vilken felmarginal en fertilitetsläkare får ha. Självklart är graviditeter inget procentuell siffra, antingen kan man få barn eller så kan man inte, men att gå från 0-2 är rätt märkvärdigt.

Nu vet jag att det finns de som kommer säga "men var tacksam att hon hade fel och njut av dina barn", visst, men vill påpeka att jag inte funderar på anmälan för min skull eller för att tjäna något på det, utan för att jag tycker hon är olämplig inom yrket, hur många andra kvinnor har hon inte fått att gråta, och hur många sitter kanske och gråter i detta nu pga av hennes helt bisarra feldiagnos.

För vissa är möjligheten att få barn lixom ALLT, att får höra att man inte kan är ju något som kan rasera ens hela liv, förhållande.. allt.

Om någon skulle få höra att de ska dö av cancer inom ett halvår kommer det ju påverka allt de gör, om de sedan får reda på att diagnosen var felaktig så skulle ingen säga "ok, ryck på axlarna och njut av livet" man kan inte bortse från all den ångest, stress, mörka tankar mm som kommer av ett sådant besked.

Hur tänker ni andra???

Fast... Tänk om det var just det hon sa som fick dig att komma mer i balans och inte så stressad?

Visst var det abrupt och otrevligt men jag har sett så många få barn när de slutar stressa upp sig för att avfärda det hela som skitsnack.

Fast... Tänk om det var just det hon sa som fick dig att komma mer i balans och inte så stressad?

Visst var det abrupt och otrevligt men jag har sett så många få barn när de slutar stressa upp sig för att avfärda det hela som skitsnack.

Fast... Tänk om det var just det hon sa som fick dig att komma mer i balans och inte så stressad?

Visst var det abrupt och otrevligt men jag har sett så många få barn när de slutar stressa upp sig för att avfärda det hela som skitsnack.

För en handfull år sedan var jag hos en fertilitetsläkare inför IVF. Träffade då en kvinna som gjorde en koll och inom 5 minuter sade "Du kommer ALDRIG kunna få barn. Enda sättet för dig är att adoptera" Jag skulle inte ens göra IVF enligt henne för det var slöseri på landstingets resurser. Hon var kylig och stressad, sedan lämnade hon mig gråtande i rummet. Efter  en stund kom en sköterska och sade att jag måste gå.  Jag frågade då om jag kunde ställa några frågor till läkaren men hon hade redan gått för dagen.
Jag åkte hem och var helt förstörd, berättade för min partner och vi grät ihop.
Fyra månader efter det beskedet var jag gravid. Helt på naturlig väg. Lyckliga behandlade vi vårt kommande barn som ett fullständigt mirakel! Något som kunde leva och växa i min värdelösa livmoder.
Ett år efter att 1n föddes är jag gravid igen. Ytterligare ett barn som lever och mår bra där inne där enligt läkare inget kunde gro...?.. Och jag börjar undra vilken felmarginal en fertilitetsläkare får ha. Självklart är graviditeter inget procentuell siffra, antingen kan man få barn eller så kan man inte, men att gå från 0-2 är rätt märkvärdigt.

Nu vet jag att det finns de som kommer säga "men var tacksam att hon hade fel och njut av dina barn", visst, men vill påpeka att jag inte funderar på anmälan för min skull eller för att tjäna något på det, utan för att jag tycker hon är olämplig inom yrket, hur många andra kvinnor har hon inte fått att gråta, och hur många sitter kanske och gråter i detta nu pga av hennes helt bisarra feldiagnos.

För vissa är möjligheten att få barn lixom ALLT, att får höra att man inte kan är ju något som kan rasera ens hela liv, förhållande.. allt.

Om någon skulle få höra att de ska dö av cancer inom ett halvår kommer det ju påverka allt de gör, om de sedan får reda på att diagnosen var felaktig så skulle ingen säga "ok, ryck på axlarna och njut av livet" man kan inte bortse från all den ångest, stress, mörka tankar mm som kommer av ett sådant besked.

Hur tänker ni andra???

Jag tänker följande. Du fick höra att chansen för att bli gravid var 0%, nu har du bevisat att chansen är 200%.

En 200% felmarginal bör inte en fertilitetsläkare ha.

Så fundera på att anmäla.

För en handfull år sedan var jag hos en fertilitetsläkare inför IVF. Träffade då en kvinna som gjorde en koll och inom 5 minuter sade "Du kommer ALDRIG kunna få barn. Enda sättet för dig är att adoptera" Jag skulle inte ens göra IVF enligt henne för det var slöseri på landstingets resurser. Hon var kylig och stressad, sedan lämnade hon mig gråtande i rummet. Efter  en stund kom en sköterska och sade att jag måste gå.  Jag frågade då om jag kunde ställa några frågor till läkaren men hon hade redan gått för dagen.
Jag åkte hem och var helt förstörd, berättade för min partner och vi grät ihop.
Fyra månader efter det beskedet var jag gravid. Helt på naturlig väg. Lyckliga behandlade vi vårt kommande barn som ett fullständigt mirakel! Något som kunde leva och växa i min värdelösa livmoder.
Ett år efter att 1n föddes är jag gravid igen. Ytterligare ett barn som lever och mår bra där inne där enligt läkare inget kunde gro...?.. Och jag börjar undra vilken felmarginal en fertilitetsläkare får ha. Självklart är graviditeter inget procentuell siffra, antingen kan man få barn eller så kan man inte, men att gå från 0-2 är rätt märkvärdigt.

Nu vet jag att det finns de som kommer säga "men var tacksam att hon hade fel och njut av dina barn", visst, men vill påpeka att jag inte funderar på anmälan för min skull eller för att tjäna något på det, utan för att jag tycker hon är olämplig inom yrket, hur många andra kvinnor har hon inte fått att gråta, och hur många sitter kanske och gråter i detta nu pga av hennes helt bisarra feldiagnos.

För vissa är möjligheten att få barn lixom ALLT, att får höra att man inte kan är ju något som kan rasera ens hela liv, förhållande.. allt.

Om någon skulle få höra att de ska dö av cancer inom ett halvår kommer det ju påverka allt de gör, om de sedan får reda på att diagnosen var felaktig så skulle ingen säga "ok, ryck på axlarna och njut av livet" man kan inte bortse från all den ångest, stress, mörka tankar mm som kommer av ett sådant besked.

Hur tänker ni andra???

Fast... Tänk om det var just det hon sa som fick dig att komma mer i balans och inte så stressad?

Visst var det abrupt och otrevligt men jag har sett så många få barn när de slutar stressa upp sig för att avfärda det hela som skitsnack.

Jag hade anmält. Det borde inte vara okej att ställa en så pass allvarlig diagnos så lättvindigt. Herregud, barnmorskan jag träffade ville inte ens definitivt säga att jag hade fått missfall utan en "second opinion". Det var tydligen standard.

Att få höra att adoption är det enda alternativet, punkt slut, är ju lite av en dödsdom. Tänk om egna barn hade varit otroligt viktigt för din partner och så hade han lämnat dig? Tänk om det hade varit ditt största mål i livet och det där hade gjort dig extremt deprimerad och förstört ditt liv? Risken finns ju att du aldrig hade råkat märka att det inte stämde.

Nej, det känns som att rutiner har brustit här och dessutom är bemötandet så dåligt att du borde anmäla henne bara pga det..