Är så less en del av mina brukare...

Ja, man få pysa lite ibland.

Därefter ska man ta sig en funderar på varför de beteer sig som de gör. Har de kontroll över sina liv, har det annnat de kan aktivera sig med, har de förlorat mycket av sin livkvalitet, hur mycket av sin situation kan de påverka?

Har jobbat utan utbildning som omsorgsassistent i 10 år och älskat det, läser på universitetet nu. Längtar efter att sommarjobba med det igen lch skulle gärna vara timvikarie i framtiden och kombinera med mitt framtida jobb.

Jag tycker du är gnällig och bör byta jobb ja. Till något som inte handlar om människor utan typ kassa-arbete, lagerarbete, posten, vad som helst som är förutsägbart och inrutat och där du kan arbeta ?effektivt? som du vill.

Du arbetar faktiskt i deras förbannade hem med deras högst privata kroppar, badrum osv.

Det är inte dom här människorna som finns till för dig för att din arbetsdag du betalas för ska gå smidigt så att det passar dig, du får betalt för att finnas till för dom.

De har absolut ingen juridisk skyldighet att bete sig på ett visst sätt. Men jag tycker att rent empatiskt borde man väl förstå att det finns gränser. Om jag bor någonstans och så får jag lite för lite mjölk i kaffet, ja inte skulle jag börja och gnälla eller "försöka" bete mig på ett visst sätt, jag skulle vara genuint tacksam över kaffet jag fick men vid nästa kaffeservering skulle jag säga "kaffe med rätt så mycket mjölk *ler*". Även om det är deras hem måste man väl ha empatisk och social kompetens, och bara känna nöjdhet och tacksamhet någon gång. Det är jag alltid, oavsett vem det är, oavsett om det är deras jobb eller frihet, oavsett om de är man eller kvinna, vit eller svart.

När man jobbar med människor så kan man behöva gnälla av sig ibland!

Men om du tänker på dessa damer, vad händer egentligen i deras liv? De små incidenter som du beskriver är hela deras liv, klart det blir stort för dem när det är lite tvål i pumpen eller underbyxorna sitter fel! För oss unga, friska, yrkesverksamma personer med ett rikt liv är det bagateller, men inte för dem!

Ja, jag förstår att deras värld är liten och för många är morgon och kvällsbesöket av personalen den enda mänskliga tillvaron dom har. Men jag tänker att det borde väl vara ett ännu större motiv att vara tacksam, nöjd och relativt tillmötesgående (utan att göra för mycket avkall på det dom tycker är viktigt, självklart ska de trivas och känna kontroll). För är man det, då får man en finare relation till vårdpersonalen, de tycker det är roligare att gå dit och stämningen känns mycket roligare. 

De har troligvis förlorat mycket av sin livkvalitet, kanske nära och kära är borta, de styr inte längre över sina liv och kan inte sköta vardagliga saker själv, kanske utsättas regelbundet för något som skulle varit extremt förnedera för tio år sedan.

De känner nog delvis en bitterhet och frustration över sin sitution vilket gör att tacksamhet sitter långt inne. Samtidigt tar de chansen att styra och påverka det lilla de kan.

Cranky Old Man

What do you see nurses? . . .. . .What do you see?
What are you thinking .. . when you?re looking at me?
A cranky old man, . . . . . .not very wise,
Uncertain of habit .. . . . . . . .. with faraway eyes?
Who dribbles his food .. . ? . . and makes no reply.
When you say in a loud voice . .?I do wish you?d try!?
Who seems not to notice . . .the things that you do.
And forever is losing . . . . . .. . . A sock or shoe?
Who, resisting or not . . . ? lets you do as you will,
With bathing and feeding . . . .The long day to fill?
Is that what you?re thinking?. .Is that what you see?
Then open your eyes, nurse .you?re not looking at me.
I?ll tell you who I am . . . . .. As I sit here so still,
As I do at your bidding, .. . . . as I eat at your will.
I?m a small child of Ten . .with a father and mother,
Brothers and sisters .. . . .. . who love one another
A young boy of Sixteen . . . .. with wings on his feet
Dreaming that soon now . . .. . . a lover he?ll meet.
A groom soon at Twenty . . . ..my heart gives a leap.
Remembering, the vows .. .. .that I promised to keep.
At Twenty-Five, now . . . . .I have young of my own.
Who need me to guide . . . And a secure happy home.
A man of Thirty . .. . . . . My young now grown fast,
Bound to each other . . .. With ties that should last.
At Forty, my young sons .. .have grown and are gone,
But my woman is beside me . . to see I don?t mourn.
At Fifty, once more, .. ?Babies play ?round my knee,
Again, we know children . . . . My loved one and me.
Dark days are upon me . . . . My wife is now dead.
I look at the future ? . . . . I shudder with dread.
For my young are all rearing .. . . young of their own.
And I think of the years . . . And the love that I?ve known.
I?m now an old man . . . . . . .. and nature is cruel.
It?s jest to make old age . . . . . . . look like a fool.
The body, it crumbles .. .. . grace and vigour, depart.
There is now a stone . . . where I once had a heart.
But inside this old carcass . A young man still dwells,
And now and again . . . . . my battered heart swells
I remember the joys . . . . .. . I remember the pain.
And I?m loving and living . . . . . . . life over again.
I think of the years, all too few . . .. gone too fast.
And accept the stark fact . . . that nothing can last.
So open your eyes, people .. . . . .. . . open and see.
Not a cranky old man .
Look closer . . . . see .. .. . .. ?. . ME!!

Snälla byt jobb. Dom behöver inte vara genuint tacksamma över att du gör ditt jobb, du jobbar inte ideellt!

Det är du som inte är tillräckligt empatisk för du kan inte sätta dig in i att alla människor inte är precis som du!

Du förstår inte hur dessa olika individer tänker och fungerar. Du uppfyller deras grundläggande mänskliga rättigheter och tycker att dom ska vara tacksamma och skita i sina egna personliga preferenser om sitt fucking kaffe. Fattar du inte att det är det enda dom har?!

De flesta som bor på LSS-boende är fattiga eller har anhöriga som har hand om deras pengar. I praktiken får dom knappt ta egna beslut eller behandlas som vuxna, myndiga människor, hur man då gillar att ha sitt kaffe är viktigt.

Jag vet hur jag vill ha mitt kaffe och vilket schampo jag vill ha i mitt hår, vilket täcke och kudde jag vill ha när jag sover osv.

Du förstår inte hur det känns att bo på någon slags (i praktiken) institution och ha personal (en massa olika dessutom man är helt utelämnad åt) som gör allt åt en, att inte ens kunna gå på toaletten själv eller hälla upp sitt eget kaffe/mjölk.

Du ska vara utbildad för detta där en kurs om etik ingår, men det märks inte att du är det. Du resonerar inte som någon som begripit utbildningen.

Så kan man tycka och det ligger en del sanning i det. Tyvärr kan det bli en ond spiral av sånt här. Personalen är stressa, brukaren känner sig inte sedd och blir petig och otacksam, personalen blir grinig, osv....

Om man nu befinner sig i den situationen, visst har man all rätt att känna sig ledsen, sorgsen och frustrerad, ABSOLUT.

Men min princip är att man måste tänka "okej, livet blev skit men hur gör jag det bästa av situationen?". Ja det är till exempel att etablera en trevlig och god relation till vårdpersonalen, skratta, berätta och ha humor. Kommer man till lunch och middag behöver man inte gnälla över maten och förstöra stämningen för andra, man kan istället berömma någon för vilken fin tröja dom har eller vilket fint väder det är, på så sätt blir andra glada och man blir själv socialt stimulerad av att få göra gott åt andra.