• fyrtioplus

    Medsystrar och -bröder i ofrivillig och oföränderlig barnlöshet sökes

    Det finns redan några trådar på samma tema, men få aktuella och i nutid. Kanske vill jag bara veta att ni är fler, även idag. Statistiskt är vi ju väldigt få (som till sist aldrig fick några barn fast vi ville "ha" sådana) men ändå vet jag att den här brutala ensamheten jag känner inte bara känns av mig. I hela mitt liv har jag längtat efter en familj och egna barn, på ett sätt som fått mig att tro att det trots alla god ting på vägen är/var själva poängen med min existens. Nu har jag rest ända hit i tiden och trots att jag vet att det finns goda skäl (medicinska bland annat och adoption är inte heller ett möjligt alternativ) till att jag aldrig fick leva min önskan så kan jag bli så våldsamt hård mot mig själv och slå på vartenda felval jag gjort, trots att vartenda ett av dem var tänkt att ge mina framtida barn det allra bästa. Barnet och barnen som aldrig föddes, efter (känns som) oceaner av missfall och oändlig sorg väldigt svår att läka. 

    Jag har egentligen på många sätt "allt" i ett fantastiskt jobb, en underbar partner och annat med... men, just idag känns ingenting tröstande. Ledsnaden är på väg att tippa över i en depression och jag tänker allt oftare kring hur skönt det vore om allt bara tog slut och jag fick dö ifrån. Ingen risk för suicid men stora svårigheter att hantera mer av sorgen helt klart. Och rädslan. För ensamheten längre fram. Kanske vill jag dö nu för att slippa att göra det helt ensam sen? Utöver min partner så känns det faktiskt som att jag inte "har" någon alls "på riktigt". Vänner till viss del, men upplevelsen är att de mest upptas av sitt (ffa sina barn) och därför känns allt flyktigt. Plötsligt känns precis alla relationer utom den till egna barn extremt flyktiga, fast jag är 100% införstådd med hur knasigt det tänkandet är. Det här låter säkert totalt självupptaget och fixerat, men jag vill skriva ner och nämna rädslan eftersom den skräms. 

    Därtill ilskan, som känns i stora drag helt irrationell. Vad ska jag vara arg på? Att saker är som de är? Hur hanterar ni den?? Jag är faktiskt inte särskilt avundsjuk på dem som själva fått barn, inte ens de som aldrig ville ha men fick ändå, men jag är oändligt uppgiven av bristen på möten med människor som - verkligen - förstår. Oändligt less på dåliga råd och klyschor. Less på sociala medier och fluffiga citat om att "barn är meningen med livet" eller "det enda som verkligen räknas är barnbarnens kramar". Vilka är då vi som inte fick barn? Meningslösa? Samtidigt hanterar jag det bättre än den mest idiotiska kommentaren av alla. Människor som har barn (och i de flesta fall inte haft det minsta svårt att få dem) men talar om att jag inte förstår vad det innebär i belastning och att jag inte förstår vad jag längtar efter. Det känns lite som att en kärnfrisk person berättar för en döende människa att livet ändå inte är så kul under tidiga mornar i januari. Varför ska vi hela tiden ge varandra råd och lösningar istället för att bara lyssna? 

    Förlåt längden. Jag behövde tydligen skriva av mig och skulle vara hjälpt av att hitta några jämlikar för inspiration till "hur man går vidare sen när man vet att loppet är kört". I alla fall loppet med barn.

  • Svar på tråden Medsystrar och -bröder i ofrivillig och oföränderlig barnlöshet sökes
  • fyrtioplus
    Anonym (Känner med dig) skrev 2019-02-18 16:42:11 följande:

    Jag känner så med dig. Jag kämpade ett tag med att bli med barn, och tänkte ofta tanken hur jag skulle känna och vad jag skulle göra om jag aldrig blev med barn. Blev även stressad och påmind av alla kompisar som blev gravida den ena efter den andra. Tänkte att då kommer jag sitta här ensam sen. Men jag lade upp nån form av strategi där jag sa till mig själv att om jag inte blev med barn så skulle jag ändra min livsstil och börja göra saker som skulle ge mig en riktig mening med livet. Jag skulle börja hjälpa andra, kanske andra barn, bli voluntär hos nån organisation, kanske jobba med flyktingar eller barn som farit illa. Kanske åkt till nåt annat land för att hjälpa till. Jag tror att bara man känner att ens liv har en mening så mår man bra inombords. Jag känner också folk som jobbar på sådana organisationer som självvalt har valt bort familj för att de vill ägna hela sin tid åt att hjälpa andra, och de känner sig fulländade med det de gör. Det hade jag gjort iallafall. Du skulle kunna pröva på att engagera dig i nånting sånt? Jag önskar dig all lycka! Men om du ska lyckas måste du omorientera och hitta den nån annanstans


    Tack för att du tog dig tiden att svara och härligt för dig att du blev förälder till sist. :)
  • fyrtioplus

    Så oerhört brutalt att hantera inställningen till den där formen av oönskad graviditet du erfarit i din närhet! Nej, ordet rättvisa i människans språkbruk har jag länge undrat vad det grundar sig i. Existerar ju uppenbarligen inte i naturen. Tusen tack för tipsen om grupperna. Är det ?garanterat barnlösa? eller kryllar det av berättelser om ?men till sist så gick det minsann(!) ? :) Jag håller tummarna för dig och sänder dig alla goda önskningar jag kan. Själv har jag sista två månaderna börjat att få kraftiga svettningar nattetid vilket just nu bara betyder två potentiella scenarion för mig. Antingen klimakteriet eller recidiv av cancer. Ska försöka komma på någon trevligare tanke att vila i. Hoppas på märklig stressreaktion... :/ Stora kramar!

  • fyrtioplus
    Anonym (S) skrev 2019-02-19 00:39:26 följande:

    Jag vill även säga att jag verkligen förstår dig med att det är dem som har det man inte har som ska komma med kommentarer när de inte ens vet vad man går igenom. De sitter på sina höga hästar och förstår verkligen inte .. om de är empatiska kanske de kan sätta sig in lite i situationen och acceptera en för den man är men de kan verkligen inte förstå något de själva inte gått igenom.. jag vill bara säga det för det verkar mest som att du behöver validering och stöd.

    Förhoppnimgsvis kan du avgöra om någons " goda råd" ändå verkade välmenande eller om de egentligen bara vill vara bättre än en eller få sitt ego boostad med att vara " välmenande".


    Så fint och smärtsamt skrivet S. Formuleringen "Jag lever fast jag lever inte" är verkligen en upplevelse jag varit med några gånger i livet också och då hjälper bara varandet med känslorna, inga råd kring hur de ska fixas. Jag beklagar verkligen det du är i just nu och hoppas att du ser din tillhörighet trots att den fallet utanför normen omkring dig. Håller helt med i tanken att de där "goda" råden handlar om andras (ofta omedvetna) ego-boost. Samtidigt som jag verkligen förstår hur väl många menar, men inte kan reglera sig själva tillräckligt för att bara sitta tysta med den andras smärta istället för att försöka sprattla sig ur den med knasiga kommentarer. Sällan men ibland, och då antar jag att det är det mitt ego som talar, kan jag uppleva situationen näst intill sadistisk. Nästan som att någon vill säkerställa sin o-tillhörighet med en grupp de är livrädda för genom att borra in kniven lite extra och upphöja sig över andras "lott" genom att kalla den självvald eller bada i smärtan de ser i någon annans ögon. Jag vet att det låter brutalt och kommer såklart ur en plats i mig som gör ont. Men, ibland går det bara inte att tolka situationen annorlunda. 
  • fyrtioplus
    Anonym (S) skrev 2019-02-19 00:39:26 följande:

    Jag vill även säga att jag verkligen förstår dig med att det är dem som har det man inte har som ska komma med kommentarer när de inte ens vet vad man går igenom. De sitter på sina höga hästar och förstår verkligen inte .. om de är empatiska kanske de kan sätta sig in lite i situationen och acceptera en för den man är men de kan verkligen inte förstå något de själva inte gått igenom.. jag vill bara säga det för det verkar mest som att du behöver validering och stöd.

    Förhoppnimgsvis kan du avgöra om någons " goda råd" ändå verkade välmenande eller om de egentligen bara vill vara bättre än en eller få sitt ego boostad med att vara " välmenande".


    Så fint och smärtsamt skrivet S. Formuleringen "Jag lever fast jag lever inte" är verkligen en upplevelse jag varit med några gånger i livet också och då hjälper bara varandet med känslorna, inga råd kring hur de ska fixas. Jag beklagar verkligen det du är i just nu och hoppas att du ser din tillhörighet trots att den fallet utanför normen omkring dig. Håller helt med i tanken att de där "goda" råden handlar om andras (ofta omedvetna) ego-boost. Samtidigt som jag verkligen förstår hur väl många menar, men inte kan reglera sig själva tillräckligt för att bara sitta tysta med den andras smärta istället för att försöka sprattla sig ur den med knasiga kommentarer. Sällan men ibland, och då antar jag att det är det mitt ego som talar, kan jag uppleva situationen näst intill sadistisk. Nästan som att någon vill säkerställa sin o-tillhörighet med en grupp de är livrädda för genom att borra in kniven lite extra och upphöja sig över andras "lott" genom att kalla den självvald eller bada i smärtan de ser i någon annans ögon. Jag vet att det låter brutalt och kommer såklart ur en plats i mig som gör ont. Men, ibland går det bara inte att tolka situationen annorlunda. 
  • fyrtioplus
    Anonym (Franie) skrev 2019-02-19 00:51:42 följande:
    Jag gissar att ditt inlägg var riktat till mig?! Det gjorde riktigt, riktigt ont att få veta att denna släkting (som blodsmässigt står mig mycket nära) blivit gravid efter att ha steriliserat sig (vilket jag tolkar som att man inte önskar få fler barn?!). Pappan till detta "mirakelbarn" (som hen kom att bli kallad) var ett one night stand och när denne fick höra om graviditeten ville han inte veta av varken henne eller barnet.

    Jag är inte själv med i föreningen, men vet att den finns och är till för permanent ofrivilligt barnlösa. Tusen tack för tummhållningen, jag håller tummarna även för dig! Av de alternativen du uppgav så hoppas jag innerligt att det beror på klimakteriet. Stora, varma kramar till dig! <3
    Ja, Franie, det var till dig. (Inte riktigt fattat hur jag skriver i det här forumet från min mobil. Sorry.) Så otroligt bisarr situation för dig. Livet är onekligen ironiskt smärtsamt ibland och emellanåt väldigt svårt att inte ta personligt. Det lustiga är att du förmodligen skulle vara en av de mest "genomtänkta" och stabila föräldrar möjliga att hitta eftersom du på djupet skulle förstått vikten av tacksamhet över barnen och hunnit tänka igenom situationen miljoner gånger innan de kom. Nu menar jag ju inte att föräldrar som får barn fast de egentligen inte ville inte blir bra sådana, men samtidigt verkar "folk" ibland få för sig att de är bättre ämnade föräldrar om det var lätt, hände tidigt eller att de inte råkat ut för stora svårigheter generellt i livet. Detta trots att de väljer att "skaffa" barnen i vansinniga situationer och med totalt knasiga eller frånkopplade fäder. Från fler än en har jag fått kommentarer att "det är verkligen ingenting som utvecklar en människa så mycket som att få barn", detta även i direkt koppling till när jag berättat om egen självutveckling jag ägnat mig åt för att lyckas hantera smärtan som livet kan innebära (och för mig i allra högsta grad inneburit). För vissa i alla fall. Det känns näst intill tragiskt att de aldrig behövt titta närmare på existensen än så och tror att familjelivets överbelastning leder till en direkt fördjupning av insikt. Jo, man lär sig med säkerhet oändligt mycket. Men, tala inte om huruvida andra inte lär sig massor av annat om det inte är självupplevt. (osv) Jag hoppas att du har många omkring dig för stöd och hållande! Det du går igenom är så otroligt smärtsamt... :(
Svar på tråden Medsystrar och -bröder i ofrivillig och oföränderlig barnlöshet sökes