Diagnosen förändrar allt - livrädd

Jag behöver råd, kloka ord.

Jag är 27 år gammal, alltid vetat att något inte är helt rätt med min kropp. Det har alltid varit något. Obalans, migrän och extrema mens smärtor.

Förra veckan fick jag bekräftat att jag har PCOS. Mina chanser att bli gravid på naturlig väg är lika med zero. IVF är min enda chans. Och tydligen ska jag inte slösa tid, för min största chans att bli mamma är nu. Om jag ens har en chans.

Jag har haft barnlängtan i flera år, men sen jag träffade min nuvarande partner har det blivit extremt.

Han är 10 år äldre. Han har två små barn sen tidigare. Båda genom IVF. Hans upplevelse av IVF var tydligen hemsk.

Vi har endast träffats i 6 månader. Så att ta upp barnfrågan känns extrem, men samtidigt gör den inte det. Jag är livrädd för att det aldrig kommer hända för mig.

Saken är den att bara nån månad innan jag fick detta besked var min mens sen, jag började få upp hoppet om en graviditet. Han var oerhört glad. Men nu när vi pratar IVF har stämningen förändrats. Det lät mer som att hade det hänt oplanerat så hade det varit kul, men inte en planerad IVF.

Men jag har ju inget annat alternativ?! Måste jag nu ha det där hemska snacket? Om du inte vill samma måste vi sluta ses?

Jag älskar livet med honom och barnen. Vi pratar om husköp, och har funnit en otrolig trygghet i varandra. Men jag vet att jag aldrig kommer acceptera tanken på att aldrig försökt med IVF.

Vad gör man ens när man vill så olika saker från livet? Eller ja. Han har redan fått sitt. Med exet. Jag känner mig så oerhört otillräcklig som kvinna aldrig kommer kunna ge en man just det.

Jag kommer aldrig kunna överraska någon med ett positivt test. För nu ska jag kämpa för att kunna få barn.. är så himla ledsen och trött på kampen. Och ja, jag kan ju vänta. Växa in i vår relation, kanske ändrar han sig? Om 5 år? Och säger då läkarna att mina chanser är förbi. Då förlåter jag mig själv aldrig någonsin.

Så mycket tankar. Är dessutom livrädd för tanken om IVF, missfall.

Har inga vänner i liknande situation. Inga av mina vänner har barn än. På hans sida har ju däremot alla det och jag är alltid yngst i sällskapet.

Jag gör allt för hans kids, dom är underbara! Önskar bara så att familjen kunde utvecklas.

Jag har varit redo så länge! Ska inte detta hända för mig? Jag får seriöst bröstsmärtor och ångest bara jag tänker tanken.