Gravid med panikångest?

Du och jag är i typ samma situation. Tyvärr är jag inte gravid än, men försöker. Det har verkligen varit ett tufft beslut att börja försöka eller att vänta.

Jag är sen ett år tillbaka sjukskriven för utmattning, panikångest och social fobi (fancy huh?). Jag känt en sån jäkla stress för att jag inte mår bra och att det inte är optimalt att skaffa barn just nu. Men jag har mått dåligt och blivit hindrad i mitt liv pga mitt mående i 10 år nu och ser jag rent krasst på det så kommer jag nog tyvärr alltid ha det kämpigt. Och då känner jag bara: varför ska jag vänta på det perfekta tillfället? Det kommer aldrig komma. Jag har en fantastisk sambo, vi har ett hus, han har bra jobb, längtan efter barn är gigantisk. Och ju längre tiden går utan ett barn, desto sämre mår jag.

Men så fort vi tog beslutet att jag skulle sluta med p-pillren så mår jag bättre! Jag är inte så ledsen längre. Herregud vilken lättnad det är att känna att man är på gång! Sen är ju självklart alla mina problem kvar.

Jag går hos en psykolog som är skitbra och jag kämpar med mig själv och gör små framsteg.

Min största oro just nu är medicineringen jag går på. Jag har inte vågat säga till min läkare att jag vill gravid, vill inte bli avrådd :( jättedumt av mig.

Kan inte ge dig nåt råd alls egentligen, men gud vad skönt det är att man inte är ensam tycker jag, bara att få dela med sig gör så mycket.

När visar sig din ångest? Vad är det som triggar den, är det kontrollen över din kropp eller är det din omgivning?

Jag är rädd för att inte vara hemma i princip, i mitt hem är jag trygg. Så jag tror och hoppas att själva graviditeten kommer gå bra för mig, det är sen när förlossningen drar igång och man måste ta sig till sjukhus och sen vara där tills barnet är fött, problemet där är att jag då inte själv valt tidpunkt för när detta ska ske och att jag själv inte kan bestämma att ?nu vill jag åka hem?.

Tror att triggerpunkterna för ångesten har betydelse för hur man tacklar en graviditet. Sen vet man ju tyvärr aldrig säkert.

Har exakt samma tankebana som du, far så illa att inte kunna ta mig hem fort.

Jag tror att jag kommer tycka att det är jobbigt att vara gravid med alla som följer, men framför allt att jag inte kommer ha ?kontroll? på vad som händer med kroppen och att jag måste ta mig till ultraljud/undersökningar. Men samtidigt tror jag att det kommer gå bra, man har ju något att kämpa för. Jag längtar så enormt mycket och mina tankar är inte negativa om jag tänker på graviditet och småbarnsliv. Ser det bara som en längtan och en väg tillbaka till att må bra :) jag kommer ha annat att tänka på och inte ?hinna? med mina ångesttankar.

Fick diagnosen social fobi relativt nyligen och börjat behandlas för just det, i tio år har jag behandlats för depression och panikångest. Roten till ångesten har alltid varit min sociala fobi och det är skönt att äntligen ha hittat rätt, och kan jobba på det, om du förstår.

Och nu när jag fått den diagnosen har mamma kunnat se tillbaka på sin tid i sina tonår och i 20års åldern och känner såväl igen sig och tror att hon också har det, och att hon började må väldigt dåligt, men sen fick hon mig tidigt och då vände det. Helt plötsligt hade hon något annat att fokusera på.

Hoppas det blir så :) men jag är övertygad att vi kommer klara det galant, lite kämpigt ibland, men det får det vara värt.

Är inte gravid nu, det är därför jag inte sagt nåt än. Det är jättedumt ändå att jag inte gjort det, finns inga argument som håller. Jag går på mediciner som de allra flesta får fortsätta med under sin graviditet, sen är det klart att det är annorlunda för alla och mycket individuellt.

Förstår verkligen inte vad jag är rädd för, har en fantastisk kontakt med vården, min läkare är bra, psykologen är bra och jag har en ?personlig? sjuksköterska som jag har regelbunden kontakt med angående medicineringen. Det är ju bara att tala om att jag vill bli gravid, det jag håller på med nu är ansvarslöst :( usch, ska samla mod. Ska träffa min psykolog senare i veckan.

Exakt så tänker jag med, tänk om man kunde lägga all energi på att tänka ut var saker och ting finns eller hur lång tid nåt skulle ta, på nåt helt annat, jävlar vad mycket jag hade fått gjort, haha. Så himla skönt att man förstår precis vad den andre menar.

Jag var inne och läste där senast i helgen. Jättebra sida, väldigt intressant, fastnar gärna där och bara läser och läser, tycker medicin är väldigt kul att läsa om.

Den medicin jag går på är gammal och beprövad och går att ta ihop med en graviditet, finns en litenliten risk att fostret kan påverkas i tidigt skede. Men det var egentligen ingen risk som direkt kunde härleda till medicinen och inget den enskilde behöver oroa sig för. Men jag kan ju vara den personen som inte är den ?enskilde?.

Jag går på en relativt låg dos och känner att jag innebär fler risker för ett foster som omedicinerad.

Det ingår väl tyvärr i social fobi att vara rädd för vad andra ska tycka och tänka, jag är rädd för att läkaren ska tycka att jag är dum och oansvarig, men logiken i mig vet att han inte kommer tycka det. Men det klarar man ju såklart inte att övertyga sig själv, istället går man runt och tror att allt är värre än vad det är.

Jag vill verkligen inte vänta med barn längre, har redan gjort det tillräckligt. Min prognos är tyvärr också att jag inte kommer kunna jobba 100% inom ett år, hoppas såklart att det ändras. Kan inte vänta längre på att det ska bli ett perfekt tillfälle.

Jag jobbar stenhårt för att bli bra och det kommer bli bättre med en bebis :)