Dö och ingen vet?

Ja du anmäler väl din frånvaro till jobbet i vanliga fall? Så om du inte dyker upp och inte anmält så kommer du bli letad efter.

Bor ni i lägenhet eller eget hus? Om ni bor i lägenhet, hur bra hörs ljud från er in till grannarna? En tanke jag fick var om du kunde skaffa något litet överfallslarm och på något sätt få sonen att förstå att man kan trycka på det om det skulle hända något allvarligt och man behöver få hjälp. Det hänger ju dock lite på att han förstår att man ska låta larmet vara i normala fall så att han inte får för sig att trycka på det titt som tätt. Och det är ju förstås synd om det skulle skapa onödig oro hos sonen. :/ Men om det händer att han oroar sig för saker ibland och uttrycker den oron kanske du på ett odramatiskt sätt kan passa på att berätta vad man gör om det händer något? Antingen hur man ringer 112 eller, ifall du skaffar ett sånt larm, var det finns och hur man trycker på det. Eller så kanske det finns någon bra barnbok som tar upp ämnet (alltså faror/olyckor/brott/katastrofer eller något liknande) och som gör att du liksom kan avsluta med att säga typ "men ßardu behöver inte vara rädd, för om det skulle hända något gör man såhär och då kommer någon och hjälper till". Det behöver ju inte ens vara så att du säger att han ska göra det, utan du kan ju berätta hur du själv skulle göra. 

Men kan du inte prata med dagis och arbetsplatsen? Ni kan ju komma överens om att du alltid meddelar om barnet inte kommer till dagis, och samma med arbetsplatsen. Så dom vet att kontrollera om du inte skulle dyka upp.

Sedan kommer du överens med dina föräldrar att du på helgerna skickar ett sms lör och sön om att allt är ok. Och skulle dom inte höra av dig, så kan dom kolla att allt är ok.

Jag tror det här är jätte vanliga tankar för vi som är ensamstående och inte alla dagar har kontakt åt alla håll. Åtminstone jag vet att jag känner samma oro som dig, och nu är barnen 4 år. Jag har nu börjat öva på att ringa 112, söka upp en granne osv om mamma skulle typ ramla och inte vakna. Men jag tvivlar på att dom för 2 år sedan skulle kunnat söka hjälp. Tveksamt vad dom skulle göra nu om något hände, inte säker på att dom faktiskt skulle förstå direkt att sök hjälp.

Men jag har dagis som absolut skulle reagera om vi inte dök upp, dom skulle ringa. Studerar, och skolan skulle inte höra av sig. Mina föräldrar skulle det max gå 1-2 dygn utan svar och dom skulle dyka upp här.

Och din 2 åring skulle överleva någon vecka i värsta fall. Självklart smutsig och utan mat. Men han skulle inte dö på den tiden. Men förstås en extremt hemsk upplevelse skulle det ju vara.

Prata med din omgivning, du inte onormal för att ha dessa funderingar. Se till att ordna det så du slipper oroa dig.

Det vet jag tyvärr inte, har inga barn själv. :/ Om han inte ens verkar förstå vad som kan vara en fara så kanske det är dumt att försöka lära honom, men tänker att om han bara nämner att han är rädd för något någon gång och du säger något om hur man ska göra om det blir farligt så kanske han i bästa fall har det i bakhuvudet och kommer på det ifall situationen väl skulle komma? Men jag får erkänna att jag egentligen har väldigt dålig koll på hur bra barn kan lära sig sådant - försöker bara spåna lite idéer. 

Vet han hur han tar sig ut ur huset då? Låsa upp och öppna dörren? Om inte, känns det för farligt att lära honom det?

Ja om du känner att det är en risk så är det säkert rätt. Jag är som sagt inte förälder själv och vet inte hur mycket en tvååring förstår och kan lära sig. Svårt det här, kan själv fundera på det hör hur snabbt någon skulle hitta mig om jag dog. Men i mitt fall spelar det ju egentligen inte direkt någon roll. Ingen annan drabbas ju. Förstår att oron måste kunna bli enormt mycket större när man har ett litet barn. Sen händer ju förmodligen aldrig något, men det är ju svårt att släppa eftersom man vet att det trots allt finns en liten, liten risk.