Ofrivilligt barnlös mer än 3 år?

Vi har försökt i 4 år. Först på egen hand, sen med letrozole några månader, sen med IVF/ICSI (2 färskförsök och en FET, är igång med tredje färskförsöket nu). Vi är diagnostiserade med oförklarlig barnlöshet. På vår tredje återföring (vårt första FET) blev vi till slut gravida i somras men vecka 12 upptäcktes att fostret dött flera veckor tidigare. Efter det har jag mått fruktansvärt dåligt och jag känner så igen mig i det du skriver om att inte kunna unna andra lyckan eller ens se på folk, tom nära vänner, som är gravida. Jag blockerar alla som är det i sociala medier och kan inte längre ha kontakt med en av mina absolut närmsta vänner då hon blev gravid på bara 2-3 månader precis efter vårt missfall. Nu har det gått så långt att jag tom har svårt att unna vänner som jag vet också kämpat och själva fått göra IVF och/eller fått missfall när dom väl lyckas, det är som om jag tänker att mina odds minskar när andra lyckas, någon måste ju vara dom där procenten som helt enkelt aldrig lyckas. Man känner sig som en dålig människa och en dålig vän. Ändå tror jag att dom flesta förstår att det helt enkelt gör för ont.
Du är oavsett inte ensam om att känna så och du är inte ensam om att gå igenom det du går igenom. Ett tag kunde jag inte ens titta rakt fram när jag bara gick på gatan av rädsla för att se någon som var gravid och jag var alltid tvungen att "ha en flyktväg" om jag skulle springa på någon. Det är dock bättre nu, mycket tack vare att jag börjat äta SSRI och går i terapi samt börjat träna för att bli vän med min kropp igen som jag tyckt väldigt illa om i många år. Jag kan verkligen rekommendera att gå och prata med någon professionell om detta om du inte redan gör det. Jag var jätte tveksam till SSRI då jag inte var egentligen deprimerad tänkte jag men nu är jag så tacksam att jag vågade prova då det ger mig mod att våga känna lite försiktigt hopp igen om att saker ska lösa sig.
Det låter bra och hoppfullt att ni ska testa något nytt nu tycker jag, ge inte upp ännu!