Deppig man

Jag känner igen mig i din mans reaktion. Jag miste min bror för några år sedan, alltför tidigt efter kort tids sjukdom. Jag satt med honom och såg honom försvinna, fysiskt och mentalt. Efter det var jag arg, sur och ledsen i månader. De var de enda känslor jag tillät mig att känna. Så här efteråt förstår jag vad som hände. När någon man älskar dör så inser man på ett djupare plan att alla man älskar kan dö. Att älska någon gör ont, är farligt. Jag stängde av och det blev bara ilskan kvar. Att arbeta och träna gick utmärkt där fanns inga människor jag älskade, det blev andningshål där livet för ett ögonblick var normalt. Det tog tid, för jag sökte inte hjälp. Jag är mycket tacksam för att min man stod ut med mig.

Oftast fräste jag och var arg och sur vad än han gjorde. Jag önskar att jag då hade läst lite om sorgeprocessens olika faser för att förstå mig själv. Inser nu att jag fastnade i reaktionsfasen alltför länge. Det är svårt att säga vilket bemötande som passar din man bäst, varje sorg är unik. Du går också igenom en svår tid. Du har mist din svärfar du ser din man lida och känner inte att du kan göra så mycket. Försök orka lite till med att vara den stabila punkten, den som finns kvar nu när så mycket förändrats för honom. När ens förälder dör finns också vissheten om att man är nästa generation som står på tur. Och oavsett hur gammal man är så när pappa dör så är man faderlös. Om hans mamma inte längre finns i livet så är man bara ett föräldralöst barn. Om ni har gemensamma minnen av hans pappa så kan de lindra om du påminner om glädjestunder ni haft med honom.

Det där sårar. Vill du att jag ska skicka min brors dödsbevis?