Ja. Tog 1-2 test varje dag och hoppades verkligen. Hur går man tillväga innan ivf? Vem kontaktar man först? Och vad frågar man? Är helt villse...
Modigt skulle jag inte kalla det. självdestruktivt snarare. Blir ju så extremt ledsen varje månad mensen kommer. Vet inte hur många gånger jag skapar önskelistor hos olika klädföretag för att sedan arg radera det när mensen kommer och sen lagom 1 vecka innan mens vara där igen och lägga till favoriter. och då är jag inte ens intresserad av kläder i vanliga fall.
men jag har blivit bättre på att undvika det. förra gången när mensen var 4 dagar sen och jag hade alla symtom för graviditet så var jag såsåssåååååååå nära på att faktiskt beställ hem massa kläder. och det knäckte mig nästan.
min familj försöker locka med mig till ullared men jag har regel att jag inte ska åka dit förrän jag är gravid nästa gång och jag börjar få slut på ursäker till att inte följa med för jag älskar ullared.
Jag är tillbaka. Har fått mitt tionde missfall. Vet inte om jag orkar mer nu. Det är inte fastställt men jag blöder floder och ska lämna hcgprover nu i omgångar. Lämnade mitt första igår. Är så ledsen och arg på min kropp :(
Nu har vi fått första tiderna för utredningen, vilket är redan nästa vecka. Så skönt att det kommer nån vart. Trodde det skulle ta tvåmånader till och tjejmagen ha varit jobbig på sista tiden. Är ju 115 dar sen senaste blödningen som var minimal. Nu hoppas jag att de kommer fram till vad som är fel. Hur man kan gå från en menscykel som en klocka till att helt försvinna på typ 3 månader.
Hej är snart 28 och min man är snart 35 vi har försökt ca 1,5år och ingenting har hänt ännu har nyss påvörjat fertilitetsutredning
Hur då menar du? Vi har haft sex varje gång äl vart posetivt och innan.
Ja hoppas de med för inget kul och gå så här längre
Hur då menar du? Vi har haft sex varje gång äl vart posetivt och innan.
Ja hoppas de med för inget kul och gå så här längre
Jag har typ fått resultaten av våran privata utredning nu. Har gått super fort sen vi blev kallade så är lite peppad nu efter all deppighet. Nu ska jag ska äta Provera i 10 dar och sen börja med Letrozol direkt efter.
Jag är på dag 120 i den nuvarande cykeln så känns skönt att få blöda ut det snart. Det glada nyheterna är att alla tester ser bra ut, jag har inte PCOS utan hade två vätskefyllda cystor på äggstockarna vilka tydligen ska försvinna av Proveran. Gör det inte det så ska de punkteras eller nått innan jag börja med Letrozolen.
Jag hoppas det är cystorna som ställt till allt och om de försvinner kan min cykel återgå till det naturliga. Har gått ner 8 kg sen jag börja jobba med vikten så det går också framåt.
Hoppas ni andra får några goda besked snart är lite skönt att få ett positivt andrum i all deppighet jag känt det senaste året.
Skönt att du fått lite åtgärder som förhoppningsvis hjälper!
Vi har fått tid för första besök hos ivf nu. Ska dit nästnästa vecka, tog knappt 1mån från det att de fick remissen. Så hoppas vi hinner göra en ivf i god tid innan sommarstängt! Nu litar vi på det (förhoppningsvis) sista "naturliga" försöket. Hoppas det inte blir nån mer kötid för behandling efter första besöket..
Nu idag, äntligen, efter 134 dagar fick jag mens igen efter provera kur som var lika psykisk påfrestande som sist. Ska börja med letrozol om 2 dagar och sen får vi se vad som händer. Jag vågar,inte hoppas nått förutom att eventuellt få tillbaka min normala cykel.
Sist jag var in på ultraljud för att se om de två cystor på äggstockarna försvunnit av provera så var de kvar. Men läkaren bestämde då att tömma dem där ock då så vi kunde fortsätta planen. Så min förhoppning är att det var dessa två cystor som ställde till allt.
Jag känner samma. Jag BEHÖVER få prata om svärtan och smärtan. Kan inte bara gå runt och försöka vara positiv hela tiden när jag inte är det. Att prata om hur jävla orättvist man tycker att det är och älta är som ett sätt att bearbeta allt. Min sambo försöker hela tiden att vara positiv: vi försöker igen, vi försöker tills det går, vi kommer att bli föräldrar, vi kommer få hjälp nu, du har ju egen äl, mensen är regelbunden, vi äter bra mat och tränar och är hälsosamma. Bla bla bla. Ja men tänk om ingenting spelar någon roll?!??
Ja alltså jag är så starkt emot babyshowers. Jag är av den åsikten att man inte ska bädda för ofött barn. Varför kan man inte fira när bebisen väl kommit?
Mm det är stressande när man inte känner samma tillhörighet pga att man inte har barn. Jag lider med dig och jag önskar oss så mycket mer.
Här har det varit natt svart ett tag och känner igen mig väl i det ni skriver. Jag försöker ömsom gräva ner mig i träning och kost ömsom i jobbet. Sambon blir frustrerad för jag jobbar så mycket men det är ett av få ställen jag slipper tänka och kan vara glad o h känna att jag bidrar.
Nu har jag dock fått besked att min letrozol kur verkar fungera och ska vänta på ägglossning första förmodligen sen vi börja för 15 månader sen. Inte jätte länge ändå så det kan ju gå bra...Men tror det inte riktigt än.
Jag fick ingen ägglossning efter besöker som de trodde men igår fick jag ovitrell och ni visas saker på ägglossninhstesten. Det är fortfarande tungt men snart är det semester och hoppas livet blir lite lättare. Tror egentligen inte det här kommer fungera men vi får se om 2 veckor ungefär.
Hej! Jag känner ingen några av era namn i tråden, därför vågar jag ändå skriva av mig. Jag mår inte alls bra över allt som har med babyskapande att göra.
Min make och hans föredetta fru blev gravida 2016. På första försöket såklart. De kom båda överens om att gå isär i samband med att deras son föddes och vi träffades strax efter det. Vi började försöka i maj 2018 och blev gravida i juni 2018. Andra månaden, så det gick fort. Tyvärr fick vi avbryta graviditeten i v15 pga missbildning. Det var i september förra året. Det skulle ta en halv dag men jag var inlagd i tre dagar. De fick klippa upp mig tillslut och dra ut både foster och moderkaka. Depression följde och jag var hemma och sjukskriven. Maken tog extra arbetspass på jobbet för att komma iväg. Han var inte alls där för mig.
Jag blödde i sex veckor men efter det så började vi försöka igen. Första ägglossningen var i början av dec och nu har vi försökt i sex månader. Jag använder ägglossningsstickor och vi har prickat ÄL alla månader! Vi har tom haft sex två dagar innan ÄL till två dagar efter ÄL, varje månad. Och jag har fått positivt på ÄL stickorna varje månad. Men inget. Eftersom jag är orolig att avbrytandet av graviditeten förstört något så var jag på kontroll efter. Allt ser bra ut, sade gynekologen.
Imorgon ska vi påbörja fertilitetsutredning och igår kväll började jag prata om olika alternativ med maken. Ni vet, om det är fel på mig. Skulle du kunna tänka dig ivf, äggdonation, adoption i sista hand osv. Maken ogillar prat om känslor och tuffa saker så jag vägde varenda ord. Jag fick till svar att han inte ville prata om sånt än. Han låg tyst i sängen bredvid mig när jag blev ledsen. Jag fick inget -vi kommer klara detta ihop- eller stöttning på något sätt. Bara tystnad. Sen när jag ifrågasatte tystnaden och tyckte att det var nonchalant bemötande så började han skrika och tog sitt pick och pack och drog. Mitt i natten. Han har inte kommit hem än.
Jag vet inte alls hur ni har det, om era män är med på tåget eller inte? Jag känner mig så ensam i allt! Vi har som sagt tid för fertilitetsutredning imorgon och jag känner på mig att jag kommer komma dit själv. Snacka om smärta! Det är ju inte bara mitt fel att vi inte kommer vidare.
Till saken hör att när hans son kommer på besök så finns inte jag alls. Han ägnar 100 procent tid till sonen och jag ör som bortblåst då. Det sårar också mina känslor. När är jag viktig? När blir jag prioriterad? Mina känslor? Osv.
Ursäkta långt meddelande, men jag är så ensam i allt. Har ingen vän som jag vill belasta med mina känslor. De har ju sina egna liv med sina familjer. Om någon har tid och känner att ni vill stöttade skicka gärna direktmeddelanden. Tack för att ni läste och lycka till <3
Hej, vilken fantastisk tråd detta verkar vara. Jag och min sambo har försökt i 15 månader att bli gravid men det funkar inte för oss. Vi har fått veta efter utredning att proverna såg bra ut förutom att de verkar som att jag har någon ägglossningsrubbning. Jag ska få provera vilket ska börja med nu i juni på dag 16 i menscykeln för att min menscykel bara blivit länge och längre de senaste månaderna. Efter det ska jag få letrozol. De känns både bra och väldigt jobbigt. Känns som en lång väg att gå och är lite skraj för ev biverkningar av proveran och letrozolen men samtidigt tacksam över vår gynekolog som är grymt bra. Det är hur det ser ut för min del. Jag hänger på här i tråden för att höra era erfarenheter. Ni är sånna kämpar, så starka! Lycka till alla.
Hoppas att denna kur ska fungera bättre! Låter inte kul med depression, hoppas slippa det iaf. Får du några biverkningar av letrozol eller funkar det okej? Hur många kurer provera har du ätit? Glömde helt bort att fråga gynekologen hur länge jag skulle äta provera. Allt kom som en liten chock och vad så nervös när han skulle ge oss besked. Jag hade hormonspiral som preventivmedel och fick tillbaka mensen väldigt fort efter uttag. Så började försöka direkt. Hoppas att du ska lyckas med ägglossningen nu. Väntar du på att kunna ta graviditetstest eller vilken del i det är du i nu? All lycka till
Ja jag ska äta från cykeldag 16 och 10 dagar. Men vet inte hur många kurer. Får höra med min läkare.
Håller tummarna för dig!
Jag har fått besked nu vad som är fel och jag har lågt AMH 0,44 och i princip inga ägg på gång. Så det är IVF för mig om det ska bli nått och jag ska inte vänta för länge. Troligtvis ett förtidigt klimakterium, jag är 33.
Tillsammans med min Smabo har vi ändå bestämt att vänta en stund för att jag ska kunna gå ner i vikt och få hjälp via landstinget. Har gått in i en depression också så ska försöka behandla det under tiden. Kommer och lägga allt det här bakom mig så mycket som möjligt och komma på nya mål under en tid.
Lycka till till er andra men vet att det gått bra för flera reda.
Att ha lågt AMH värde betyder inte att man inte kan få barn på naturligt sätt utan det kan till och med vara lättare än med IVF.
Jag är också 33, AMH 0.4. Min man har dåliga spermier så därför gör vi IVF. Problemet är att det är svårt att bli stimulerad under IVF då äggreserven är lågt. Vi har inte lyckats med IVF men här i forumet finns det några som ändå har lyckats. Antingen med egna eller med donerade ägg.
Men nu är det viktigt att ta hand om dig!