En tråd för oss frustrerade som försöker och försöker

Jag sitter också i samma sitts.

Vi har nu försökt i 10-11 månader. Fast egentligen är det kanske 3 försök eftersom kroppen gav upp totalt efter uttag av kopparspiral. Fick efter 6 månader utan mens Provera och har nu ätit det 3 månader, det var bland det värsta jag gjort.

Nu är första månaden med försök efter medicin och kanske blir det ett plus imorgon eller så är cykeln knäpp igen. Trots att jag haft inställningen att det kan ta tid så är vi nu snart inne på sista försöket innan vi kan söka hjälp. Fast egentligen har vi inte fått nån chans med tanke på allt strul.

Problemet är bara att vi inte kommer få någon utredning för jag har BMI över 30 och i mitt landsting är det även gräns för utredning inte bara IVF. Jag förstår varför man inte får IVF mm vid för stor övervikt men utredning hade ju varit skönt. Så vi iaf får veta om det är jag eller min man.

2018 är helt klart sämsta året för mig på många år kanske någonsin.

Tack för förståelsen.

Provera är gulakroppshormon som framkallar blödning. De gjorde så jag trodde jag blivit utbränd eller deprimerad känslan satt i 3 veckor/ månad, var helt håglös. Ska börja med rosenrot nästa månad. Har inte börja tidigare eftersom jag trott många gånger att det varit nått och man ska ju inte ta rosenrot vid eventuell graviditet men nu ska jag lita på testen.

Jag kommer nog försöka gör utredningen privat. Är inte så sjukt dyrt och vi sparar till hus men det ligger ändå 6 månader fram så vi hinner spara ikapp. Det mest frustrerande är att min cykel alltid har gått som en klocka med kopparspiral. Har spårat den i 2 år och har haft en cykel på mellan 25-28. Det senaste året har det varit 27-100 dagar.

Ska försöka få i sambon lite vitaminer. Har allt det där hemma och äter för det mesta men ibland orkar jag bara inte.

Vi får hoppas på det bästa!

Håller med är ju lite märkligt att inte ens få boka tid. Det går ju avboka vilket säkert ger en efterlängtad lucka för nått akutfall. Iställe ska man boka efter 1 år och sen vänta några månader till.

Tycker också det är knäppt att man inte får nån hjälp innan det gått 6 månader utan mens. För det är tydligen fullt normalt. Fast man själv vet att nått är tok fel.

De flesta är supertrevliga inom vården men sjukt att det inte ska finnas resurser. Min längsta cykel var 100 dagar men fick ingen hjälp fören jag blött konstant i 1 månad.

Det är ganska många kilo över och jag förstår egentligen. Jag har försökt länge ta tag i vikten men sen min senaste depression finns inte envishet kvar. Ska söka hjälp för det i vår och hoppas på KBT. Det har funkat bra för mig innan.

Kommer nog göra utredningen privat och om det sen visar att det behövs IVF så kanske jag får fart på envisheten.

Har inte helt koll på ägglossning men jag och sambon har regelbundet sex utan att planera mellan varje till vartredje dag. Så vi har inte missat nån. Tror jag märker på äggvita flytning annars men så länge sen det var normalt att jag inte riktigt vet. Tror jag hade ägglossning den här och förra månaden.

Jag fick en del tröst av mina kompisar när jag berätta men där är alla i olika faser från singel till 3 branschen mor. Försöker annars hålla fasaden uppe men vissa månader går det inte och då har jag en stöttande sambo som tar hand om vraket.

Är lite inne i en lugnare fas nu med en uppgiven, hopplös känsla men ingen sorg iaf.

Vi får hoppas på 2019.

Hade första försöket tagit sig för mig hade den lilla vari framme typ nu....

Jag är på dag 31 de senaste två cykler har varit 34 med medicin. Kommer nog kolla innan nyår så jag kan känna mig trygg med lite skumpa. Är iaf inte tillbaka i normal cykel på 27 dagar om jag inte råkar få ett plus då.

Vilken dag är ni på?

Men om mensen inte kommer nu ska jag försöka få mer utredning för då funka ju inte provera så det blir kanske bra.

Ja det är tur man inte är ensam! Min sambo är nog mer orolig än han säger. Det bra med att försöka länge är att man nu vet att båda längtar lika mycket.

Här var det inget plus idag. Dagen blir så mycket sämre när man testar...

Nu blir det mys nyår med bubbel och drinkar. Sen tar jag nya tag med rosenrot. Hoppas också nån tar min uteblivna mens på allvar och kanske får nån vettig åtgärd för det.

4 år är lång tid! Får ni nån hjälp? Borde väll vara dags för IVF. Är ju inte så att ni försökt förkort tid. Jag har ju tur att mina kompisar är i olika stadier allt från singel till 3 barns mor så ingen armé av barn som produceras. Jag är näst på tur i barnalstrandet men det går ju sådär...

Jag pratade med kvinnokliniken i fredags om min uteblivna mens mm. För första gången sen allt startade så fick jag prata med någon som lyssnade på vad jag sa. Jag fick välja mellan att få tillbaka mensen eller bli gravid (p-piller är vanligaste metoden för mensen). Eftersom det är barn jag vill ha så fick jag besked att helt enkelt ansöka om utredning.

Jag skulle få ta blodprov för att kolla hormonerna (vilket borde ha gjorts för 4 månader sen) men sen eftersom jag har BMI 35 är det privat vi får söka oss. Han jag prata med trodde på PCO och att det skulle gå fint bara vi fick hjälp med ägglossningen. Vilket landstinget inte kan hjälpa oss med.

Känner egentligen lättnad, ilska och sorg. Är arg på min kropp att den för första gången sviker mig! Arg på sjukvården att ingen lyssnat på mig (jag har full förståelse för BMI kravet). Ledsen över att det är min vikt som har ställt till allt. Ledsen över all tid som går. Lättad över att jag iaf vet vilken väg vi måste gå!

Jag som trodde att eftersom min mens hela livet varit som en klocka att det iaf inte skulle vara det som blev fel men men!

Jag är nu på cykeldag 52 utan en tillstymmelse till mens men har gått ner en del så förhoppningsvis blir allt normalt nån gång.

Glömde skriva ut papperen så har inte skickat det än. Sen börjar 3 månaders väntan på utredning (privat)...

Så det är stiltje här och jag fokuserar på vikten har jag tur är jag ju ett antal kg lättare om 3 månader.

Jag man kanske kan ha på sig favoritklänningen till sommarn! Hoppas det blir badväder ????.