Bf September 2019

Varit på RUL idag!! :) 

Allt såg bra ut! :) 

 

Berättade ikväll för dom.

De trodde det var ett skämt haha tog lång tid innan de fattade men de blev glada och längtar ????

Min yngsta sa "jag har ju längtat efter att bli storebror men undrar hur det kommer kännas?" <3

De säger att de längtar så kändes bra. De blir ju inte helsyskon så var lite orolig men det var inget problem.

Min yngsta sa "jag har ju längtat efter att bli storebror men undrar hur det kommer kännas?" <3

De säger att de längtar så kändes bra. De blir ju inte helsyskon så var lite orolig men det var inget problem.

Nä det tror inte jag heller. Menade mer att det är stor åldersskillnad pga det. De ser ju bebisen som ett syskon. Punkt liksom.

Har 2 barn sedan tidigare. Dom kommer vara 11 och 9 när lilla syskonet kommer. Så det är ett stort hopp mellan dom. För vår del kommer de att helsyskon. Av många inom sjukvården så får jag frågan om det är samma pappa eftersom att det är så stort glapp mellan och väldigt förvånade miner när jag säger att det är samma pappa.

Tack. Ja det är dags att tänka lite på mig och bebisen. Inte min starka sida.

Snart ska vi iväg till sjukhuset med maken och hoppas på bra besked så allt kanske kan lugna sig lite grann för oss!

 

Gällande detta med vikten så är jag så kluven. Är sjukt less på samhällets normer med att man ska vara så jäkla smal hela tiden (är själv åt det smala hållet men har nog inte det i mig naturligt utan jag har tidigare haft ätstörningar och känner att det sitter i än i dag).

Jag önskade att man bara kunde njuta av livet och att vara gravid är ju som sagt en väldigt kort period av livet. Önskvärt vore ju om man bara kunde landa i det och känna sig nöjd och njuta oavsett vikt osv.

Kul för alla som är på RUL och allt ser bra ut! GRATTIS till er!! Vet själv vilket lugn det ger!

Jag själv har varit iväg på sjukhuset också men då med mannen som visade sig vara frisk igen!! :) Så skönt för oss också och vi kan börja tänka på bebisen nu, vilket varit typ omöjligt innan! Så sakta tillbaka till vardagen och verkligheten igen! :) 

Hej alla tjejor!

Härligt att läsa att alla RUL hittills varit bra. Så skönt att ha en milstolpe avklarad. Jag gjorde RUL i v. 19 och allt såg bra ut, dock tog det över 80 min och två försök innan bm fick se allt hon ville se. Min lilla tös ville inte vara stilla eller så låg hon konstigt. Men allt är bra, hon brås nog på sin mor. Haha. Inte pappa i alla fall.

Det här med vikt. Jag har under 10 år kämpat för mitt liv på grund av svår anorexi. Blev gravid nästan direkt efter senaste slutenvården. Min vikt var då 51 kg. Idag i v. 21, väger jag minst 65 kg. En enorm viktökning på min lilla kropp. Får kommentarer om hur stor jag blivit om magen och inget passar längre. Trots att jag lever ett aktivt liv och äter bra, så har vikten skenat. Har lovat mig själv att inte ha några restriktioner eller tvång att röra på mig mer. I Mitt nya liv finns ingen ätstörning. Jag har samlat på mig väldigt mycket vätska, min kropp "hamstrar" för att klara av att ge livet i mig näring ifall sämre tider uppstår. Men för mig, som vid denna tid förra året vägde ca 37 kg, är detta fruktansvärt jobbigt. MEN det är självfallet värt det! Byter inte ut min situation för något i världen. Men det ena har ju inte med det andra att göra, om ni förstår vad jag menar? Är enorm tacksam för livet i mig, men tankarna och känslorna kring kroppen finns ju där ändå.

Många lugnar mig med att "du kommer tappa allt snabbt när hon är ute, amningen kommer göra att allt ramlar av dig". Vilket är det sämsta en person lan säga till mig. Jag är nämligen svensk mästare i viktnedgång (skämtåsido) mina läkare säger att om jag får återfall, kommer jag kunna droppa 30 kg på fyra veckor, om jag ens överlever. Nu tänker jag inte förstöra allt jag kämpat för eller överge min dotter. Men rösten inom mig kommer skrika och få mig att må så dåligt. Jag kommer ha en sådan ångest och det kommer bli sjukt tufft. Det finns redan en krisplan men jag tror faktiskt inte att den kommer användas. Jag är så stark nu och är väldigt målmedveten. Min dotter överger jag inte och jag vill vara snäll mot min kropp som trots alla år av svält, gett mig ett barn.

Det är för mig en sådan tabu att prata om vikt gällande min graviditet för omgivningen. De anser att jag är otacksam och egoistisk. Men det är så svårt att gå från att hata sig själv så mycket att man kämpat för att svälta ihjäl, till att älska den innerligt och göra allt för den. Jobbigast av allt är att jag inte kan byta ut någon mat mot "nyttigare" alternativ eller börja träna, för då ramlar jag dit. Är som en nykter alkoholist och får inte ens ta en klunk vin, för då sveper jag flaskan.

Vill poängtera att jag är så lycklig och tacksam för barnet i mig, att jag skulle kunna gå upp 60 kg om det så krävdes, men att jag är otroligt rädd och brottas med min ångest. Jag skäms över det, men jag kan inte göra något åt mina känslor..