Måste få ventilera med någon, genomgår en abort

Jag blev hotad och tvingad till abort mot min vilja av min dåvarande pojkvän samt mamma (mamma i mindre utsträckning, men hon var ändå delaktig och på min killes sida). Jag satt och grät hos barnmorskan och sa rakt ut att jag inte ville detta utan det var min pojkvän. Hon sa ingenting utan satt bara och stirrade på mig och väntade på att jag skulle ta och svälja pillret, för det behövde hon se. Till slut bestämde jag mig för att försöka lura alla att tro att jag gjort det. Tog pillret i munnen och låtsades svälja. Bad barnmorskan om mer vatten och när hon gick iväg spottade jag ut det. Det hjälpte inte. Redan på vägen hem kände jag av livmodertappen, kändes som den öppnade sig. Någon dag senare fick jag färgade flytningar. Någon vecka senare stöttes allt ut. Det var fruktansvärt. Klumpar stora som tennisbollar och så mycket blod att jag fick sitta på toa nästan ett dygn, hade jag legat i sängen hade jag blodat ner allt. Smärtan var dessutom horribel. Låg på golvet och skrek rakt ut i nästan 3 timmar innan jag somnade av utmattning. Det var som värkar. Kom med 1 min-30 sekunders mellanrum. Trodde på helt seriöst att jag höll på att dö. Jag såg inget foster, då. Ett par dagar senare, när blödningen nästan slutat kände jag plötsligt något i trosorna. Det var fostersäcken. Jag bestämde mig för att öppna den, för jag ville se mitt barn. Och ja, en liten med ögon, näsa, mun, öron, fem fingrar på varje hand... Bilden är inpräntad i mitt huvud för alltid. Efter detta så har jag lidit av extremt svår depression, ångest, PTSD och självmordstankar. Har även gjort flera självmordsförsök. Mitt liv rasade samman totalt och i flera år kunde jag knappt gå utanför dörren utan att gråta. Jag började begå småbrott, träffa okända män ute i parken på natten osv. Det är flera år sen "aborten" men jag mår fortfarande inte bra och kommer aldrig att göra. Detta hände dessutom i december så jul har aldrig varit detsamma för mig igen sen dess. Det är ingen glädjefylld högtid om vi säger så. I år är första året jag ens kan höra julmusik på en tv-reklam utan att fyllas av total ångest och tårar.