Måste få ventilera med någon, genomgår en abort
Hade "mens" den 2/11. Strax efter känner jag starka graviditetssymtom. Obotligt trött, svimfärdig efter träning, finnar ploppar upp, lättretlig, illamående.
Gör ett gravtest på bim -6. Tokstarkt. Funderade över vad detta berodde på. Kanske var det ingen riktig mens jag haft, den kom en dag senare än förväntat och jag småblödde två dagar längre än jag brukar.
Jag har tre barn, varav minsta är 6 månader. Pluggar till ssk och är på näst sista terminen. En snabb dialog mellan mig och sambon så hade vi bestämt abort, utan att ens diskutera det andra alternativet.
Fyllde i ett abortformulär på 1177 på lördagen samma dag som jag plussat. De ringde på måndagen. Jag förklarar att jag ska ha mens på fredag, men plussade redan starkt i lördags. Jag måste vara längre gången, jag känner redan starka symtom. Hon som är kurator säger "ja, det kan ju vara så att man plussar starkt ibland." Jag säger att jag aldrig plussat så starkt innan, nä så kan det vara säger hon. Jag ville egentligen komma redan dagen efter för om det var längre gånget, (isf vid telefonkontakt räknat sen sista riktiga mensen i vecka 7) så ville jag inte dra ut på det mer. Hon gav mig en tid 1.5 vecka senare. För beräknat på sista blödningen så skulle det inte synas något dagen efter. Det spelade ingen roll hur mycket jag försökte hävda att jag inte kan ha blivit gravid denna menscykel.
När jag kom till abortmottagningen i torsdags så konstaterar hon direkt vid ultraljudet att "det måste ha varit en annan blödning du haft nu sist. Jag ser det tydligt (fostret). En våg av obehag sköljde genom mig. Fan. Jag har nästan avverkat en fjärdedels graviditet. Jag såg det lilla hjärtat slå på skärmen och jag kommer på mig med att tänka " undrar om det är en lillasyster eller lillebror". Ingen ifrågasätter mitt beslut. Doktorn säger "då ska du få träffa en barnmorska som sköter det praktiska". Jag var precis på gränsen för att få göra en hemabort.
Barnmorskan ifrågasätter inte heller något. Säger bara " då ska du ta den här tabletten nu". Jag tar den och sväljer ner med vatten. "Sen på lördag för du upp de här fyra pillren i slidan". Okej. Nu har jah alltså haft ihjäl det. Jag tänker bara: Varför är det så lättillgängligt? Varför frågar ingen om mitt beslut? Varför pratar dom om det som om det är alvedon jag precis tagit?
Hemma säger inte sambon mycket heller. Igår kväll häver jag ur mig " men hallå, vi kan väll iaf prata om det?" Vad ska vi prata om säger han. "Men nånting!" säger jag. Men det finns väll inte mycket att prata om, Säger han, det är ju ett gemensamt beslut vi tagit och jag vill inte prata om det som kunde ha blivit.
Jag märker att det här är jobbigt för honom också. Men han vill inte grotta ner sig och tänka för mycket.
Klockan 09 förde jag upp pillren och kl 11 kom första stora blödningen. Jag använder dotterns blöjor, hela fylldes som en båt. Kl 12.30 känner jag att något mer är på väg ut, går på toa och lyckas få klumpen i handen, en lika stor som min näve. En lika stor åker ner i toan. Sambon är ute med barnen, vet inte om det är för att slippa se, känna efter, tänka.. Men här ligger jag, ensam, men en blöja i trosan och väntar på att ett foster ska komma ut. Fingrarna ska vara väl synliga och näsan ska vara formad. Egentligen vill jag hoppas att jag slipper se det. Men en del av mig vill ändå titta på det. Har också dåligt samvete för jag har inte ett dugg ont. Om det ändå kunde göra ont, det bör vara smärtsamt att göra något sånt här. Det är för lättvindligt annars.
Hur mycket klumpar ska egentligen komma? Hur mycket ryms i en så liten livmoder?
Varför har ingen ifrågasatt mitt beslut? Nu finns ju ingen återvändo längre. Egentligen vet jag att det är rätt beslut, men jag kunde väll ha fått diskutera med någon. Och "det kommer komma klumpar" No shit.
Kan smärtan komma efter ett tag?