vv barnen?

" Skaffa inte inte barn om inte de frågar om det"?  vad menar du? ska barnen tillfrågas om de vill födas?

Nej naturligtvis inte. Men ganska ofta, faktiskt, läser man om gravida kvinnor som blir lämnade, redan innan barnet föds, eller som helt enkelt väjer att behålla, och bli ensam med barnet.

Eller små barn som föds in i förhållande som går sönder ganska fort efter attde föds, och då kan man väl bara hoppas på att V V kommer att funka. Men tror inga barn önskar det.

Klart att det kan funka, men det är inte optimalt för barnen, inte efter vad jag brukar höra. Men det är ju bara här.

Sen kommer ju ofta nya "föräldrar" in i bilden, där det kanske redan finns barn, eller kommer till nya, och då är cirkusen igång, med bonus hit och dit. Bittra x som krånglar, eller i bästa fall blir riktigt bra kompisar, men hur ofta händer det?

Många trådar här handlar ju om problem med bonusbarn, med x, och x`s familj, som morföräldrar och far föräldrar.

Sen undrar jag en sak? Finns det även pappor som absolut vill behålla, fast inte mamman vill? Då blir han ju ensamstående pappa, i värsta fall.

Jag växte själv upp i en familj med bonussyskon. Min styvfar och min riktiga pappa brukade slå varandra på truten, min mamma grät, och vi 2 helsyskon grät ännu mera, för vi skulle åka med vår pappa, det var hans rätt. Vi skulle vara där vissa helger, och vissa lov.

Vi darrade, och bönföll vår mamma, men hon kunde inte göra något, hon var tvungen att lämna över os till honom.

Då visste vi 2 helsyskon, att mamma och styvfar, hade det jättemysigt med det lilla bonusbarnet.

Tack och lov tröttnade vår pappa efter några år, när vi kom i tonåren, och sen var det bara bonussyskon och styvfar, mamma och vi.

Men även styvfar hade barn sen innan. Det ena barnet fick växa upp med oss + det nya halvsyskonet, hans 2:a barn såg vi knappt, han var (är) mentalt retarderat, och vår mamma orkade inte med att ha honom över en helg ens.

Då blev det altid bråk. Mellan mamma och styvfar, många ilskna telefonsamtal från styvfars x.

Vad tror du själv om v v barnen? Jag bara lyssnar, många som som skriver om det här.

Det kan ju funka, men är det inte i grunden jättejobbigt? Med ständigt planerande, med den andra föräldran som kanske inte kan just den helgen, eller lovet? Ja, jag tycker synd om dem, när det inte funkar.

Har en Lillebror som är i den sisten. Han vet när han skall ha barnen,och hon vet, men ofta så ringer hon i sista sekunden och är så sjuuuuuk, så hon inte kan ha sina egna barn. Han hade planerat en annan sak, men måste avboka, för att barnen kommer?

Är det inte hämsk för v v barnen, om de någonsin får reda på det? Nej om ni vill behålla, mamma eller pappa, se till att ni verkligen vill det, för barnens skull. inte för er skull. Think twise.

Att skaffa barn är ett hemskt uttryck, precis som att skaffa hus, eller bil.

Barn är den största gåvan man kan få, och den räcker så länge du lever! Huset kan du sälja, bilen kan du skrota, men barnen finns där, och de barn som inte har den andra föräldrar till hands, kommer att lida hela livet.

TS, beklagar dina upplevelser men du får nog förstå att de flesta har inte såna konstiga erfarenheter som du. 

Jag kan berätta en historia som är raka motsatsen mot din, med lyckliga bonusbarn/föräldrar, med styvsyskon som gillar varann, ex som inte bråkar eller ställer till utan barnen har det bra på båda ställena.

Visst finns det familjer där det inte blir bra men vi ska inte glömma de där det faktiskt blir bra. 

Det du först skriver, om att man inte ens ska behålla barnet om inte båda vill bli föräldrar - det kan du faktiskt inte bedöma. Det är helt olika från fall till fall. 

jag vet inte, faktiskt, om mina upplevelser är så konstiga? Jag hör ju deras skrik och gråt? och så klart också när de är glada. Att lämna.

Klart att det kan fungera, så som det gör för dig? Men brukar du hänga har, så kanske du ser många ensamma föräldrar, som det inte funkar för?

Som sagt, min stack ju. Hon som jag älskade mest av allt. Ja, jag blev ensamstående pappa, just därför. Att hon har aldrig tidigare brydde sig om våra barn. Nu är de bägge stora, men jag är ensam om dem, hoppas hon har det bra. Mitt x, och barnens mamma.

Men ni skall veta att de lider, mina/våra barn. De vet att de har 2 halvsyskon nu, men aldrig är välkomna där. så underbart när det väl funkar, med alla de de där v v barnen, stor eloge till er som får det att funka, men stackars barn, där det inte funkar.

Och er mina erfarenheter så konstiga?

vet inte, faktiskt. Du och din familj har haft tur, och det gör mig så varmt i hjärtat att det funkar för er.

Man kan ju växa på alla sätt också. Men så blev det inte för mig, och våra barn. De lider.

De sakanar sin mamma, mamma finns inte längre. Mamma var. Fast de är så fullt medvetna om att hon finns där, med en ny man och nya barn. Deras halvsyskon, som de aldrig fick lov att känna, eler älska.

Men nu är det ju bara du som har svarat i min lilla tråd. Om v v barnen, som jag hör varje vecka när de hämtas och lämnas, och de bildörrarna som smälls igen. hårt. Gråt skrik, eller skratt i bland.

Mitt syfte med tråden är dock bara en observation. Jag tycker att ni som får det att funka är helt fantastiska, och att ni gör allt för att era barn skall må bra.

Hoppas bara att det skall vara så för alla, som är i den sitsen, med v v barn, och allt vad det innebär. All lycka till!

m.v.h. faren, ensamstående papa.

Jag vet att det är ett tag sen jag skrev i den här tråden sist, men den utspelar sig ändå, varje vecka. Jag tycker så himla synd om er alla nu, kommer ihåg hur det kändes. Men min son är ju stor nu, så han kämpar inte emot, han har inget att kämpa emot, han har bara mig.

Men v.v barnen, här, blir lämnade på olika dagar, efter öv.e.k. mellan föräldrarna såklart. Inget lätt pyssel.

Idag är det onsdag, v.v barn blir lämnade över till sin mamma. Barnen skriker och tjuter, (kanske 5 och 7 år.) Kanske har de varit hos sin pappa nu en vecka, och skall sen gå tillbaka till mamma?

Hoppas de bor i samma by, så de går i samma skola, och dagis. Men mamma och pappa skrek t varandra, och barnen skrek  och tjöt. "Stick och..", Sen en stor knall med bildörren, en rivstart. I ilska och besvikelse. Över att det här med att bilda en familj, och få små barn, kanske inte är så lätt?

Fan, som jag tycker synd om er alla ihop. Barn gör inte kärlek, kärlek, gör barn. Men det är en kunskap, som är få förunnat.

Jag bara observerar, och konstaterar allt från min min lilla uteplats, men det är så jävla tydligt. Är så ledsen för alla er som som inte får det att funka med v.v, Och så glad för er som får det att funka. Föd inte barn. Tänk på framtiden. Ta vara på dem ni har.

ja, jag är här igen, hör de de smäller med bildörrarna. "Dra åt helvete", "jag fixar det", Sen hör jag bara smällen, ungar som gråter, någon sjunger. Nu är det vvv vecka igen, stackars barn. Stackars v v barn. Så nu skall de antagligen hem till familjen, där det kanske redan finns en bonusmamma, eller pappa. Kanske ett nytt bonussyskon?

Snälla alla unga människor, föd inte barn hela tiden. Barn, löser ingen kärlek. Kärlek är ödmjukhet och uppoffring. Det är så jävla synd om de där v v barnen, som får växla mellan 2 hem, och två familjer? Hur i helvete skall de kunna bli trygga?

Om någon tjej blir gravid, med någon som man kanske är förälskat i för tillfället. Fråga om han vill behålla, och leva med dig i åtminstone 18 år? Fråga honom om han vill dela det ansvaret att ha ett barn? Det kräver total kärlek, och ödmjukhet.

Ni som har små barn, tänk på att det inte är så säkert längre att "Soc fixar det, det hjälper oss, vi får bostadsbidrag, och bla bla. Tänk framåt.

Föd inte flera barn i "onödan"?

Tänk också på klimatet nu. Det är osäkert hur det kommer att bli i framtiden. Om 50 år, finns kanske inte Malmö kvar?

Tyvärr verkar som att de bara blir fler och fler. Dem som smäller i bidörrar, barn som skriker i h är arga, tjuter och protesterar? Vem frågar barnen om de orkar bo ww? Happy familylife, var nog inte så enkelt? Man orkar inte pressen längre, att vara småbarnsföräldrar? Vad har hänt?

Barn mår dåligt och blir ledsna när deras mamma och pappa lever i destruktivt förhållande.Inget någon barn önskar sig.

Åh, lyckan när det äntligen var över. När det fattade att vi inte mådde bra. När de insåg att de inte passade ihop och flyttade isär. 

Förresten så smäller bildörrar alltid. Det byter ju inte ett skit.

Konstig rörig trådstart. Jag beklagar verkligen hur du haft det men det hade troligen inte varit bättre för dig att leva 100% med en våldsam pappa. Din upplevelse är inte gemensam med alla andra utan det är din.

Det är långt ifrån min bild av familjer där barn lever vv. och jag känner flera sådana familjer. Det är lugna harmoniska barn och föräldrar som är sams och fortsätter att ta gemensamt ansvar för hur barnen har det.

Att vara bra förälder handlar inte om att leva i ett förhållande eller inte göra det utan det handlar om att bry sig och göra det allra bästa för sina barn.

Just det du har så rätt. Detta är ingenting jag tror, att alla har det så, det är vad jag hör. Det är väl olyckligt där jag bor då.

Ja, hur går det egentligen med vvbarnen?  Anpassa de sig? Är de så tvungna att anpassa sig, så allt blir "normalt", Tycker fortfarande så synd om alla barn som föds av kärlek, men ibland ser man även föräldrar som separerar innan barnet är fött. Barn behöver mamma och pappa, i åtminstone 18 år.

det är fortfarande samma veva här. Jag hör dem, de gråter, och det bråkas, när man lämnar över. Somliga vill inte träffas alls, utan det är bara bildörrar som stängs, hårt.