Varför är män så lättkränkta?

Jag tror det beror på att de är så vana vid att stå oemotsagda, och så bekväma med att hela tiden tjäna på strukturerna att de vägrar syna dem i sömmarna...

Men det är klart, "alla" växer upp med ett kvinnoförakt (män som kvinnor, vi blir ju alla indoktrinerade redan från unga barnsben att kvinnor är svaga och män är starka, tjejer är töntiga och killar är coola, killar kan och tjejer lyfter fram andras bedrifter (eller kan inte), en kille som får ligga är avundsvärd, en tjej som får ligga är en slampa, det är kvinnans fel för att hon var på fel plats/på fel sätt/vid fel tidpunkt och frestade mannen till att våldta, en manlig chef är kompetent, en kvinnlig chef måste ha legat sig till positionen osv osv osv), men naturligtvis blir de som hela tiden utsätts för sexismen mer benägna att säga stopp...

Vad jag däremot inte fattar är varför de blir arg på KVINNORNA när patriarkatet diskuteras. Det är väl fullt naturligt att vi är otroligt trött på detta - mäns beteende mot kvinnor är både nedvärderande, skadliga och i vissa fall till och med dödliga. Varför är dessa snälla och oskyldiga män som aldrig gjort en fluga förnär inte arg på de andra männen som beter sig såhär mot halva befolkningen?! Det övergår mitt förstånd.

För att väldigt, väldigt, väldigt många ropar "INTE ALLA MÄN, HUR FAN KAN DU ENS GÅ OMKRING OCH SÄGA SÅ DIN FEMINAZI?!?" så fort man nämner något om patriarkatet eller destruktiva strukturer.

Varför är reaktionen på utlåtandet "män våldtar, hotar, slåss och mördar" inte "ja, herregud, hur ska vi göra för att stoppa det?" utan "hur vågar du dra alla över en kam?"/"kvinnor gör också det!"/"det rör sig om en liten, sjuk klick som gör sånt, och det har ingenting att göra med ett strukturellt kvinnoförakt och/eller ett skadligt mansideal!"

Och jo, troligtvis har du det. Skulle bli myyycket förvånad om du lyckats undgå det, i alla fall på ett undermedvetet plan. De allra, allra flesta måste jobba emot det vi blivit indoktrinerade med i hela våra liv, och lyckas man ta sig förbi det och börja tänka på ett nytt sätt så är man vanligtvis medveten om kampen som har tagit en dit, och skulle inte påstå att man aldrig varit påverkad av strukturerna.

Alla kvinnor jag känner - ALLA - har fått ta så mycket skit av män och knappt ens reflekterat över det förrän de senaste fem-tio åren, eftersom det var så FULLKOMLIGT normaliserat. Det är KLART att killar kommer glida förbi och tafsa på högstadiet eller när du är ute och dansar med dina vänner. Det är klart att din äldre manliga kollega får komma med oanständiga anspelningar, det hör liksom till. Ja osv i all oändlighet.

Nja, man kan inte bortse från privilegerade grupper i det här sammanhanget. Det är mycket mer osmakligt att män hatar kvinnor, när de dessutom diskriminerar, förtrycker, hotar, våldtar och dödad dem. Vad leder manshat till? Arga krönikor, på sin höjd. Och ska vi tala om fullkomligt legitimt hat så kan vi ju lite snabbt kika i sagda skribents inkorg. Efter varje publikation svämmar den över av kränkta män som kommer med EXTREMT, hårresande grova hot och personangrepp. I princip samtliga borde lagföras; ingen gör det. Och det ironiska är att männen protesterar mot det hon skriver, det finns inget strukturellt kvinnoförtryck och hon är en ***** **** som borde straff******* som ens antydde något sådant.

Det är inte ett fåtal. Nästan alla har nedblodade händer i den här frågan, det är bara att de allra mest extrema ("fåtalet" som du säger) har satt ribban så jäääävla lågt att de övriga kan snubbla över den och säga "jamen jag våldtar minsann inte, I'm not the bad guy here!" men ändå krydda vardagen med hur mycket slentriansexism som helst utan att ens vara medveten om det.

Okej. Lite exempel på strukturer: pojkar på dagis som blir retade för att de har klänning och vill leka med dockor eller hästar, eller för att de gillar att dansa. Pojkar som inte får någon uppmärksamhet när de är tysta och försiktiga, men däremot när de är bråkiga. Pojkar som lär sig att det är omanligt att gråta och att de behöver tuffa till sig. Pojkar som inte kan prata känslor utan blir utåtagerande istället.

Unga män som hela tiden hör att tjejer inte gillar snälla killar. Unga män som får lära sig att tjejen bara spelar svår när hon säger "nej". Att man faktiskt har rätt att ligga när man vill när man är i ett förhållande, och att det är okej - ibland nödvändigt - att tjata till sig sex. Som lär sig att om en tjej inte aktivt säger nej så är det fritt fram - oavsett om hon sover, är redlös eller för rädd för att säga nåt. Ja, osv. Naturligtvis blir män också offer för de här skadliga könsrollerna, och det är såklart väldigt synd om dem också. Speciellt de små pojkarna som inte har en chans att värna sig mot det. Vad jag inte förstår är varför ni i regel inte vill hoppa på det här tåget?

Som sagt, det är lättare att "ta skit" när man är högst upp i hierarkin. Med det sagt ska kvinnor naturligtvis inte heller komma med oanständiga kommentarer, men liksom att kvinnor också mördar, slåss och våldtar så gör de inte heller detta i samma utsträckning som männen.

Ja vad trevligt det hade varit om alla sexistiska män samlats i ett konferensrum och sen kunde vi kvinnor bara undvika att åka dit för att slippa kvinnoföraktet, och därefter bli behandlade likvärdigt. Men riktigt så funkar det ju dessvärre inte. För sen kommer det fram en 30 år äldre man till oss på stan när vi är 14 och vill veta vad klockan är, trots att tiden visas på varenda display runtomkring oss. Och när vi skyndar oss in på bussen och sätter fötterna på sätet intill för att han inte ska kunna sätta sig där, så tar han tag i benen, slänger undan den och sätter sig intill trots att bussen är helt folktom. Han stirrar på dig hela tiden. Och han sitter kvar hela vägen till ändhållplatsen, när du kliver av, där han följer efter dig. Som tur var har du lyckats sms:a din äldre bror så att han står och väntar med sitt kompisgäng, så att mannen lommar därifrån.

Eller blir provocerad när en kvinna står bland experterna i fotbollsstudion. Eller har ingen lust att se en film med bara kvinnliga karaktärer - för hur ska du kunna relatera till det? Nevermind att tjejer har fått sett filmer med bara manliga karaktärer hela sin uppväxt.

Jag tror du har väldigt fel i din analys när du säger att kvinnor inte vill ta avstånd från dessa män. Tvärtom är deras tid på tronen över och deras beteende är inte längre normaliserat eller tolererat. De har ingen plats i världen längre.

Vi anklagar för övrigt inte Dig (vad jag vet). Vi anklagar mansnormen. Och jag tror att om alla verkligen rannsakade sig själva så skulle de finna ett visst mått av kvinnoförakt inom sig. Gudarna vet att jag också brottas med det... såklart. Min uppväxt har inte varit annorlunda än någon annans, jag har stöpts i samma form. Men första steget till förbättring är att erkänna det.

Jahadu. Jag hade hellre velat ha den "könsbundna skulden" än att behövt deala med det kvinnohat jag gav exempel på. Precis som jag hellre blir kallad "jävla svenne" än utsätts för kategorisk diskriminering och rasism för att jag inte är vit och har ett annorlunda namn... även om det inte är kul att bli kallad jävla svenne "utan anledning".

Men förklara mer. På vilket sätt får du lägga tid och resurser på att visa dig annorlunda gentemot de här "onda männen"? Och är inte det en nyttig utveckling i så fall, som gör dig till en bättre människa? Jag förstår ärligt talat inte problemet.

Skulle tvärtom säga att rättssamhället inte alls värnar om kvinnor speciellt mycket. Verkligen inte i våldtäktsfall som kanske är det främsta man tänker på, men även i vårdnadstvister är det ju uttalat att man alltid ska sträva efter gemensam vårdnad om inte det föreligger grunder för ensam. Tvärtom kan mannen misshandla kvinnan utan att förlora vårdnads- eller umgängesrätten, eftersom det inte anses påverka relationen till barnen.

https://www.vårdnadstvist.nu/vardnadstvist-vid-vald-i-hemmet

gri-bloggen.se/sa-skapas-ojamstalldhet-exempel-fran-forskning/

Här är för övrigt sju korta exempel på slentriansexism som sker på det undermedvetna planet

Väldigt intressant tanke! Tror du är något på spåret.

Jag skulle snarare säga att det är kvinnan som historiskt sett har varit den lyssnande, omtänksamma, omhändertagande, vårdande, som har tagit ett steg tillbaka för att släppa fram andra.

Sen håller jag som sagt med om att - förenklat - män inte får hjälp av nån. Att så många av mäns känslor och problem är tabubelagda och inte pratas om. Absolut. Det är en stor del av problematiken kring patriarkatet.

Tja, tanken är då naturligtvis att människorna runtomkring också ska bli bättre versioner av sig själva. Och alltså börja ge tillbaka, så att man inte behöver bli bitter och cynisk av otacksamheten.

Ja, det är en jättebra idé. Sen tycker jag att genusdiskussioner ska införas väldigt tidigt, redan på förskolan ska det arbetas aktivt med dessa frågor. Barn är ofta mycket mer accepterande än vuxna, och är de inte det så är det ju för att de vuxna aktivt präntat in fördomar. Lyfta fram känslighet hos pojkar som något väldigt positivt. Visa att flickor kan leka med bilar och spela fotboll. Prata mycket om respekt och tolerans.

Och så fortsätter man med, och bygger på, det här arbetet uppåt i åldrarna. När jag ser tillbaka på min skolgång så särbehandlades dels killar och tjejer verkligen mycket. På gott och ont för bägge parter. Och de här frågorna lyftes ALDRIG. Inte en enda gång under hela förskolan, grundskolan eller gymnasiet. Att ifrågasätta könsnormerna fanns verkligen inte på kartan, utan det var skrivet i sten.

Men tar man tag i det direkt blir det inte de här lägren mellan kvinnor och män, kvinnor och kvinnor eller män och män. Utan man får en större förståelse för varandra redan från start. Tanken är att ingen ska behöva känna sig anklagad eller i underläge, utan att det ska finnas en gemensam respekt och tolerans redan från start.

Såg på Fråga doktorn häromveckan om en pojke som föddes i en tjejkropp men en dag kom till skolan som en kille istället. Alla klasskompisar var okej med det, och stöttande. Barn är många gånger fantastiska på det viset. Lycka till att välkomnas med öppna armar om du dyker upp som det motsatta könet på din arbetsplats från en dag till en annan. Tyvärr betvivlar jag starkt att det inte går direkt smärtfritt.

Sen tror jag också att mycket kommer lugna sig när dammet lagt sig. Vi är förmodligen mitt uppe i revolutionen nu, och det rör om starka känslor från båda håll. Om några år kommer det normaliseras så pass mycket att ingen (ok, de flesta) kommer förstå varför det blev ett sådant liv. Typ som homosexualitetens resa från olaglig till sjukdom till en läggning som vilken annan (här i Sverige).