Hej!
Här kommer ett lite längre inlägg, hoppas det är ok att jag delar med min av mina personliga erfarenheter. Men en fråga om abort och stormiga relationer är komplex, och därför kan man inte bara häva ur sig en mening eller två tänker jag...
Men,
Så tuff start som mamma du fått. De första åren är sällan lätta, och många av oss upplever en isolation. Det blir ju inte bättre av att din man inte förstår. Jag tycker det är klokt som någon skrev här, att vid nästa barn och föräldraledighet så förvänta dig att han ska vara hemma själv med barnet en längre period (inte bara sommar).
Min man var hemma med vår första 1,5 år. Det har verkligen gjort att han förstått vilket arbete det är att vara föräldraledig när vi fick fler barn.
Sänk kraven. Huset, trädgården och matlagningen behöver inte vara perfekt. Fastän man ofta faller i den "gropen", den där där hur lyckad man är syns utifrån. Men det stämmer inte och det vet nog alla innerst inne. Många av oss är prestationsprinsessor. Men det vi och våra barn behöver allra mest är närvaro och samvaro - inte en klippt gräsmatta.
Sen finns det inget som säger att barn nummer två kommer vara lika krävande som barn nummer ett var för er. Vårt första var en sån där "lätt bebis" vår andra var jätte jobbig. Nu när de är äldre är allt lättare och de har en enorm glädje av varandra som syskon. Nu väntar vi nummer tre, jag hoppas såklart som alla föräldrar på en "lätt bebis". Men kärleken till våra barn beror ju inte på om de är lätta eller ej de första levnadsåren. Det är fantastiskt att ha fler barn och en lite större familj, trots att det också kan ställa högre krav på samarbete mellan vuxna och tydliga rutiner/struktur.
Vad gäller frågan om abort så brukar just det att du är tveksam till det vara en indikator på att det inte är ett klokt val. Vad säger ditt hjärta?
Vilket beslut tror du att du kommer kunna leva med om 10 år, när de korta åren som småbarnsmamma flugit förbi? Ditt barn i magen må vara litet, men det är redan skapat och det finns där redan.
För dig, ditt första barn och för ditt barn i magens skull är nog det bästa beslutet att behålla barnet. Men ta ner kraven och hitta stöd. Samt ställ krav på att din man ska bli mer delaktig. Kanske kan ni båda behöva söka gemensam hjälp utifrån?
När vi väntade vårt andra barn var det väldigt stormigt i vår relation. Jag kände mig som den enda vuxna och att jag var den som drog hela hemlasset, jag upplevde mig också isolerad. Jag tappar orden lätt när jag blir upprörd, eller säger sådant som bara sårar. Så jag skrev ett långt mail till min man. Där jag berättade sakligt om vad jag känner, gav exempel på varför och vad jag förväntade mig av min man och pappa till mina barn. Jag gav honom också ca. 6 månader på sig att visa att han menade allvar med vår familj och att han var beredd att ta det ansvaret han behövde.
Det var en jobbig period, och klart jag själv hade del i hur vår relation mådde då. Men han visade verkligen att han ändrade sina prioriteringar och gav familjen främsta platsen och han tog sitt ansvar både som äkta make och förälder.
Det största problemet för oss var att vi hade börjat ta varandra för givet och hade orealistiska förväntningar på varandra. När jag gav en deadline (trots att det var jobbigt) förstod han att jag menade allvar. Och jag förstod senare vad jag behöver jobba på också.
Stort lycka till! Jag hoppas att du finner en väg fram.
