Jag känner mig som en jävla idiot. Jag fråga honom en ganska svår fråga. Om det skulle kännas bra för honom att ha utsatt mig för en massa smärta om vi inte lyckas med ivfn. Jag såg smärtan i ögonen på han. så tala om att jag inte vill göra ivf. För att jag känner mig så rädd för smärtan och rädsla för att misslyckas med försöken. Men jag mår inge bättre efter att ha pratat med honom om det.
Ursäkta att jag är en jävla idiot. Klart jag vill ha barn men jag vill inte behöva ta spruter och nålar är fruktansvärt nålräd och spruträdd. Han behöver inte göra detta varför ska jag få all jävla smärta. Jag går fan mej hellre barnlös i så fall. Nej nej nej stop min kropp så att säga har vi inte fått barn på naturligt sätt är det nog inte menat att vi ska ha barn. :'(
Nej då vill jag kanske inte ha barn tillräckligt mycket. P.g.a spruträdslan. Och rädslan över att det kommer göra ont med äggutplockning. Jag kommer få någon biverkning av hormonsprutorna. Jag får för många ägg det är ju faligt. Och att vi kanske kommer att misslyckas med alla försök. Och sen gå igenom den psykiska smärtan. alla negativa jävla tankar du kan tänka dig snurrar i huvudet på mig och jag mår psykiskt dåligt utav det innan jag äns har gjort det. Det var därför jag ställde den så enormt korkade frågan om han tycker det är värt mitt mående i order för att vi ska få barn. Det är inte det enligt mig. Som sagt min kropp jag får ta smällen med det värsta. Stressen och ta sprutor ett vist klockslag pressen att veta att vi bara har 3 försök på oss. Rädslan över smärtan och oron över att vi kommer inte bara må psykiskt dåligt om det inte blir något. Utan också kommer vi då gå isär om det inte blir något barn. Allt tynger mig. Så jag gråter dag som natt. Ska jag behöva det?
Men om du inte tycker det är värt det så ska du ju inte göra det? Men det känns som att du anklagar din man för det och det tycker jag inte känns så schysst. Har ni fått en förklaring till barnlösheten, vad den beror på?