Hjälp
Hej..
Jag är gravid i vecka 23 tillsammans med min sambo och behöver råd.. efter att vi sparat ihop nästan 300 000 kronor, sparat till hus, kollat på hus, planerat inför framtiden kommer hans mamma och säger att hon är i ekonomisk kris pga honom. Hon har tidigare lånat honom pengar som hon tagit lån med mycket hög ränta på. Summorna uppstiger alltså beloppet vi sparat och slitit för. Alla drömmar försvinner.. man blir ledsen och besviken över att inte ha vetat men stöttar finns där för en sambo som är uppgiven då han inte visste att mamman hade tagit ett sånt lån. Jag finns där, tröstar, peppar, torkar tårar fastän jag också givetvis är jätteledsen. Jag kommer även bidra med mina sparade pengar för att bli av med skulden så vi är helt nollade iomed detta med ett barn på g utan möjligheter att köpa allt barnet behöver. Det visar sig att ingen av dem har koll på hur stor summan egentligen är vilket jag vill veta då jag även bidrar med mina pengar. Jag vill att hon (som inte kan hantera pengar) inte längre kan ta lån och att resterande lån läggs om. Något han säger ska lösa sig men jag är alltså rädd att detta inte händer och samma situation uppstår igen.
Med Alla hormoner i kroppen mynnar diskussionen ut i ett bråk. Vilket leder till att jag säger att jag hatar honom för att jag är så besviken på honom för att jag inte vetat om denna stora skuld, ingen har berättat för mig och jag känner mig lurad då man börjat drömma om en ljusare framtid. Han blir arg och kallar mig jävla fitta, att vi ska göra slut (har barn sedan tidigare och gått igenom graviditeten själv och att bli lämnad är därmed min största rädsla vilket han vet), han skriker mig i ansiktet medan jag gråter och puttar mig hårt i ryggen framåt. Sen går han ut mitt i natten och lämnar mig ensam gråtandes.
Han kommer tillbaka efter någon timme. Jag är förkrossad. Han säger förlåt för det han sa men menar att vem som helst skulle bete sig som han gjorde. Att allt var mitt fel kort sagt. Han säger att jag sparkat honom i ryggen. Vilket är en stor lögn.. Jag har otrolig foglossning och skulle aldrig ens vara möjligt. Han säger att beteendet inte är han och att han blir såhär pga mig..Han försöker alltså få allt att låta som att allt är mitt fel.
Jag gråter hejdlöst och känner att jag inte ens känner honom längre. Jag gör verkligen allt för honom, jag finns där för honom och detta är tacken. Kan tillägga att vi tidigare haft turbulenta bråk. Han har kallat mig allt möjligt, gjort slut (vi har pratat om att han aldrig får säga det för att det tar väldigt hårt på mig), puttat mig, slagit sönder saker som kläder, en matta, mobiler och sänglakan. Han har en tendens att fortsätta skrika i mitt ansikte när jag blir ledsen och bara vill ha en kram. Det är som att han fastnar i en bubbla går ej att nå honom. Han kan gå runt och skrika och med hans ord få mig att känna mig sjuk.. som att allt jag känt bara är inbillning. Jag känner mig alltid så förvirrad och osäker. Är det jag känner på riktigt eller inte..
Vi väntar nu vårt barn. Jag har ett barn sedan innan som jag uppfostrat själv. Känner mig helt förstörd. Vill verkligen inte göra om samma resa med detta barn. Hade jag inte gått över halva tiden hade jag gjort abort men det är nu inte möjligt.
Vad ska jag göra? Om jag stannar med honom hur kan vi gå vidare? Vad ska jag säga till honom? Jag behöver alla råd jag kan få.. Jag vill verkligen inte göra fel nu.
Hjälp.