Anonym (Bullen) skrev 2018-11-17 19:36:41 följande:
Ts,
jag vill berätta om min kompis. Ni har många saker gemensamt, tror jag. Min vänninna har haft en svår uppväxt, med jobbiga hemförhållanden och rena övergrepp. Skolan gick inte alls, på grund av flera orsaker, hon gick nian, men klarade aldrig gymnasiet, trots flera försök (olika inriktningar). Istället började hon jobba, slet röven av sig inom lager, restaurang och städ/sanering för att skapa ett bra liv. Efter många år klarade hon inte mer och blev långtidssjukskriven, dels på grund av att kroppen sa ifrån, men mest för sitt psykiska mående. Hon har hela sitt liv mått dåligt psykiskt, och i perioder självmedicinerat/missbrukat för att "hålla ihop sig själv". Hon föll ur det sociala skyddsnätet av a-kassa och bidrag och blev väldigt nergången, psykiskt och fysiskt, hemlös, (bland annat). Hon sökte hjälp hos psykiatrin och fick den vägen diagnoserna ADHD, Bipolär sjukdom och Posttraumatisk stressyndrom (på grund av svåra saker som hon utsatts för). Hon har dyslexi och dyskalkyli, samt ständig värk i kroppen. Hon har varit i alla svängar med Försäkringskassa, Arbetsförmedling, boendestöd, praktik, lönebidrag och Komvux. I sina "bra" perioder jobbade hon i vikariepoolen på fritids, och blev bokad hela tiden eftersom hon var så ödmjuk och duktig. Efter dryga 40 har hon klarat Omvårdnadsprogrammet på Komvux, och jobbar nu 75% som Stödassistent på ett boende för utvecklingsstörda, där hon är otroligt omtyckt och uppskattad. Hon klarar inte av att arbeta högre %. På övrig tid arbetar hon med sig själv på olika sätt, och har kontakt med psykiatrin. Hon får inga bidrag för att "fylla upp" till heltid, hon anpassar sitt liv till den låga lönen som hon kommer ha resten av sitt liv. Hon har insett att hon inte kan ha barn, fast hon gärna vill, eftersom hon inte orkar det. Hon sparar lite pengar varje månad och satsar på att ta sitt efterlängtade körkort nästa år. Den här personen är fan min hjälte, hon är så sjukt stark och envis och gav sig FAN på att inte hamna som sjukpensionär/bidragstagare, utan kämpade och kämpade för att bli självständig. Hennes liv är och har varit en uppförsbacke, men hon har tagit emot den hjälp som erbjudits och framförallt har hon KÄMPAT SOM ETT DJUR för att klara det.
Då har hon haft det 10 steg värre än mig. Jag har aldrig missbrukat. Jag dricker inte ens alkohol och röker inte heller bara för att jag vet vad detta kan ställa till med för skit. Dessutom har jag varken dyslexi eller dyskalkeli. Skriva är tvärtom något jag är duktig på. Matte kanske inte var mitt starkaste ämne i skolan men jag är långt ifrån dyskalkeli.
Men hon måste vara mycket stark som har klarat sig igenom det allt det där. Fy fan vilket liv. Det är verkligen inte där jag vill vara om 10 år. Vill jag något så brukar jag oftast klara att ta mig dit så länge inte regler, myndigheter, samhället osv. sätter käppar i hjulet vilket det gör för mig.
När jag pluggar och lär mig nya saker så känner jag ni klokare, starkare som person, får bättre självförsörjande, blir mer social m.m. allt det som är viktigt på en arbetsplats. Då förstår jag inte varför myndigheterna promt vill gå den vägen med daglig verksamhet. Studier skulle funger som terapi och utveckling för mig och jag skulle klara av ett arbete mycket bättre efter att ha studerat. Även om det bara är Eng eller något enstaka ämne så känner jag mig klokare överlag i andra saker också som inte bara innefattar Eng. Kan ha att göra med att hjärnan lixom kommer igång och börjar arbeta vilket gör det lättar att sedan använda hjärnan i alla sammanhang som innefattar tänkande mer än bara de basala. Min hjärna behöver stimuli, tänkande, utmaning, arbete osv. för att inte säcka ihop totalt.
