När kan man låta barnen...

Hej

Det finns ingen åldersgräns MEN i lagen står det att barnens skall lyssnas på oavsett ålder och hänsyn till deras vilja skall tas beroende på mognad och med barnens bästa i åtanke. Kort sagt - om pappan skulle stämma på umgänge kommer rätten att lyssna på barnen men om rätten anser att det bästa för barnen är umgänge kan de tilldömt det.

Men här verkar det ju finnas dokumentation på att det inte är det bästa för barnen (iallafall inte den yngsta). Skulle det leda till åtal kan du säkert begära ett utlåtande från BUP.

Gällande förhindrande av umgänge som nämns ovan så ja, krasst sett får du inte förhindra umgänge, men samtidigt skall du som vårdnadshavare ha ditt barns bästa i fokus. Förhindrande vore ju om du tog luren från barnen när de pratade med pappan och la på. Vägrade pappan att besöka dem osv. Samtidigt - om det yngsta barnet verkligen mår dåligt av att prata med pappan skall ju det barnet inte ens behöva besluta om att svara eller inte svara i mobilen.

Jag skulle kontakta myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd (mfof), där finns säkert ngn som kan hjälpa dig vart du skall vända dig för rådgivning.

www.mfof.se/sv/vardnad-boende-och-umgange/vanliga-fragor/

Du har även ett ansvar att skydda dina barn från saker/umgängen de far illa av. I din sits skulle inte jag tvinga barnen till något. Skulle självfallet uppmuntra till att prata/träffa men inte tvinga. Skulle samtidigt säga åt exet (så barnen inte hör det) att denne får ta sig en titt i spegeln och fundera över varför barnen inte ens vill prata med honom. Samt tillägga att du absolut inte har någon del i deras ovilja att träffa honom.

Jag har själv vid några tillfällen blivit tvungen att neka till umgänge då mina barn farit illa hos pappan. Dock var detta på inrådan av soc så jag stod aldrig ensam i mitt beslut. Soc såg nämligen att barnen for illa av att vara hos pappan och uppmanade mig att hålla dem hemma tillsvidare. Soc tog i sin tur in pappan på samtal och diskuterade saken med honom. Lyckligtvis tog han till sig av vad de sa till honom och bättrade sig så han kunde ha barnen som vanligt efteråt. I din sits skulle jag ta en diskussion med exempelvis familjerätten för att höra deras syn på det hela och få råd kring hur man bör göra i denna situation. Så du inte får problem senare om han skulle välja att gå vidare med saken.

Ditt jobb är inte att tvinga dina barn till någonting. Dina skyldigheter är att inte förhindra umgänge, att ha en neutral inställning till pappan inför barnen och att skydda dem från att fara illa. Det är pappans jobb att sköta umgänget och tvinga barnen om han nu skulle vilja det.

Låt pappan komma och hämta barnen till umgänge. Vägrar barnen följa med så är det hans problem och inte ditt och han kan inte skylla på dig. Låt pappan ringa barnen direkt. Vill de inte prata så är det hans problem och inte ditt.

Jag har alltid uppmuntrat barnen. Aldrig nekat utan tvärtom, varit den som planerat träffar mm. Vi åker till Spanien ibland och hälsar på honom för han har sv olika anledningar svårt att komma hit. Eller åkt och mött upp honom på a dra ställen för träffar. Åkte t o m till Spanien under längre tid för nåt år sedan.

Jag påminner om satt ringa pappa.

Jag påminner om födelsedagar, frågar om de ska ringa/skicka presenter.

Jag har aldrig någonsin lagt på nån lur när han/dom ringt.

Jag har skickat veckomail, gjort uppdateringar med info om barnen där jag inte ens fått svar på dessa mail.

Jag har planerat träffar med hans släkt fast han inte bor här pch jag inte känner dom för att barnen ska lära känna dessa också.

Jag har sagt att han mer än gärna får kontakta dom på deras egna mobiler vilket gan aldrig gör.

Pratar aldrig skit om pappan men meddelar dom om t ex pappan väljer att åka på semester till Thailand ist för att boka in träff med dom. Vilket hänt åtskilliga ggr och sedan har han inte råd/semesterdagar kvar så jag fått betala resan till spanien ist så de kunnat ses.

Jag tycker inte att man som ensam vårdnadshavare skall behöva uppmuntra barnet att besöka någon som får denne att må psykiskt dåligt. Sedan spelar dna inte så stor roll. 

Ett barn som i det här fallet mår så dåligt att träffa pappan så han hamnar hos BUP ska du inte tvinga besöka pappan. Inte heller behöver du ha uppmuntrande samtal om pappan. Bar i det här läget behöver å stöd för sina känslor.

Jag menar när barnet säger att pappa får mig att må dåligt, jag vill inte träffa honom...då kan du bra svara "jag förstår det, och jag vet att du mår dåligt av det, och det är inte ditt fel, och ingen kommer tvinga dig". Det att svara "men kanske du ska åka i alla fall" det ger ju en tro att det pappa gjort är inte såpass hemskt, så att mamma tycker jag inte ska träffa honom. Det att inte tala dåligt om den andra föräldern (när denne är dålig), det är ju ett försvar på ett sätt. Man behöver ju inte spy dynga över den andra, men däremot kan man bra stötta barnets känslor.

Sedan så kan man inte fysiskt tvinga så här stora barn till varken umgänge eller skype. Och det ska du inte heller. Inte heller är det dom som ska meddela pappan om att dom inte vill, utan det är du.

Om du redan vet att pappan inte kommer ta saken till rätten, så låt barnen åka om dom vill/stanna hemma om dom inte vill. Och även om han tar det till rätten så är mitt råd samma sak. Han får säkert umgänge, men knappast någon som fysiskt kommer tvinga barnen träffa honom vid den åldern.

Bra pappor får oftast inte dessa problem med att barnen inte vill träffa dem.

Att underlätta/ej hindra umgänge innebär inte att du som boendeföräldern skall fixa träffar, resor osv. Inte heller innebär det att du skall tvinga barnen att ringa.

Jag hade faktiskt slutat påminna om saker - mår barnen dåligt av att ha kontakt så hade jag i det här läget inte pushar dem.

Tack alla för svar.

Nä jag tycker väl det är en vuxne som bör ringa sina barn?

Varför ska dom ta ansvar för det när de inte vill dessutom? Han HAR tillgång till kontakt med dom genom deras mobiler men han säger åt MIG att be dom ringa oxh de få ggr de ringer (ja under lite ?tjat?) honom så säger han att han vill att de ska ringa oftare för han blir ledsen annars.

VARJE gång får de nån känga av nåt slag så självklart är inte lockelsen att ringa så stor!

Jag tycker att jag är tillmötesgående på alla sätt men tvinga dom känns inte aktuellt längre då de är så stora ocg uppenbarligen tagit beslutet själva att de inte mår bra av kontakt.

I min värld så är det barnens behov jag behöver sätta först! Att de lär sig stå upp för sig själva och det de mår bra av.

Att lära sig att det är okej för en vuxen att bete sig illa men man som barn ska bara bita ihop och acceptera känns inte rätt! Jag vill lära barnen att kunna våga säga nej till saker som är övergrepp, misshandel, mobbing osv vilket deras pappa faktiskt utsätter dom för på olika nivåer.

Dock tänkt att jag gör fel när jag ställer mig på deras sida då lagen verkar kräva att barn blir tvingade :(

Mrn tack igen för svaren!

"lagen verkar kräva att barn blir tvingade :("

Var hittar du det i lagen?

Det är så lätt att man i dagens samhälle får uppfattningen som förälder att man mer eller mindre ska tvinga barnet träffa den andra vuxna. I normala fall så behövs ju inget tvång, utan barnet vill träffa den andra föräldern.

Lagen säger inte att barnet ska tvingas träffa den vuxna som behandlar barnet illa. Och lagen säger aldrig att du ska försöka "vända tankarna" om den andra, dåliga föräldern, inför barnet. Barnet behöver känna att hon/han kan anförtro sig åt dig om hur den tänker om den andra, och det åstadkommer man ju inte genom att minimera dom dåliga känslor som barnet har om en dålig förälder. 

I detta fall tycker jag du ska ge gehör för barnens känslor, så dom känner dom är uppbackade av dig.

Det finns ju fall där vårdnadshavare baktalar den andra föräldern, och på det viset skapar ett dilemma där barnet pga det inte vill träffa den andra. Tyvärr så får ju alla normala föräldrar sota lite för det. För i dom fallen så kan ju umgänge verkställas genom tex hämtning. Detta först efter att umgänge är fastställt i tingsrätten. Men det ska ganska mycket till för att något sådant ska ske. Och har aldrig hört att det skulle hänt när det kommer till större barn, eller i dom fall där man kan bevisa pappans frånvaro eller hur dåligt barnen mår av umgänget.

Jag är ganska säker på att i ditt all så är risken för något sådant totalt obefintlig. Så stötta du barnen i deras känslor, och tvinga dem inte till något. Dom är stora nog att ha egna åsikter om saken, och sedan så ska den yngre pojken å det han behöver för att må bra. Även om det innebär inget umgänge.

Ditt ansvar är mot barnen, inte pappan.

Aldrig pratat illa om pappan. Snarare att jag känner att jag är lite väl ?förklarande? och skyddat honom just för rädslan att baktala den andra föräldern för det ät det värsta jag vet. Å andra sidan försöker jag få barnen att inse att deras känslor är viktiga oct att jag lyssnar på dom. Tyckt det varit en svår balansgång.

Och hur ser detta ut i praktiken enligt dig?

Väldigt ofta böjer sig föräldrarna för barnens silja.

Vad skulle de annars göra? Slå barnen? Hålla fast dem?

Låsa in dem?

Oftast finns det anledning att barnen vill inte umgås med föräldern.

Enligt min erfarenhet (som förstås är begränsad) är det ofta precis tvärtom. Flera mammor jag känner nästan tvingar barnen att umgås med en frånvarande eller dålig pappa, en del vågar inte kräva underhåll osv för att pappan inte ska sluta umgås med barnen. 

Man kan ju bara tvinga ett barn som är ganska litet, ju äldre de blir, desto svårare blir det. 

Min väninnas nu 18-årige son var så lättad när han fyllde år tidigare i år och äntligen slapp umgås och prata med sin pappa.

På samma sätt som man får barn att gå till skolan, besöka farmor, tandläkar dyl när de inte vill, genom tjat, straff och mutor.

Men det är lite detta jag vill lyfta fram. I teorin är det vårdnadshaveren som bestämmer, aldrig barnet. I praktiken är det ofta något annat.

Och det är väl tur.

Man blir inte förälder av ett samlag...

Umgänget är för barnets skull.

Det finns ingen anledning att tvinga barn att umgås med föräldern eller farmor om barnet mår dåligt och far illa av det.

Det är däremot för barnets bästa att gå på skolan eller tandläkaren.

Det är ju just det som blir ett problem här. Hade de bara ?inte haft lust? så kanske det går att tvinga för att när de väl ses blir det skoj men sånt är inte fallet här utan ständiga nedlåtande kommentarer, ointresse av barnen ovh bara önskan om att själv skina, otrygghet, oförståelse för barnens behov etc