Arga blickar

Jag har en dotter som nu är snart 10 år och väldigt väluppfostrad. Men hon hade enorm energi som liten och ville klättra och hoppa och klänga hela tiden - aldrig skrikig eller högljudd dock. Jag förberedde mig alltid innan vi gick nånstans med att ha med saker som kunde distrahera henne, för jag förstår till fullo att folk blir irriterade på ungar som är högt och lågt hela tiden. Eftersom jag verkligen kämpat med att hitta på sätt att få barnet lugnt, som att ha med dricka, snacks, kul leksaker, prata med henne (titta ut genom fönstret på hundar eller räkna bilar som far förbi), ha med pysselböcker eller nåt annat, så blir jag faktiskt också irriterad på föräldrar till livliga barn som inte tar den kontrollen och distraherar barnen för att folk ska få lugn och ro. Är det en situation där man vet att man måste vänta så får man planera innan. Man skulle i värsta fall kunna säga till receptionisten att man är utanför dörren med barnen och leker och att de kan ringa en signal när turen kommit så kan man gå in igen.

Det jag säger är att jag blir irriterad på de föräldrar som inte försöker avleda barnen. Jag har sett föräldrar som bara står som fån och låter ungarna härja vilt, har du aldrig sett det menar du? Att ha en väska med lite leksaker i är inte ett dugg svårt, små barn kan gilla att leka med nycklar, reflexer och vattenflaskor också så man kan ta vad man har. Och det måste väl finnas sockerfria snacks också, som typ majskrokar eller nåt? Jag tror inte folk ger elaka blickar om de ser en förälder som verkligen gör sitt yttersta, då blir det nog mer sympatiblickar. 

Mitt barn var inte enkelt, hon avskydde att sitta stilla överhuvudtaget och pysselböcker var inte en grej för henne  förrän hon kom upp i skolåldern - då hon fortfarande inte ville sitta stilla men ju var tvungen ibland om vi åkte tåg, bil el flyg. Jag är uppvuxen med tre syskon och min ena syster har tre barn i nära ålder. Jag är lärare och vet att det är kämpigt med många barn samtidigt, men jag kan också se att det finns föräldrar som inte har det där sunda förnuftet och uppfinningsrikedomen som verkligen kan göra skillnad när det gäller att göra en påfrestande situation så uthärdlig som möjligt. Så bra att du hjälper till med andras jobbiga barn, det är inte många som skulle göra det, särskilt inte som det finns en hel del mammor som är rätt snarstuckna och tar andras förslag som kritik. If you know what I mean 

Ja, det är trist om folk blir sura för ingenting. 

Du själv är tveklöst den otrevligaste i tråden och verkar inte ha ett uns förståelse för någon annan, så det blir bara komiskt när du pratar om att gå i andras skor. Föräldraskapet och livet i stort är kämpigt för ALLA, men en del tycks tro att de har det så mycket tuffare än alla andra. De lugna barnen har också varit trötta och griniga och trotsiga, men deras föräldrar har kanske varit bra på att hitta strategier istället för ursäkter. Sverige har blivit ett land där människor är mindre artiga, trevliga och hänsynsfulla mot varandra och det är synd att det ska vara så.

"Tror alla skulle må lite bättre av att inte vara så dömande. Men svenskar verkar konstant ha något uppkört i arslet". Vad är fel med det här uttalandet? Ingen idé? Nej, trodde inte det heller. Men tur att svenskar är så präktiga att de bryr sig om resten av världen och öppnar dörrarna till Sverige för tusentals och åter tusentals flyktingar.

Jo, du är otrevlig. Och dessutom dömande. 

Om du inte känner mamman och barnen men ändå tar parti för dem mot den äldre mannen eller mot vemsomhelst som vågar sig på att ifrågasätta vissa föräldrars uppfostringsförmåga så är du dömande. "Med 1,1 procent av BNI i bistånd ger Sverige relativt allra mest i världen" (Nyhetssajten, europaportalen). Så jo, svenskar bryr sig mer än andra. Sluta vara så dömande mot dem! Det är en jäkla tur att de inte tänker som du gör om att inte ta hänsyn till andra.

Ja, precis. Jag har inte uttryckt mig på det sättet du gör.

Men du vet ju ingenting om mannen som inte orkade vara kvar hos tandläkaren, om han hade tinnitus eller migrän eller vad det var som gjorde att han inte orkade med den hysteriska situationen (mammans egna ord). Nej, jag har till exempel inte sagt att mamman inte gjorde vad hon kunde men jag har påpekat att det finns föräldrar som är dåliga på att uppfostra barn och då kan man inte skylla bara på att barn ska få vara barn och det måste omgivningen bara tåla. Jag håller inte med om din bild av svenskar och hur du tycker att alla svenskar är "skitnödiga" och andra fina uttryck. Det är inget jag tolkar in utan klart och tydligt vad du säger, och det är dömande och stör mig. Men nu tänker jag inte argumentera mer med dig utan gå vidare.

Då borde du nog ta och läsa igenom dina inlägg i så fall, för ditt sätt att uttrycka dig är definitivt inte trevligt. Har aldrig påstått att mitt sätt är det enda rätta, jag har endast kunna konstatera att det finns föräldrar som inte alls gör allt de kan för att uppfostra barnen utan står rätt passiva, och jag skrev samtidigt att de föräldrar som faktiskt gör allt de kan brukar mötas av sympati och inte arga blickar, just för att man ser skillnaden i ansträngning. Så läs gärna vad jag faktiskt skriver. Som lärare (jag är 1-7 lärare) ska man hålla i en hel klass med barn samtidigt och har man inte bra strategier så blir det fullständigt kaos, och man kan inte sätta sig ned och tycka synd om sig själv eller förvänta sig att någon ska sympatisera med en för att man inte lyckas få barnen lugna - det är bara att se till att hitta ett sätt att skapa ordning på ena eller andra sättet. Svåra barn är oftast svåra av en anledning och ibland är det på grund av föräldrarna och hemmiljön. Det betyder inte att jag dömer ut barnen, för det är inte deras fel, men i vissa fall är det faktiskt föräldrarna som skapat problemen. Jag tänker inte ägna dig mer tid nu.