Arga blickar

Jag har en dotter som nu är snart 10 år och väldigt väluppfostrad. Men hon hade enorm energi som liten och ville klättra och hoppa och klänga hela tiden - aldrig skrikig eller högljudd dock. Jag förberedde mig alltid innan vi gick nånstans med att ha med saker som kunde distrahera henne, för jag förstår till fullo att folk blir irriterade på ungar som är högt och lågt hela tiden. Eftersom jag verkligen kämpat med att hitta på sätt att få barnet lugnt, som att ha med dricka, snacks, kul leksaker, prata med henne (titta ut genom fönstret på hundar eller räkna bilar som far förbi), ha med pysselböcker eller nåt annat, så blir jag faktiskt också irriterad på föräldrar till livliga barn som inte tar den kontrollen och distraherar barnen för att folk ska få lugn och ro. Är det en situation där man vet att man måste vänta så får man planera innan. Man skulle i värsta fall kunna säga till receptionisten att man är utanför dörren med barnen och leker och att de kan ringa en signal när turen kommit så kan man gå in igen.

Knappast.

Vuxna besitter dock många färdigheter barn inte hunnit utveckla. Därför är det pinsamt med vuxna som klagar på barn när de uppenbart själva saknar samma färdigheter som barnen.

Så du tycker att det är viktigare att två ungar får bråka och slåss i väntrummet än att en äldre man får besöka sin tandläkare?

Är det så man ska tolka din kommentar?

Jag har en förälder i den åldern och ditt resonemang gör att jag faktiskt är glad att jag inte vet vem du är, samt att du inte är i samma rum som jag.

Varför frågar du om du ska säga ifrån när gubben blänger argt. Tycker du ska be om ursäkt istället för att dina barn stör. Förstår att det oftast är äldre som blänger för på deras tid så var barnen strängt uppfostrade. Och då lydde barnen när man sa till dem. För jag antar att du sa till dem?! Idag säger ju inte en del ens till sina barn. Dem får hållas helt enkelt.