Arga blickar

Skriv en tråd TS om vad vi ska göra åt surgubbar som blänger på mammor som försöker göra sitt bästa i en krisartad situation?

Eller vad vi ska göra åt surgubbar och surtanter som spammar trådar med deras barnförakt och brist på förståelse och medkänsla. Och framförallt dåligt minne, för de har själva varit små barn med dålig självreglering.

Kanske jag skulle, fast det skulle väl bara strömma in fler halvtokiga inlägg, och jag orkar inte med fler tokstollar än vad som ryms i den här tråden.

Låt mig konstatera några enligt mig oomkullrunkeliga fakta eller åtminstone mycket troliga sanningar:
* Mindre barn saknar till viss grad förmågan att i vissa situationer reglera sig själva. Somliga mer och somliga mindre.

* Vuxna utan psykiska åkommor, har en mer utvecklad hjärna och kan därför förväntas reglera sig.

* Föräldrar till barn, vill i allmänhet inte att barnen ska störa andra. Minst 99% av föräldrarna vill sina barns bästa och strävar mot att uppfostra barnen så bra de förmår. 

* Många personer som har haft barn för väldigt länge sedan, eller kanske inte har några barn, riskerar att grovt underskatta svårigheterna som det innebär att vara förälder till barn som enligt tidigare punkt ofta har svårt att reglera sig.

Min slutsats av dessa punkter är att vuxna har ett ansvar att reglera sig. Att bli förbannad för att barn är som de är och överföra ångest, dåligt samvete och tysta anklagelser till de föräldrar som försöker sitt bästa att ta hand om sina barn efter bästa förmåga är inte ok.

Att bli förbannad för att barn härjar lite, är som att bli förbannad för att en utvecklingsstörd person utstöter lite obehagliga ljud. Det är ett osmakligt, oempatiskt och vettlöst beteende.

Vi behöver komma ihåg att barn har rätt att befinna sig på offentliga platser, precis som vuxna. Den rättigheten ska ingen förneka dem. De har även rätt att vara barn trots den problematik som uppkommer när de ibland stör andra. De vuxna, föräldrar och andra, behöver hantera problematiska situationer på ett moget sätt. 

Att vara surgubbe eller surtant, är inte ett okej sätt att hantera situationen. Ha lite civilkurage och förklara för barnen på ett respektfullt men bestämt sätt, att ni blir störda om de bråkar och skriker, istället för att sitta och surglo. Alternativt, som någon redan föreslagit, hjälp föräldern att hantera situationen på lämpligt sätt.

Du har intagit ett fullständigt orimligt förhållningssätt till detta.

Det är inte rimligt att man ska behöva omboka en tid, för att inte ev. stöta sig med surgubbar och surtanter.

Det finns flera orsaker till att ditt resonemang är orimligt. Nedan uppger jag några:
1. Det skulle bli ekonomiskt olönsamt om alla föräldrar tillämpade detta. Ombokningar med kort varsel är inte samhällseffektiva, och om många gjorde det skulle vi slösa med skattemedel p.g.a. surisar och det vore bara dumt.

2. Det kan bli lika stökigt nästa gång, och ska man boka om då också? Orimligt.

3. Småbarnsföräldrar har tillräckligt tufft, utan att behöva springa omkring och passa upp för surtanter och surgubbar. Bättre att surgubben skärper till sig, och kommer ut ur sin bubbla.

4. Barn har rätt att befinna sig på offentliga platser, och särskild hänsyn behöver tas till deras speciella behov. Utan barn, ingen framtid för människornas fortlevnad. Barn som är utagerande behöver träffa andra vuxna utifrån som hjälper till att visa dem hur man uppför sig. Ibland kan det göra underverk med någon utifrån som säger till på rätt sätt.

Jag gissar att du själv någon gång i livet har hamnat i en situation då du tvingats förlita dig på andras välvilja. Kanske har du blivit tvungen att få hjälp med en strejkande motor, eller att du inte haft pengar på ditt kort i matkön och andra har blivit tvungna att vänta medan du hastigt försökt överföra pengar till kontot. Tänk om fler kunde inse att vi vinner på att visa empati för andra som har en dålig dag, och inte ständigt tänker på oss själva. Vi får ett bättre samhälle när vi visar förståelse för andra och deras situation.

Så du utgår från att andra människor är dåliga föräldrar för att de inte klarar av att hålla barnen lugna vid ett visst tillfälle och att de inte tillfredsställer din ögonblicksbild av situationen?

Önskar du även att andra människor ska döma dig på deras ögonblicksbild av dig, eller finns det andra kvalitéer eller andra sanningar om den du är än den man kan få av dig vid en kort blick?

Jag rekommenderar dig att tro andra om gott, och inte döma förrän du verkligen vet. Jag tänker att t.ex. många föräldrar som har pli på sina barn, kanske har det p.g.a. att de har skrämt, hotat, tvingat och ev. även misshandlat barnen för att följa deras vilja, eller på andra sätt dödat deras spontanitet och naturliga glädje.

Vet t.ex. att barn i klasser med auktoritära lärare blir väldigt tysta och lydiga så länge den auktoritära läraren är där, men det är inte bestående när denna försvinner bort. Däremot för den demokratiske läraren är ljudnivån högre, men med betydligt mer intresserade och inte lika rädda barn. När denna lärare lämnar klassrummet fortsätter det spontana och högljudda utforskandet.

Det kanske inte alls är önskvärt att bryta ner barnens spontana och utforskande livslust, för att tillfredsställa en och annan surtant eller surgubbe som glömt bort att de själva också har varit barn en gång i tiden.

Eller också skulle surgumman och surgubben gå på en kurs där de lär sig att fokusera på det fina i livet, och inte haka upp sig på att små barn är små barn.

Det är kanske inte så snällt mot barnen att lära dem att sätta andras behov före sina egna. Jag tänker att barnen har rätt att bli ledsna, arga, besvikna och de har också rätt att ha konflikter och ta plats i samhället. Jag tänker att vi i samhället kanske skulle kunna försöka överge den här trista och gammalmodiga synen på att barnen ska vara tysta och inte störa de vuxna. 

Samtidigt så är det visst så att barn behöver lära att reglera sig. Och visst ska de så småningom lära sig att ta hänsyn till andra. Detta gör de ju bäst genom att observera de vuxna som tar hänsyn till dem. Barn gör inte som man säger åt dem, utan som man gör själv. Genom att visa förståelse och ta hänsyn till barnens behov kommer de vuxna visa dem hur man ska uppträda. Kanske något för dig att ta till dig av genom att t.ex. visa mer förståelse för TS och andra i dennes situation.

Jag håller alltså med dig om att barnets förälder ska hjälpa barnen att reglera sig. Men jag är inte av den talibanska sorten, så jag inser hur svårt det är, att det handlar om vilka barn man har, inte alltid hjälper med planering och att man har rätt att misslyckas då och då, när man jobbar mot det målet. 

Jag tror inte på den bild du målar upp av oansvariga föräldrar. Endast en försvinnande liten andel av föräldrarna är så lössläppta som du beskriver. De flesta har en pedagogisk grundsyn som de följer. De vet dessutom saker om barnen som en utomstående inte gör. Det är därför svårt att bedöma ett föräldraskap utifrån en enda situation.

Många drar felaktiga karaktärsslutsatser om föräldrar utifrån korta ögonblicksbilder. En förälder som i ett visst ögonblick kikar på mobilen döms omedelbart att vara en oansvarig förälder, även om det inte är representativt för den personen i övrigt. En annan som bannar sitt barn ses som en usel barnuppfostrare, på gränsen till kriminell, även om denne kanske är kärleksfull mot barnet 99,99% av tiden.

Som vanligt så finns det de som älskar att vara besserwissrar och sätta sig till doms och gnälla över andra människor. Det finns inget som är så lätt att vara betraktare och ha åsikter om hur andra kan göra. Men hur skulle de själva agera om de vara i samma situation? Mycket sannolikt skulle de försöka med sina enkla hypoteser om hur man får bukt med problemen, och lika sannolikt skulle de misslyckas.

Om de enkla metoderna hade fungerat, hade föräldrarna redan tillämpat dem. Alltså kan man räkna med att situationen är mer komplex än vad man kan ana vid första anblicken.

Hela världen är faktiskt en lekplats för barn, ur barnens perspektiv. De har nämligen inte ännu erhållit förmågan att reglera sig, själva. Det är det vi vuxna behöver lära dem, och det gör vi genom att berätta för dem vad som är fel och vad som är rätt på ett lugnt och empatiskt sätt och ställa rimliga krav utifrån ålder och förmåga. Eftersom barnen är vår framtid borde vi sätta dem först. Vi vuxna borde inse att barnen behöver ta mer plats, mer energi och mer resurser från oss vuxna, och att det är värt det, eftersom allt arbete vi lägger ner på att hjälpa barnen ger oss alla en bättre framtid.

Med ett sådant resonemang är det bättre att sura tanter och gubbar slutar vara sura, hjälper de fantastiska barnen genom att berätta för dem vilka fel de gör, och hur de kan göra istället, och blir de vuxna förebilder som barnen behöver!

Jag tycker inte att målet ska vara ett väluppfostrat barn. Att vara väluppfostrad innebär i min tolkning att barnet ska hålla tillbaka på sina egna behov för andra. Det är viktigt att barn ska få stå i centrum och ta plats. Men också att de ska lära sig vad som är fel och rätt uppträdande i sociala situationer, genom de vuxnas hjälp.

Att säga att alla personer ska ta lika stor plats i det offentliga rummet, är som att säga att en rullstolsbunden ska gå på vanliga toaletter. Det är rimligt att vi anpassar för den rullstolsbundne, så den får en dräglig tillvaro eftersom denne saknar den fysiska förmågan att gå. Barn saknar istället impulskontroll eftersom deras hjärnor ännu inte är tillräckligt utvecklade. Vi behöver därför behandla barnen utifrån ett annat perspektiv. Om ett spädbarn skriker, eller en 4-åring bråkar, så får vi visa samma förståelse som en rullstolsbunden som har svårt att ta sig uppför en trappa. Barn är inte som vuxna. De har andra förutsättningar, och det behöver man inse.

Ditt resonemang om hundar är också helt galet. En hundägare ska inte behöva stanna hemma för att det finns dem som är rädda för hundar. Då skulle ju t.ex. lika gärna alla kvinnor inte få gå ut eftersom det finns män som är rädda för kvinnor. Barn har samma rätt att beträda det offentliga rummet som andra, och då har vi alla vuxna ett ansvar att få det att fungera.

Man kan inte kräva av ett barn att det ska kunna anpassa sig, på ett sätt som dess hjärna inte tillåter. Ett mindre barn kan normalt inte sitta tyst i ett väntrum. Har man tur kommer det kanske vara på bra humör, och kanske fördjupa sig i någon lek eller ett pussel med lite glada utrop då och då. Har man otur blir det jobbigt. Båda situationerna får de vuxna hantera.