Klassisk kvinnlig undanflykt, det går inte att ha sex pga fel setup, så man ordnar en bra setup, då känner hon sig pressad istället eftersom man byggt upp en förväntan.
Hon säger själv att inget annat felar, att vi har det bra.
Det är som att vi har en tyst kamp om vad ett äktenskap egentligen handlar om. För mig handlar det om romantik och kärlek, självklart inklusive sex, och att ha kul tillsammans, så att man får energi till vardagslivet, för henne är det precis tvärtom, ett äktenskap är ett löfte att hålla ihop och jobba hårt tillsammans, vad man känner för varandra spelar ingen roll, sex är inget måste för att känna samhörighet, det kan man göra ändå.
Jag är bitter, ja, det känns som att allt som ska vara lätt i en relation är svårt, där det ska flyta tar det hela tiden stop osv.
Ju mer vi pratar om det desto sämre blir det.
Känner också att hon har ett sånt extremt kontrollbehov. De bitarna jag vill ha ut av en kärleksrelation, ha kul tillsammans inkl. sex, vill hon kunna använda som någon sorts belöning när jag levt upp till hennes förväntningar.
Som att jag uppfyller egentligen inte hennes standard för val av partner om det hade handlat om casual dating, utan måste förtjäna hennes roliga sidor först.
Ja du har nog rätt. Särskilt sista stycket.
Kan tänka mig att ha sex med någon som har det för min skull, så blir det ibland i en lång relation, är nog ofrånkomligt, men om hon har det av kärlek så att säga, men inte i utbyte mot andra tjänster.
Typ: han vill ha sex, inte jag, men jag vill ha ett fint hus, så jag måste ställa upp. Inte bra.
Däremot: han vill ha sex, inte lika viktigt för mig, men jag älskar honom och vill att han mår bra så jag gör det för honom. Ok i en livslång relation.
Nu är du igång igen New Dawn.
Jag förstår att du försöker hitta på andra anledningar till varför kvinnor inte vill ha sex med sina män längre, ofta blanda in kärlek o sysslor o uppvaktning.
Har man kommit till det stadiet att man inte längre vill ha sex med den man lever med så är det inte lönt att försöka reparera det. (Finns såklart undantagsfall).
Man får bestämma om förhållandet är värt att fortsätta utan sex eller om det är dags att dela på sig.
Man kan aldrig ändra på någon annan än sig själv.
Har man försökt med alla konstens regler o inte kommit någon vart så kvittar det om huset är storstädat, barnen hämtade och maten klar. Uppvaktning av alla dess sorter gör att mannen förväntar sig belöning men kvinnan blir bara pressad o väljer mellan att ställa upp eller säga nej. Inget av alternativen tycker jag är hälsosamma!
Det är inte alltid att man som kvinna vet att man fortfarande tycker om sex när man varit länge i samma förhållande och inte känner någon lust längre.
Har man aldrig sex eller onanerar så tappar man sexlusten.
Är man då en sån kvinna som vill hålla ihop familjen så lurar man bara sig själv att tro att det är nått annat som är fel. Och det är då dessa oändliga diskussioner startar.
Inte förrens kvinnan träffar en ny man (kanske av en slump när man har en svacka i förhållandet och därför är mer mottaglig) så inser hon att hon faktiskt kan få sexuella känslor igen. Det är då hon oxå lämnar förhållandet för att gräset plötsligt är grönare...
Min man har berättat att han alltid raggade upp nyseparerade kvinnor när han var singel. De hungrade alla efter att bli uppskattade och sedda. Och när han lyckades charma dom så hade han hur mycket sex som helst, ungefär som om de ville ta igen för alla missade år.
Jag tror det är där problemet ligger. Hon vill inte vara ärlig mot sig själv för sanningen gör för ont.
Och vad känner jag?
Jo, pirret från nyförälskelsen är ju borta. Jag har även börjat se en del negativa sidor jag bortsett från innan.
Sen är jag själv en lite knepig person också, men jag blir bättre och böttre på att hantera mina mindre smickrande sidor.
Sexlusten är inte borta. Jag blir fortfarande kåt av min fru, och jag älskar henne fortfarande, fast jag inte borde eftersom jag mår dåligt av situationen. Enkelt uttryckt är jag olyckligt kär.
Nånstans vet jag ju att det ör otänkbart att leva utan kärlek/sex i en relation i längden. Min fru tycker dock att det spelar ingen roll för vi klickar så bra på andra sätt.
Anledningen till att jag fortsätter är att jag lurar mig själv att ?snart lossnar det?, ?snart kommer vi ha fantastiskt sex igen? fast jag innerst inne nog vet att det inte kommer hända.
Samtidigt, om jag visste att om 3 år kommer det lossna, då skulle jag utan tvekan vänta på henne för att ha resten av livet ihop, och om jag visste att det kommer inte att hända då skulle jag bryta upp, men som det är nu känns det som en stor risk att kasta bort fler år utan bra sex på något som är dött...
Sedan vet jag att du själv tappade attraktionen till dina barns far, du sade det någon gång, så du vet ju att det är inte alltid det vänder upp igen efter småbarnsåren, man ser varandra på ett nytt sätt då, och det innefattar inte alltid attraktion.
Men du tar för givet att alla ska kunna kommunicera o filosofera kring varje aspekt av sexlivet för vad? För att komma fram till att man måste hitta ett svar på alla jobbiga frågor mannen ställer till kvinnan om varför de inte har sex. För henne ökar detta känslan av att inte duga, att det är något fel på henne, att hon inte är normal. Tror sällan att man klarar att kommunicera på ett bra sätt när relationen redan är infekterad och sårbar. (Ssmtalet om sexet kommer ju först när problemet existerar, alltså har de flesta inte lärt sig hur de ska kommunicera kring ämnet tidigarei relationen)
Nu menar inte jag heller att man ska ge upp hoppet o bara låta tiden gå. Men har man pratat o gnällt om (obefintliga)sexlivet i några år och ingen förbättring har skett så tycker jag att det är dags att gå vidare med sig själv.
Man får acceptera eller lämna, ALDRIG försöka sig på att förändra någon annan. Den ända som faktiskt kan göra det är en psykopat (de lär sig spegla andras känslor) och det får man verkligen hoppas att ingen här är tillsammans med.
Du utgår som vanligt från att den som inte vill ha sex är ett oskyldigt offer och den som vill ha sex är en tölp som inte kan kommunicera. I själva verket kan det lika gärna vara så att den sexovillige vill stanna i förhållandet för bekvämlighetens eller ekonomins skull och därför inte vill erkänna den verkliga anledningen till sexlösheten utan skyller på olika orsaker som trötthet, stress, barn osv. Sedan när partnern drivits till otrohet eller skilsmässa på grund av sexbristen är det bekvämt att framställa denne som ett svin så att man själv slipper ta ansvar för att förhållandet gått åt pipan.
Kan inte se att NewDawn påstått något alls av det där??
Tycker hon är ovanligt nyanserad och har massa bra åsikter.
En sak som jag märkt är att prata är viktigt, men i slutändan är det ju vad man faktiskt gör och hur man agerar som är viktigast.
Om man har ett samtal och partnern säger sig vilja jobba på sexlivet, men sedan händer det ändå ingenting, då måste man ju ta fasta på det. Handling väger i det fallet tyngre än ord.
Jag tror att väldigt många par hamnar där, man går i parterapi, pratar en väldans massa, men sedan händer ändå ingenting för att man saknar egentlig vilja eller förmåga till förändring, utan vill egentligen bara att saker ska fortsätta vara som de är.
I det som diskuteras i tråden kanske parten som inte har så mycket behov av sex är helt nöjd med situationen, men ändå säger sig vilja ha en förändring, och kanske vill det i stunden, men egentligen handlar det mest om att hålla partnern nöjd för att bevara status quo.
Om man ställer öppna och kärleksfulla frågor och den andra fortfarande bara stoppar huvudet i sanden då?
Jag pratar nu inte om kortvariga sexlösa perioder som har att göra med sjukdom, förlossning eller liknande, utan om situationer som varar permanent och inte har någon uppenbar förklaring. Det är osannolikt att trötthet och stress är den verkliga orsaken då.
Man går in i en relation och tänker att den ska innehålla vissa element som kärlek, sex, fysisk närhet, att man stöttar varandra känslomässigt, har roligt tillsammans, hjälps åt med det praktiska i vardagen osv. Om man med tiden upptäcker att det fattas bitar och att man inte längre får ut det man vill av relationen så försöker man väl lösa det (tillåta sex med andra, skaffa städhjälp, gå i parterapi...). Om inte det hjälper så ser i a f inte jag någon annan utväg än att antingen acceptera eller separera. Att stanna kvar och vara bitter kommer bara förgifta relationen.
*det kan tex göra att man inte klarar av samma saker och tempo som i början *
Fast nu är du lite förminskande mot de som har problem med sensualitet och attraktion i en längre relation.
Att rent känslomässigt tappa attraktionen till partnern går inte att jämföra med att få ryggproblem och inte kunna köra "Dansande Lejonet" eller vad du nu menar.
Du skrev att trötthet, stress och barn mycket väl kan vara de verkliga orsakerna, och jag ville säga att det kan vara så i tillfälliga perioder men troligen inte om man under flera års tid vägrar sex eller vill ha sex mindre än en gång i månaden (jag talar liksom inte om att gå från 2 gånger till 1 gång i veckan). Och inte om man förutom stress även ständigt skyller på andra saker.
Och här gäller det att titta på partnerns agerande snarare än lyssna på vad hen säger.
Finns energi för att gå på AW, träffa vänner, jobba mkt osv då är det knappast energibrist som är problemet.
Ökar inte lusten till sex under semester eller långledigt, ja då är det troligen inte stress som är problemet osv.
Ja har man bestämt sig för att någon som är ledsen för att partnern inte vill ha sex är ett svin går det alltid att greppa efter halmstrån genom att märka ord. Jag hade lika gärna kunnat skriva ?inte vill ha sex?. Jag är kvinna för övrigt och kan garantera att jag alltid gjort allt för att tillfredsställa min man när vi har sex och har försökt ta upp problemet lugnt och sansat utan att skälla.
Det kan lätt kännas så för parten som vill ha sex. Det handlar lite om spegeltänk där man antar att ens partner tänker och fungerar som en själv.
Om man själv njuter av sex och anser att det är något av den bästa upplevelse man kan ge sin partner, och partnern vet att man känner så, då blir det gärna ett tänk man kommer till i stil med ?sex är skönt, min partner avstår alltså något som är skönt enbart för att jag inte ska få njuta, hen vill mig uppenbarligen inte väl?.
Själv förstår jag mycket väl att man inte känner för sex, inga konstigheter, men att det skulle kännas fel att göra det skönt för sin partner kan jag inte förstå annat än rent intellektuellt, alltså jag vet att det förhåller sig så, men inget jag kan relatera till, i alla fall inte om man samtidigt säger sig älska sin partner.
När jag sagt att jag vill att vi jobbar på vårt sexliv säger han att han vill det också, men när det kommer till kritan får jag nästan alltid nobben när jag tar initiativ. När det väl blir av lägger han sig oftast bara på rygg och vill att jag ska göra hela jobbet, fast han vet att jag vill ha ut mer av sexet än så. Jag har allvarligt funderat på skilsmässa eftersom jag inte orkar ha det så här längre.
Det är mest jag som pratat och gjort klart att jag vill ha sex oftare och hur jag vill ha sex och även ibland sagt att jag är ledsen för att han inte vill utan alltid prioriterar annat, men då säger han att han visst vill och sen är det slut på den diskussionen. Jag vet inte vad mer jag skulle ha kunnat göra. Ärligt talat tror jag att han ljugit mig rakt upp i ansiktet i flera år för att han vill vara kvar med mig av praktiska skäl. Eftersom jag har sett många som skriver på FL att de helst inte vill ha sex med sin partner men stannar för att det är för jobbigt och dyrt att separera är det nog inte så långsökt.
Han har inga problem med ståndet och kommer nästan alltid, men han anstränger sig inte speciellt för min njutning, bara lite pliktskyldigt när jag säger till.