Min son håller på att knäcka mig!

Det måste verkligen vara oerhört jobbigt för er båda! Jag vet inte riktigt om det framgick i tråden, men hur brukar du bemöta din son/hur brukar du göra när han får sina ilskeutbrott?

Jag ställer frågan så att jag lite bättre kan förstå hur det brukar se ut för er.

Jag har försökt att hantera det på olika sätt. Dels att prata lugnt tillbaka, då blir han provocerad av det och dels genom att försöka ignorera hans ilska vilket också provocerar honom. Då är han som ett klistermärke efter mig och hackar. Jag har även blivit arg tillbaka och det blir samma effekt, just nu är jag så sliten så jag blir ledsen av hans ord och det gör det inte bättre plus att han hånar mig för att jag blir ledsen. Jag vet inte hur jag ska bemöta honom, vilket jag än gör så blir han provocerad.

Ojdå, din situation låter så himla svår.

Jag har ingen egen erfarenhet direkt som så, men jag jobbar i förskola och träffar ju alla möjliga slags barn och familjer.

Det finns ju olika sätt att bemöta eller hantera konflikter och det finns kanske inte några universella svar utan man måste nog försöka lösa det utifrån situation och inblandade parter.

Lågaffektivt bemötande är ju det som du beskriver när du försöker samtala lugnt med honom. Har du hört talas om det innan? Personen som är arg upplever yttre hot vid konflikt och får mer vatten på kvarnen av att någon blir arg tillbaka. Denna metod verkar genom att man agerar icke-hotfullt tillbaka.

Att ge jag-budskap är en annan, där man på ett icke-dömande sätt talar om sina känslor och vad någons beteende får för konsekvenser, och visar att man vill ta ansvar för situationen, men utan att använda DU gör/säger osv. Man kan tex säga såhär: Jag känner mig ledsen när vi bråkar, jag skulle vilja att vi pratade med varandra istället. Kan vi lösa det här tillsammans?

Det är ju lättare sagt än gjort, och det kan handla om att bryta vissa mönster, vilket kan ta tid. Jag lider med dig, måste vara så oerhört tufft att ha det såhär!

Har du, när ni inte bråkar talat med din son om vad hans ilska beror på? Vet han själv varför han blir arg?

Får du någon annan slags hjälp utifrån?

Jag glömde nämna en annan sak. Att bakom varje konflikt döljer sig känslor, intressen och behov. Har du tagit reda på vad han har för behov? Och har du förmedlat till honom vad du har för behov? På vilka sätt förstår ni varandra?

Jag tror att du kan behöva skapa dig viss förståelse och finna verktyg som hjälper er att hantera hans utbrott.

Du kan även förklara för honom att det är okej att han blir arg (inte döma känslan) men att det inte är okej att han provocerar/hånar eller skriker på dig osv (döm ut handlingen). Lär honom stt han har rätt till sina känslor, men inte rätt att trakassera och inte visa respekt för dig.

Hej! 

Jag förstår att du måste vara oerhört tungt. Försök hitta vänner som lyssnar och bekräftar och uppmuntrar dig. Som motvikt. Sen min tanke är att sonen mår inte bra. Istället för att bära det inom sig eller att han skadar sig själv så skadar han dig. Sen innerst inne mår han dåligt över att han gör dig illa även om han visar sig hånfull. Så vad känner Han och vad tänker, hur ser hans vardag ut. Är skolan svår, kämpar han med att hitta sin identitet, saknar han sin pappa etc.....
Han säger själv att han nog har ADHD och det borde finnas stöd och få och utredningsmöjligheter tycker man. 
Jag tänker ändå att försök stärka hans självkänsla och bekräfta allt som är bra som han gör. (småsaker i vardagen tex) Visa att du uppskattar honom! 
Sedan när han verkar lugn, säg att vi behöver få till en förändring för att du orkar inte ha det så här. Och att du vill att han ska prata med dig och/eller ngn annan om hur han mår......För att du vill inte ha möblerna förstörda och bli kallad fula ord för jämnan. Du kan skriva ett kort brev också!
Ta hand om dig!

Ännu en framtida våldskriminell i samhället. Straight

Out your shit och se till att snorungen tar sig i kragen. Helt sjukt att du inte har hela möbler!!

KRÄV en utredning!

Oavsett orsak ska inte beteendet accepteras. Att håna någon är ren skär elakhet inget annat!

Hur var han som t ex 10 och 12 åring? Har respekten alltid saknats och nu eskalerat till dessa proportioner, eller har den kommit plötsligt?

Tack för era svar! Han har det superjobbigt med sig själv och det handlar mycket om besvikelsen på sin pappa som gjort val i livet som inte direkt gynnat sonens. Men vi har tagit ny kontakt med BUP, det är vad han själv önskar i nuläget. Han gick i samtal hos en kurator i våras och hans största rädsla var att jag inte skulle orka med honom. Så att han skulle behöva flytta till sin pappa är inte något alternativ, jag kämpar vidare. Men det är skönt att få läsa era kommentarer, dom stärker. Jag har inte berättat för mina vänner riktigt hur illa det är så därför kan jag inte få något stöd från dom. Men jag har försökt förklara för honom att hans ord skadar rätt mycket, att jag mår skitdåligt av att dagligen höra hur värdelös jag är.

Ja o ja. Visst måste vi vara fler som har det jobbigt med våra tonårsbarn. Jag har kommit på den andra sidan med dem men båda mina söner valde att bo hos sin pappa. Han fick ta de största dusterna. Självklart var jag involverad. Även om man är skild så tycker jag det är bra att man liksom håller ihop utefter värderingar som hur man beter sig osv. Fanns stunder då ena sonen bodde hos mig men det fungerade inte speciellt fredligt. Man fick liksom trippa på tårna fast någonstans så tillät jag inte heller att jag skulle trippa på tårna för honom. Han slängde dörren dörren framför näsan på mig fast jag stod i tårar och bara egentligen ville lösa våra konflikter. Urk jag längtar inte tillbaka dit. 
Din son verkar ha viss form av insikt. Han tror att han har adhd. Han inser att något är jobbigt och svårt att hantera. Ett litet tips är att man försöker vara mjuk men visar på att man bryr sig. Säga liksom att du förstår att det är jobbigt och fråga hur du kan hjälpa honom. Samtidigt att göra sönder möbler är dock helt oacceptabelt. Hade min son gjort något sådant hade jag sett till att han fått betala tillbaka en symbolisk  summa. Det är en supersvår balansgång att välja sina strider, vara mjuk och inte känna sig kränkt för allt som de säger. Min sambo var bättre på att se saker utifrån än vad jag gjorde så han var en god stöttepelare när det var svårt. Hoppas du kan prata men någon nära som kan ge goda råd.

Hej!

Tycker att du gjort det bra och får en ny kontakt med BUP. Hoppas ni får tid där fort. Har själv en son på 16år som jag har stora problem med. Problemen har varit i många år. Jag försöker alltid ställa mig utanför mina egna känslor när det händer något (minst en fång i timmen) Inte alltid lätt, men det gör lättare för oss att ta konflikterna och så får jag bryta ihop senare. Min son är sjuk i PTSD, djup depression, tvångstankar, panikångest syndrom, angara syndrom (typ skäck över stt träffa människor) från att vara fungerande tonåring som sportade och alltid var i farten till en jätte deppig kille som inte orkar leva.

Jag skulle vilja tipsa om att läsa på om ADHD om han själv känner att de kan vara så. det finns mycket tips och tricks på nätet det kanske kan hjälpa dig och honom. Har läst på massor om min sons diagnoser och det har hjälpt oerhört mycket. Inte kanske så mycket hjälp men kanske lite tröst att du inte är ensamn.

Kram på dig och hoppas att ni får hjälp omedelbart.

Jobbig sits ....din som måste känna dig lämnad av sin farsa ...sviken. All frustration går ut på dig å omgivningen. Inte lätt att vara själv med ....

Han behöver manliga förebilder eller en farsa ...

lätt å skriva men inte lätt å fixa.

Han har säker ett stort behov av göra grabb grejer ... som man gör i den åldern.

Ja du vet ...farsa - grabb eller killar ....grejer

Idrott? Motor? Hobby? Typ ....

Aktiviteter .....

Har inge bättre svar än så.....

Kämpa

Du är en riktig tigermamma som inte ger upp hoppet om din son. Fortsätt att kräva hjälp och stöd från bup, skolan, familj och alla andra du kan komma på i ditt kontaktnät.
Din son är inte våldsam mot dig och det är positivt. Det visar att han har självbehärskning och självkontroll, även om den är begränsad.

Trots att han är rädd att bli övergiven av dig, tror jag att det är bra om du markerar att "hit men inte längre" och låter honom bo hos pappan under en period. Säg att du behöver hämta dig från allt. Han måste förstå att det är allvar nu. Du ska inte heller vara rädd att berätta för några nära vänner hur det egentligen är. Du behöver ju stöd och någon att prata med och bolla tankar med! Du klarar inte det här ensam, även om du låter som en medberoende person som försöker reda ut allt i det tysta. Det kommer inte att funka. Låt pappan kliva in nu. 

Gör ni roliga saker tillsammans ibland? Hur bondar ni? Går ni på bio eller teater, reser ni tillsammans, går på spa eller åker fyrhjuling, gocart osv? Jag tror ni behöver en annan källa att hämta ur än bara era bråk. 

Jag skulle personligen slänga alla möbler som är trasiga så att han får SE konsekvenserna av att förstöra saker. Det som är trasigt åker ut. Till slut kan det bli tomt. Men jag är en ganska radikal person, så det kanske inte passar alla. 

Det viktigaste är att du handlar NU. Hans barndom är snart över och då har du en våldsam person som du och hans framtida flickvänner måste stå ut med.