TrueLove12 skrev 2018-10-08 00:39:46 följande:
De är jobbigaste delen för min del eftersom ja även gjort en sen abort 2010 med en annan så detta sitter i väldigt hårt med.
Han vet om hur ja mår men tror inte han förstår ändå hur jag mår och känner och vill inte ta för mycket mediciner heller pga att vi försöker skaffa barn sen snart 1 år ungefär snart.
Ja blir väldigt tankespridd och vill bara ge upp helt och hållet just nu då maken inte förstår hur jag eg mår osv.
Mycket blä som hänt genom åren har ingen kontakt med mina föräldrar och en del av släkten plus att man får så himla mycket klagomål vad vi än gör
Svarar lite omvänt nu...
Trist att du inte har kontakt med dina föeäldrar och andra släktingar och att ni får klagomål från alla håll. Försök att tänka på att det faktiskt inte är erat fel att ödet är som det är och om ni väljer att testa ett nytt sätt för att bli gravida, så är det erat val. Åsikter om saker o ting har alla och precis som du säger, vad man än gör kommer det komma klagomål från det ena eller andra hållet. Tyvärr.
Att han inte förstår hur du egentligen mår tror jag inte är så konstigt, att sätta sig in i psykisk ohälsa - utan att själv vari där - och någon annans situation är väldigt svårt. Nästan omöjligt. Vet att det är såå lätt för mig att sitta o skriva, men ge inte upp drömmen om att bli gravida!
Tror vi är många här inne som är tankespridda, inte riktigt vet vad vi ska göra och jag tror det är normalt när man inte mår hundra.
Att han inte förstår är såklart ett problem, eftersom förståelse alltid är viktigt. Förstår att du inte vill ta mediciner, men finns det ingen hjälp eller typ rådgivning du kan gå angåendr mediciner? Det kanske finns någon medicin (jag har inte bra koll på mediciner) som inte påverkar chansen att bli gravid, men ändå kan hjälpa dig att må bättre? Usch så trist att det tagit er runt året och fortfarande ingen graviditet... men ge inte upp än! Mina föräldrar fick mig efter ca 9,5 år av barnlängtan och försök i att bli gravida. Det hela slutade med en adoption - jag är alltså adopterad.
Förstår om aborten tog hårt på dig, det är en jobbig process så det är inget konstigt att det var jobbigt. Jag gillar inte att bara prata om saker jag inte varit med om själv, men försök tänka att det som är gjort är gjort och att du gjorde abort 2010 var för att det då kändes rätt att göra aborten. Oavsett anledning till aborten du gjorde då, måste det funnits ett starkt skäl - eftersom du sa att den var sen också - och den aborten kan ju ses på olika sätt, ångra att den öht skedde, se det som ett kvitto på att du kan bli gravid och att det inte är omöjligt eller något helt annat.
Livet är inte röttvist ibland, vi alla här får kämpa på så gott det går och försöka stötta varandra så mycket vi kan.
Nu säger dock jag nattis, nattis kram på er som är vakna (om någon är vaken)!