Mår ni sämst på morgonen, dagen, kvällen eller natten?

TrueLove12: har du ingen alls du kan prata med? Någon annan nära kompis eller släkting?

Varför kan du inte prata med din man om hur du känner?

Tror det är upp och ner för många av oss. Ibland bättre ibland sämre. Men försök ta vara på de bra stunderna! Tänk på de bra stunderna när du är i en sämre period. Tänk på att det är en period och inget permanent! Även om det är jättesvårt att genomföra (och lätt att säga).

Tråkigt att vi är såpass många som inte mår bra.. vad har vi gjort för att förtjäna detta liksom..?

Åh, finner inte riktigt ord men är ledsen för er skull att det inte gått vägen för er att skaffa barn. Förstår att du inte kan prata med vem som hellt om detta.

Det med att inte våga prata med folk om hur man verkligen mår, kan jag verkligen relatera till. Jag var (och är) precis likadan, kännde att jag inte ville belasta någon annan med mina problem och att det gjorde dem deppiga. För mig har kurator och psykolog hjälpt, det får mig att få ur mig saker och kunna prata om saker jag annars inte kunnat prata om. Tror du något sånt skulle kunna hjälpa dig?

Depressionen (stavade jag fel kanske?) påverkar såklart ditt mående, det förstår jag. Men är din man helt påläst om vad depression innebär? Annars kanske han kan läsa in sig lite mer på ämnet, tänker att det kanske kan hjälpa honom att på ett annat sätt kunna förstå dig och ditt mående?

Ingen av oss här i fråden vet vem du är irl, så vill du (på dina villkor!) får du som alla andra här skrova av dig! Klago-tråd liksom, hihi. Nä, kanske inte riktigt men vissa dagar klagar vi mer än andra, åtminstånde jag har dagar då jag enbart klagar. Gör inget annat än att klaga. Hehe...

Skickar styrkekramar till dig & alla andra kämpar här inne!

Svarar lite omvänt nu...

Trist att du inte har kontakt med dina föeäldrar och andra släktingar och att ni får klagomål från alla håll. Försök att tänka på att det faktiskt inte är erat fel att ödet är som det är och om ni väljer att testa ett nytt sätt för att bli gravida, så är det erat val. Åsikter om saker o ting har alla och precis som du säger, vad man än gör kommer det komma klagomål från det ena eller andra hållet. Tyvärr.

Att han inte förstår hur du egentligen mår tror jag inte är så konstigt, att sätta sig in i psykisk ohälsa - utan att själv vari där - och någon annans situation är väldigt svårt. Nästan omöjligt. Vet att det är såå lätt för mig att sitta o skriva, men ge inte upp drömmen om att bli gravida!

Tror vi är många här inne som är tankespridda, inte riktigt vet vad vi ska göra och jag tror det är normalt när man inte mår hundra.

Att han inte förstår är såklart ett problem, eftersom förståelse alltid är viktigt. Förstår att du inte vill ta mediciner, men finns det ingen hjälp eller typ rådgivning du kan gå angåendr mediciner? Det kanske finns någon medicin (jag har inte bra koll på mediciner) som inte påverkar chansen att bli gravid, men ändå kan hjälpa dig att må bättre? Usch så trist att det tagit er runt året och fortfarande ingen graviditet... men ge inte upp än! Mina föräldrar fick mig efter ca 9,5 år av barnlängtan och försök i att bli gravida. Det hela slutade med en adoption - jag är alltså adopterad.

Förstår om aborten tog hårt på dig, det är en jobbig process så det är inget konstigt att det var jobbigt. Jag gillar inte att bara prata om saker jag inte varit med om själv, men försök tänka att det som är gjort är gjort och att du gjorde abort 2010 var för att det då kändes rätt att göra aborten. Oavsett anledning till aborten du gjorde då, måste det funnits ett starkt skäl - eftersom du sa att den var sen också - och den aborten kan ju ses på olika sätt, ångra att den öht skedde, se det som ett kvitto på att du kan bli gravid och att det inte är omöjligt eller något helt annat.

Livet är inte röttvist ibland, vi alla här får kämpa på så gott det går och försöka stötta varandra så mycket vi kan.

Nu säger dock jag nattis, nattis kram på er som är vakna (om någon är vaken)!

Blir rent av ledsen av att läsa om allt du vari igenom. Att vissa ska möta så många motgångar.. gång på gång.. så orättvist!!

Vet faktiskt inte vad jag ska säga.. har svårt att hitta bra ord att formulera mig med och kunna sätta ord på det jag vill säga. Verkligen skit att du blev påtvingad din abort 2010, så ska det inte behöva vara! Och att du tvingats genomgå att bli nedtryckt av din egna familj... rent ut sagt, de borde skämmas! Fyfan, kan inte ens föreställa mig hur det är att inte ens kunna söka stöd där.

Vad bra att dina mediciner inte ska förhundra graviditet iallafall, men skit att det tagit sån här tid. Vet själv hur det är då jag väntar på något... evig väntan. Och då har jag ändå ett datum/tid när det ska ske. Fy för att inte ens veta när det kommer ske...

Skönt att din man ställer upp på annat ändå, och då har ni 5 år som gifta nästa år :D blir så glad att läsa det, hoppas det fortsätter så länge! Mina föräldrar har nyss separerat, eller ja, är mitt uppe i det. Om 3 månader ska allt va klart o huset lämnat, så då ser jag det aldrig mer igen. Iallafall inte på samma sätt - kommer ju vara en annan ägare till huset då.

Att prata om hur man mår är jobbigt, det är inte konstigt. Jag tror det är svårt för en man att förstå hur det är för en kvinna och för en kvinna att förstå hur en man känner gällande barnlösheten.

Det är ju inget konstigt att du drar dig ifrån att ungås och/eller vara med släkten när de får dig att inte må bra. Tycker det är starkt av dig att tagit det steget, att inse att det de gör är inte bra och att det trycker ner dig.

Jo, det tankesättet är ju bra på det sättet att man blir inte lika besviken då det inte fungerar. Men bara det inte blir så att man ger upp helt för det..

Det är ju ocksp viktigt att ha någon som är med och stöttar, och att saker förndras är ju inte så konstigt.

Jepp, alla datum hit och dit. Är ju omöjligt att komma ihåg alla, hehe. Vet knappt vad det är för veckodag...

Jo, detta har även varit så utdraget. Snart 1 år sen de gjorde slut men än inte flyttat från varandra helt. Vill nu bara att det går snabbt och tar slut, låter jättekonstigt men denna utdragna process gör mig tokig. Liksom, tålamod... ja? Fast, nej. Finns både för- och nackdelar av att föräldrar skiljs när man är liten. Om man är väldigt liten så minns man ju ofta inte själva processen och det plus att man vet inget annat än bo på två ställen och hela det där. Men samtidigt om man är äldre minns man ju kanske hur det var att leva som en familj. Eller... det är inte säkert. Minns det knappt och de har inte ens helt hunnit flytta isär o sälja huset. Haha... så dåligt minne jag har. Men med att vara äldre om föräldrarna bråkar mycket kan ju vara väldigt jobbigt eftersom det innebär att man isåfall också kanske minns det väldigt starkt.

Jo, att ibland känna att det inte går att vara öppen med sitt mående är inte konstigt. Det är jobbigt att prata om sig själv, men det är bra att du känner att ni ändå oftast kan vara öppna med det! Liksom, det ska ju vara konstigt om en person enbart mår bra hela tiden, det är ju omänskligt.

Men din pojkvän (den förra? Eller missuppfatta jag något?) och hans familjs betende verkar ju rent av korkat. Att först fått dig till o göra aborten, sedan inte stötta genom det? Vad är det för beteende? Åh, sånt här gör mig så arg. Inte konstigt att synen på kvinnor är skev när vissa fortfarande verkar tro att kvinnor ska klara av aborten utan problem. Herregud...

Ja, ibland måste man något även om man ej vill :/ skönt att han hjälpt dig säga ifrån! Hade ju varit betydligt mycket värre om han inte gjort det. Skulle nog bli jättearg om jag inte fått hjälp av min kille (har ingen dock, hehe) om han inte ville hjälpa mig med det som är svårt. En destruktiv rellation är svår nog att komma till tanken att man faktiskt behöver bryta upp den. Att då inte få hjälp av den man älskar och den som älskar en... nej usch! Hemskt.

Jag har lagt appen kalender på framskärmen av mobilen så jag kan alltid se datumet där. Tycker det hjälper lite. Men veckodagar... nej. Det kan vara måndag och jag går hela dagen och lever som om det är fredag och blir sen jättebesviken på att det är 4 jäkla dagar kvar på veckan. Haha.

Jo det är tråkigt. Kanske bra och inte minnas, men tråkigt och inte minnas. Bra och nackdelar med allt.. finns nog inget sätt i en separation som enbart gör saker positiva.

Så tragiskt att han dog, och jo, det blir ju som en ny familj. Men vad skönt att de verkar mer förstående och stöttande, än jag förstått att din familj varit.

Vad är flo? Jag menade appen som finns i mobilen, den som visar typ dagens datum på framsidan. Den har jag på skärmen typ så ser jag vilket som är dagens datum.

Kan tänka mig att det är både jobbigt och skönt att gå hemma. Jobbigt för att det är inget att göra, inget miljöombyte osv, men skönt för att man ofta är mer trygg i sin hemmamiljö än många andra platser, man kan kontrollera (på ett annat sätt än tex stan) vilka som vistas där och typ 'vila'. Inte för att våra hjärnor får så värst mycket vila... men de tvingas inte på samma sätt att räkna ut räta linjens ekvarion och 3000^6+19000 typ. Såklart finns det både för- och nackdelar med allt och oavsett var man är, gör eller vad som hellst kommer man aldrig vara nöjd. Tänk om man kunde vara nöjd...

Ja, exakt! Hm, skulle behöva en paus knapp på min hjärna. Även en delite knapp så jag kan radera sånt jag inte vill/orkar minnas, haha.

Oj, hjärtoperation låter väldigt allvarligt. Jag önskar hellst att mina föräldrar inte skulle skilja sig alls. Men tack och lov är de inte ovänner iallafall... men jag gillar ändå inte att de inte ska va ihop mer och att de eventuellt ska skaffa sig nya partners i framtiden...

Åh, är alltid skit när någon dör :/ oavsett vem det är.

Nej, tyvärr förstår ingen allt hur det är med alla känslor. Jag känner ockdå att jag putter mycket inom mig och inte visar det utåt för att jag inte orkar med när folk inte förstår och säger "men det är bara att fånga dagen" typ. Vill mest svara "okej, ge mig en håv" fast det vågar jag inte.

Aha ok, då förstår jag. Låter som en rätt smart app, men inget för mig tror jag :)

Åh, vad mysigt det låter med att ha en vovve! Önskar att jag inte bar rädd för hundar... :( har en granne som har (och hade) hund som skrämde mig när jag var liten. Det sitter fortfarande i. Ja, att ha musik är nästan ett måste för mig när jag är ute. Vill inte behöva stanna och prata med folk när jag är ute, tycker det är så jobbigt när man får frågan "hur är det då?" liksom, ska jag dra världens lögn o säga "jodå allt är bra, själv?" eller säga "nä, det är åt helvete just nu, själv?". Båda svaren känns så motiga att behöva säga... har därför nästan alltid musik när jag är ute, och de som inte förstår att jag inte vill prata då.. ja synd om dem för jag tänker ignorera dem. Hehe, egoistisk jag låter nu. Jag ör nog egoist i grund och botten.

Ja, det är skönt att de är vänner. Men känns bara för mycket med allt just nu. Tror det börjat gå upp för fler kompisar nu hur jag egentligen mår oxå. Känns jättedåligt, vill inte att de ska gå runt och undra. Liksom, vill att de isåfall ska fråga men tror inte de 'vågar' och jag vill inte gå fram till dem o bara säga allt.

Skönt att det inte är ngn fara idag, men jobbigt att inte orka lika mkt som alla andra.