Mår ni sämst på morgonen, dagen, kvällen eller natten?

Till er i tråden som lider av svår ångest, men som inte tar någon medicin för det så vill jag bara säga testa. Och funkar inte den sorten så finns det såå många andra sorter att prova. 

Jag var själv emot medicin i flera år. Tänkte att jag skulle fixa det utan piller. Var rädd för mediciner. Nu kan jag bara säga, varför väntade jag så länge? Varför gick jag sjukskriven, avbröt utbildningar, och förlorade vänner? 

Min medicin har plockat bort 90% av min ångest. Det är så befriande att kunna tänka själv, kunna bestämma själv och fungera utan ångest. 

Jag förstår dig, för som jag nämnde innan så har jag också tyckt att medicin var läskigt och jag tyckte att jag skulle klara det utan piller. Och jag tänker inte sugarcoat it, det är fruktansvärt överjobbigt att börja med antidepressiva. Inte för alla, värt att tillägga. Jag gick igenom en emotionell berg-och dalbana. Det var ilska, det var mycket gråtande, det var ångest och panikångest, men sen lade det sig, och nu är min ångest hanterbar.

Vad jag förstår det som lider du av "duktig flicka syndromet", och jag har själv varit där, eller egentligen är jag fortfarande där. Det är en lång process att släppa lite på kraven man har på sig själv. 

Du har inte funderat på att ringa din vårdcentral och boka in ett längre samtal med en läkare för att prata om medeciner. Tänk på att be om en längre tid, så du inte bara får 10 minuter på dig, och säg till att du vill ha en läkare som är insatt i psykisk ohälsa och psykofarmaka.

Nej, jag är inte avtrubbad. Jag kan bli berörd när någon berättar något, jag kan skratta åt saker som är roliga och jag träffar folk och orkar vara social.