Tvinga dottern att vara hos sin pappa

Nej inte punkt!! Hon ska uppmuntra sin dotter.

Punkt!

Jo.
Punkt.

Tösen måste få känna trygghet och det går ju inte att känna det hos någon som skrämmer en.

PUNKT!

Precis!!!

Att tvinga barnet kommer bara göra allt värre.

Min mamma tvingade mig och min bror till pappa när vi var små. Vi försökte med allt för att slippa, låste in oss i badrummet m.m.
Mamma tvingade iväg oss iaf och jag har aldrig mått så dåligt, har fortfarande i vuxen ålder en del sviter av det.
En dag rymde vi och tältade på en golfbana. Efter det slapp vi åka dit mer men träffade vår pappa i vuxen ålder.

Hjälp din flicka ts, tvinga henne INTE till sin pappa. Det kan få förödande konsekvenser!

Precis!!!

Att tvinga barnet kommer bara göra allt värre.

Min mamma tvingade mig och min bror till pappa när vi var små. Vi försökte med allt för att slippa, låste in oss i badrummet m.m.

Mamma tvingade iväg oss iaf och jag har aldrig mått så dåligt, har fortfarande i vuxen ålder en del sviter av det.

En dag rymde vi och tältade på en golfbana. Efter det slapp vi åka dit mer men träffade vår pappa i vuxen ålder.

Hjälp din flicka ts, tvinga henne INTE till sin pappa. Det kan få förödande konsekvenser!

Ja , och man gör en björntjänst till pappan också i långa loppet , eftersom han slipper jobba på sitt förälderskap / förhållandet med sina barn om han ( och hans nya ) skyller allt på mamman och mamman tvingar barnen.

( eller tvärtom i andra fall såklart , men just nu gäller det pappor )

Mina barn har vid olika tillfällen sagt att de inte vill till pappa. Nu är det min yngste (7 år) som oftast tar upp att pappa tjatar och skriker. Pappan är ingen elak person men han jobbar för mycket och är alldeles för stressad vilket går ut över barnen tyvärr. Det jag gör är att försöka berätta för sonen att pappa älskar honom (fast han säger att det inte känns så) och så pratar jag med pappan. Utan att skuldbelägga utan bara förklarar att igår sa M att .... osv. Jag försöker också prata lite med honom om lågaffektivt bemötande men det verkar inte riktigt gå fram. Förra veckan berättade pappan om hur svårt det var att få M att göra läxan och att han behövt bli arg och M börjat gråta innan det han kunde komma igång. Det gör så förbannat ont i mig att höra sånt.

Men däremellan är han en jättebra pappa. Och jag gör säkert fel jag också. När är situationen så allvarlig att man ska sätta sig på tvären?

Sveket blir ju dubbelt så stort anser jag.

Ni blev svikna av båda era föräldrar ju.

Varför tvingade er mamma iväg er?

Orkade hon inte kämpa?

Nej, det tror jag inte att han tycker. Men han ser nog inga alternativ och är nog också präglad av sin egen uppväxt där hans mamma ofta tappade humöret. Man skulle ju tro att han därför vill agera annorlunda själv som förälder men jag tror snarare att han tänker att det ändå inte är så farligt i längden.

Jag skulle gärna se att han gick nån kurs. Jag har försökt komma med tips på böcker och bloggar som jag tycker är vettiga men han verkar inte nappa. Han frågar ibland hur jag gör för uppenbarligen har vi inte alls konflikter på samma sätt hemma hos mig, men sen blir han väl frustrerad och tappar humöret igen. Åh, jag tycker det här är så svårt. Jag vill ju bara skydda mina barn.

Hon tyckte det var viktigt att vi hade en bra relation till båda våra föräldrar. Hon försökte uppmuntra kontakten på alla sätt, pratade gott om pappa och hans nya fru (som han var otrogen mot mamma med) och t.o.m mutade oss med "game and watch" spel.
Jag tror det sällan är mammor som förstör förhållanden mellan barn och deras frånvarande pappor, jag tror det oftast är pappan och/eller nya frun som är orsaken.
Men detta vill aldrig nya fruar inse utan de skyller på mamman.

Hon tyckte det var viktigt att vi hade en bra relation till båda våra föräldrar. Hon försökte uppmuntra kontakten på alla sätt, pratade gott om pappa och hans nya fru (som han var otrogen mot mamma med) och t.o.m mutade oss med "game and watch" spel.
Jag tror det sällan är mammor som förstör förhållanden mellan barn och deras frånvarande pappor, jag tror det oftast är pappan och/eller nya frun som är orsaken.
Men detta vill aldrig nya fruar inse utan de skyller på mamman.