WanderChild skrev 2019-02-20 19:27:53 följande:
Gud vad likt det låter min situation! Precis samma med känslorna från början till slut! Stort fokus på att det ska ta sig så fort som möjligt, chock när det gör det, man tror att det kommer aldrig gå vägen, o sen tvivel på om man ska genomföra o vad man gett sig in på...! Är vanligtvis väldigt stabil i humöret o känslorna men kan inte alls kännt igen mig själv sen efter kub ungefär.
Blev också väldigt ledsen över att inte få en flicka o har läst mycket kring det, gender disapointment, ett vanligt förekommande fenomen som verkar tabu att prata om. Men eg handlar det som du säger om sorg över att inte få en flicka och inte om att man inte vill ha en pojke. Har haft svårt att se mig med barn alls innan o sen har jag tänkt att okej en kan vi väl se om vi kan få så fler än denna har jag också svårt att i nuläget se mig med o det tillför lite mer till sorgen också... Har pratat med några få om det men det är svårt att veta vilka man kan ta upp det med, är rädd att folk ska döma en o tycka att man är en dålig person. Samtidigt som man redan går runt o mår dåligt över sina känslor o känner sig typ otacksam... Men, det handlar som sagt inte om det...
De jag pratat med har dock varit stöttande o ungefär hälften har faktiskt känt likadant! Dock säger alla att ?det förändras när barnet väl är ute, då känns det bara rätt?. Dock kommer nästa oro där, har ju hört om flera fall där mamman haft anknytningsproblem o det är jag livrädd för! Vill SÅ gärna att det ska kännas rätt från början så att allt man utsatt sig själv mental o fysiskt för ska kännas värt det o att valet ska kännas rätt.
Jag tror det är vanligare än vad man tror att känna så. Tyvärr pratar inte folk om det. De pratar bara om det söta, gulliga och vad de ser fram emot och det är möjligt att den gruppen inte känner som vi.
Men vår grupp borde också gå ut med vad de känner, det finns ingen tabu att känna så även om man tvivlar på sig själv. Jag tvivlade till jag hittade en blogg som beskrev känslan kring pojke/flicka och förlusten av könet man inte får.
Sen den dagen har jag öppet gått ut med att jag sörjde flickan jag aldrig kommer få. Men att det inte har med pojken att göra. När jag har förklarat det så tycker jag också att jag har fått ett stöttande svar från alla.
Jag hymlar inte heller om att det känns att vara gravid, alla nackdelar, men också glädjen i att faktiskt kunna bli gravid.
Jag tycker själv att jag är ganska negativ och känner att mina hormoner inte alltid är på min sida. Men jag har fått höra av min omgivning att de uppfattar mig som väldigt positiv och har ett nytt lugn. Jag säger att det beror på att de inte hör vad jag säger till mig själv och hur mycket jag gnäller i mitt huvud ;) Men jag blev glad av att höra att de uppfattar mig så. Det gjorde mig faktiskt lite mer positiv mot mig själv.
Jag har också haft mina stunder där jag har oroat mig för att känna anknytningsproblem. Men jag har inte kommit dit än att jag känner mig stressad över det, eller stressad över förlossningen. Det är ok att känna anknytningsproblem, det kommer släppa bara man ger det lite tid. Rent psykologiskt är det inte konstigt att man känner anknytningsproblem till "något" som har orsakat dig stark smärta.
Jag är säker på att vi båda komma känna att det är värt det och att valet var rätt när vi väl har landat i att vi har en liten bebis vid vår sida :)
Sen uppskattar jag verkligen att vi upplever saker så lika. Är så mycket lättare att prata med någon som upplever samma sak och förstår vad man menar :)