Rädd för livmodersruptur
Mitt första barn föddes med akut kejsarsnitt pga värksvaghet. Förlossningen startade spontant men sen hände liksom inget och jag öppnade mig väldigt långsamt så det behöver få ett slut liksom. Dock blev det ändå en tuff upplevelse för oss, vi fick inte den start på föräldraskapet som vi kanske väntat oss.
Så inför andra barnet 10 år senare var jag inne på att begära planerat kejsarsnitt. Jag ville att vi skulle få en lugnare start än första gången och slippa oron för att det skulle inträffa någon annan komplikation som vi inte räknat med. Men jag lät mig övertalas att föda vaginalt och gav upp mer eller mindre. Jag orkade inte tjafsa.
Jag oroade mig för svåra bristningar och syrebrist hos barnet. Möjligen att det kunde bli akut snitt igen eftersom det inte hade funkat första gången. Men livmoderruptur var ju så ovanligt att den risken var minimal tänkte jag.
Den här förlossningen startade också av sig själv och efter en jobbig kväll hemma åkte vi in framåt småtimmarna. Sen jobbade jag på där i ca 12h, fick epidural och så småningom värkstimulerande dropp då det började stanna av. Allt löpte på normalt. Sen upplever jag under drygt en timmes tid att smärtlindringen inte hjälper mer. Epiduralen fylls på löpande men det gör ont ändå och lustgasen hjälper inte heller. En kontroll visar att jag är öppen 10cm men barnet har inte trängt ner ordentligt så det är inte dags att krysta än utan bara jobba på. Plötsligt börjar jag störtblöda, hjärtljuden försvinner och jag får sjukt ont. Magen ändrar också form och här trycker man på larmknappen. Jag sövs och har ingen koll men min son mår ändå bra när han föds och har fina värden. Efteråt fick jag veta att det gick väldigt bra trots allt och jag har livmodern kvar. Men jag önskar ingen den upplevelsen. Och jag hade velat att vår första stund tillsammans hade fått vara i lugn och ro, inte som det blev nu. Går fortfarande i samtal för att bearbeta traumat.