Rädd för livmodersruptur

Fick barn för 7 veckor sen med katastrofsnitt p.g.a brusten livmoder. Hände när krystvärkarna började. Fanns inga indikationer på det innan. Upptäcktes p.g.a att hjärtljuden drastiskt gick ner plus att värkmätaren inte gav utslag mer. Jag skrek tydligen också att jag hade ont, men det minns inte jag. Minns inte mycket överlag av hela cirkusen. Från att det hände och b.m larmade tills barnet var ute tog det 9 minuter. Han låg på apgar 3 då, men andades själv och 5 minuter senare låg han på 10. Jag förlorade 2 liter blod, fick järninjektion dagen efter, låg inne 4 dagar på b.b. Kunde amma ändå.

Hände mest troligt p.g.a tidigare snitt, men de ansåg inte risken ökad. Hade gått 19 månader sen tidigare snitt. Det är sånt som bara händer ca 1% av alla. Din läkare får avgöra om du borde göra planerat snitt eller inte. Man ska inte fatta såna beslut själv. Jag kommer alltid sörja att inget barn föddes vaginalt för det blir inga fler barn här, men sånt är livet. Det blir inte alltid som man vill och det viktiga är ju att barnet överlever en förlossning.

Det vanliga är väl ändå att barnet överlever tror jag. De är duktiga på att få snittet fort gjort ifall det värsta händer. Jag tycker det låter som planerat snitt vore det bästa för dig. Dels p.g.a risken, men även rent psykiskt. Det skulle nog vara svårt slappna av och ta det som det kommer ifall du försökte föda vaginalt. Men godkänner läkaren det och du verkligen vill så är det klart du ska prova. Dom är ju säkerligen medveten om den eventuella risken i så fall.
Planerat snitt går inte jämföra med akut eller katastrofsnitt. Man hinner ju vänja sig med tanken och allt går ju betydligt lugnare till. I slutänden sitter man där med ett barn hur det än föddes och det är viktigast.