Anonym (lejon) skrev 2019-07-14 22:34:31 följande:
Just nu fokuserar du väldigt mycket på att du känner dig orättvist behandlad, och du är övertygad om att du är utsatt för något som många pappor utsätts för, och att ingen kommer att stå på din sida. Det är lätt - särskilt om man är i din situation - att dras med i det man läser om PAS och diskriminering mot pappor, men faktum är ju att du inte testat anmäla henne för umgängessabotage, och att du inte testat ansöka om vårdnad. Du utgår ifrån att det inte kommer att fungera, men du har inte ens försökt. Försök först! Prata med andra jurister om just den där juristen/byrån som du pratat med inte ville hjälpa dig.
Även om de inte kan tvinga dina tonåringar att umgås med dig, och även om du antagligen inte kommer att få full vårdnad själv, så visar du dina barn att du kämpar för att få träffa dem. Att prata och säga att man vill ses är en sak, men det är ju möjligt att dina barn är sårade just för att de inte ser dig kämpa tillräckligt. Det har tagit dig flera år att ens uppsöka jurist, om jag förstod saken rätt. Förlåt för att jag var hård förut, jag har egna erfarenheter som spökar. Jag menar inte att skambelägga dig för att det tagit tid, jag vet hur det kan bli när man tror att något ska lösa sig och sedan går det mer och mer tid och det blir svårare och svårare att ta tag i saken, men låt det inte gå ännu mer tid nu.
Jag tror helt enkelt inte på att män diskrimineras i vårdnadstvister. Mina erfarenheter har gett mig bilden att män faktiskt oftare är olämpliga som föräldrar. Och det faktum att män är överrepresenterade i våldsbrott och i sexualbrott, att de är föräldralediga i mindre utsträckning och vabbar mindre, och att barn hellre pratar med sina mammor än sina pappor, gör mig ännu mer övertygad om den saken. OM jag har rätt så är det goda nyheter för din del, för det ökar dina chanser att få rätt i domstolen.
Jag försöker ju precis allt jag kan. Juristen hjälper mig gärna och tar redan betalt för det. Jag har ju sedan länge anmält för umgängessabotage hos polisen (bryr sig inte ett skvatt), socialtjänsten (rena skämtet deras utredning, de bryr sig inte om barnens bästa - bara mammors hämnd typ), familjerätten (frivilligt och exet kommer ju inte dit).
För att rättskyddet på hemförsäkringen ska täcka upp till ca 150 000 kr av kommande juristkostnader (räknar med upp till 500 tkr) så måste exet tydligt meddela att hon inte kan samverka, men hon svarar ju bara juristen vagt, lite lovande men sedan ställer hon in mötet. Så mina barn hinner bli över 18 och över 15/16 när rättegång kommer. Så tyvärr, att anmäla fungerar knappt.
Termen PAS ska inte användas, det är niga. Termen är PA på engelska, det har knappt namn ännu på svenska trots att det funnits så länge.
Jag har tydligt visat mina barn att jag längtar och kämpar för dem - det har alltid gjort att de drar sig ännu mer in i onödig avskildhet, så har även skett när jag tagit det lugnt och trott att de lugnar ner sig, eller de gånger jag fått igenom budskap om längtan och kärlek. Iskall blockering är standard. Så barnen visar ingen längtar eller är sårade. De agerar som små kopior av mamman. Tänk Stockholmssyndromet.
Män har i stort sett totalt diskriminerats i vårdnadstvister i årtionden. Det är helt säkert, tyvärr. Googla om studien om vårdnadstvister i Skåne t ex:
https://tystatankar.com/2010/08/22/?lund-?-staden-dar-barn-forlorar-sina-pappor?/
Jag tog mest föräldraledighet, vab och pratade mest med barnen deras första resp 14 år. Deras mamma jobbade över.
Och de flesta föräldrar är varken fysiskt våldsamma eller sexualförbrytare och de är dessa människor och deras barn vårdnadstvisterna handlar om, inga andra.
Jag har många som stor på min sida men det hjälper inte. Myndigheterna är helt inkompetenta vad gäller barnens bästa i dessa fall. Kan du ge mig statistik eller studier på motsatsen så läser jag gärna.
Jag har redan gemensam vårdnad, har haft från början, med överenskommelse med mamman om barnen varannan månad.
