Rudbeckius

Äldre 11 Jul 09:53

108 svar

Tonåringar som inte träffar pappa efter skilsmässan

Anonym (Mini) skrev 2019-07-11 08:09:04 följande:

Vems tanke är det med varannan vecka och hur gamla är barnen? Du är medveten om att barnen har möjlighet att välja själva hos vem dom skall vara efter en viss ålder, (minns inte om det är 13)?

Menar du att ditt ex ligger bakom dom här problemen? Det kan du ju inte alls veta, dina barn är snart vuxna och är helt egna individer med känslor och vilja.

Vad du får göra hur ingenting med hur dina handlingar mottas, allt man gör får konsekvenser. Jag har själv barn i yngre tonåren som inte gärna är med exets nya familj med dom barnen som hängde med där, dom vill ju träffa sin pappa men inte främmande andra barn och ny partner som det skall bos och resas med. Jag kan lätt leva mig in i att jag inte skulle gillat det som barn, att behöva leva med främlingar i mitt hem. Är det verkligen svårt för dig att förstå?

Jag hade gett förslag på saker att göra bara du och de tidigare barnen, självklart. Släpp taget om ditt ex och vad hon kan ha gjort och inte, hon rör inte dig längre. Du valde att skiljas, då är det barnen du har en koppling till, inte längre exet eftersom du har tagit bort det bandet. Du kan bara ha kontroll över dina handlingar, vad andra gör är inte din sak.

Vår överenskommelse vid skilsmässan var gemensam vårdnad och varannan veckas boende. Hon har inte velat samverka som föräldrar alls. Hon har blockerat oavbrutet i stort sett. Hon ligger helt klart bakom barnen som hamnat i att ta hand om sin mamma (hon har få vänner).

Mina barn är över 12 år och har självklart en egen vilja, men ungdomar är känslomässigt styrda och går att påverka från en ledsen, hämndlysten, arg förälder. Hon borde levt sitt bästa liv och låtit barnen glädjas åt bårda sina föräldrars kärlek och omsorg. När jag hade barnen hos mig så var det bara dem och jag, jag har lätt att förstå dem. Varfö tror du att jag inte förstår?

Jag har helt släppt taget om mitt ex, men jag vill att hon samverkar inom vårdnaden och inte blockerar och hindrar vardagsinfo om ungdomarna (skolmöten, helger, vinterstövlar, stulen mobil osv). Det var hon som ville skiljas, jag försökte få oss till terapi i nio månader. Varför antar du att det var jag, det känns som om du är rätt fördomsfull och rätt grund i din analys? Hur menar du att dina råd förklarar saken eller hjälper mig?

Jag har kontroll över mina handlingar, jag är en bra och snäll pappa, jag längtar efter mina barn - de är verkligen inte andra som de inte är mina sak att fundera över. Jag har ansvar enligt lag och jag älskar dem. Du skämtar eller är du jättemodern?

Varför söker du hela tiden lägga all orsak och allt ansvar på pappan? Har mammor och ungdomar inget ansvar alls för hur de ska bete sig?

Rudbeckius

Äldre 11 Jul 10:10

#21

Anonym (?) skrev 2019-07-11 07:48:10 följande:

Nu vet jag inte så mycket om din situation, men jag får ju tolka vad du skriver, och oavsett om ditt ex är en hemsk idiot så har du ett sätt att uttrycka dig som jag spontant misstänker är det dina barn kan finna irriterande.

Det ?ska? inte spela någon roll? Du är ju fri att göra vad du vill, du hade kunnat bli ny sambo en vecka efter uppbrottet, men om dina barn är tonåringar så är de tillräckligt gamla för att ha åsikter om andra människors beteende, även en förälder. De kanske var mitt i en sorgeprocess över den splittrade familjen och det då blev provocerande att se dig skuttta iväg helt Blev det nya barn snabbt därefter så kan det nog ha gjort saken etter värre.

Sen säger du att tanken är varannan vecka, vems tanke? Din? För dina barn och ditt ex verkar inte hålla med.

Dina barn är tonåringar och då är det ofta en massa känslor och alla saker känns jättestora och dramatiska. Vill du lösa detta så kanske du bör öppna ögonen liiite för att det här kanske inte endast kommer från ditt ex?

Kanske hade hon en stor del kanske avstyrde hon det bara inte när det höll på att växa fram men när du lastar allt på henne så blir konsekvensen att du förringar barnens känslor och upplevelse av sin situation.

Du verkar fokusera mycket på att DU saknar dina barn, hur DU tycker att det borde se ut och att DU inte tycker det finns någon grund för dina barns känslor som kan ha kommit ifrån dem själv. Vill du ändra något så kan du ju försöka genuint förstå och verkligen höra dina barn och deras känslor. Naturligtvis tycker väl ingen vuxen att du ska slänga bort hela din nya familj men uttalandet var en emotionell och troligtvis sårad tonårings perspektiv, inte en utomstående vuxen. Kanske bör du försöka ta till dig vad denne tonåring faktiskt känner och varför? Uttalandet kom ju någonstans ifrån och inte nödvändigtvis från ditt ex.

Min poäng är att det inte alls är säkert att detta ursprungligen kommer från ditt ex även om hon säkert inte hjälpt till och oavsett så måste du möta dina barn där DE är känslomässigt , inte där du tycker att de vara. För oavsett varför de nu känner så här så gör de faktiskt det i nuläget.

Att du sen ha en väldigt fast ide om att dina gamla barn självklart ska bli en bit av din nya familj känns verklighetsfrånvänt (och lite förminskande av dina barn) i dagsläget . Dina barn verkar inte alls intresserade av att bli en del av den nya familjen. De är din separata familj om du lyckas få tillbaka kontakt ena och det är ingenting du kan eller borde forcera. Varför inte försöka hitta ett space för egentid med dina gamla barn om det nu blir så att ni träffas? Åk på en liten resa och på hotell, eller gör en aktivitet iväg från din nya familj. Bygg upp relationen på nytt mellan bara er.

Efter tre år så har dina barn insett att deras liv kan rulla på utan dig, de klarade sig iaf. Det är inte vad du vill att de skulle känna men vill du få en relation igen så får du börja utgå från hur verkligheten faktiskt ser ut, släpp tankarna om varannan vecka och försök bygga likadant som du hade gjort med en helt ny relation.

Tanken och övernskommelsen var båda föräldrarnas och ungdomarna var helt med på detta vid skilsmässan. Jag har öppan ögon och ser att först betedde sig exet så konstigt först året, sedan äldsta barnet andra året och slutligen yngsta barnen tredje året. Exet har skickat brev till släkt och vänner där hon är mycket elak. Ungdomarna har efterhand exakt likadana meningar. Så jag och de omkring mig är helt övertygade om att beteendet kommer från mamman.

Jag förringar inte hennes känslor, men hon valde att skiljas för länge sedan och nu ska vi bara samverka som föräldrar, inte behöva ha nån annan relation är just artigt. Vi ska leva våra liv så bra det går och inte förstöra för varandra.

Ja, jag fokuserar verkligen jättemycket på att jag saknar mina barn. Jag är ju en människa jag med. Mitt perspektiv har ett värde, pappor räknas med. Jag har varit deras kärleksfulla pappa i nära relation till båda i hela deras liv. Hade du kunnat släppa och glömma dina barn? Jag tror ingen människa kan det. Jag hör gärna min abarn men de liksom sin mamma är helt avskilda i onödan, månad efter månad, som blir till år.. Jag förstår att tonåringar kan ha egna tankar men en bra vuxen hjälper dem att jämka, sätta i perspektiv och klara problem. Man ska inte mobba eller frysa ut andra som inte gjort en något ont för evig tid...

Jag har ingen fast idé om att mina barn ska umgås med min nya familj, tvärtom har jag ett eget stort boende som ju står mestadels tomt och jag fokuserade på mina barn de veckor de trots allt bodde hos mig. Jag kan inte resa med mina barn för de blockerar och lever avskild från det mesta. Man kan inte få kontakt med dem, jag trodde att jag skrivit det tydligt många gånger? Det är ju en av de största smärtorna i denna onödiga hämndkampanj.

Ditt sista råd, du lägger ansvaret på mig helt och hållet. Så bekvämt och enkelt. Jag bygger gärna upp en relation med mina barn men du skämtar väl med att jag inte ska bygga utifrån alla de goda år vi haft tillsammans? Jag ska låtsas att mina barn är främlingar, menar du? Och som du förstår kan jag inte bygga en relation eftersom de inte går att få kontakt med. Vilket jag tycker jag förklarat jättejättetydligt... Jag är tyvärr inte alls särskilt hjälpt av dina råd. Mest häpen.

Rudbeckius

Äldre 11 Jul 10:21

#22

Anonym (FS) skrev 2019-07-11 09:05:53 följande:

Du får det att låta som om den nya relationen bara hände, men det var väl snarare något du aktivt sökte efter? Du har ganska stora barn som givetvis påverkas djupt av både skilsmässan och din nya familj, samtidigt som de själva går igenom alla de känslomässiga stormar som hör till att växa upp. Det finns inte rätt eller fel i deras känslor i den processen, ingen mall för hur det ska vara. De har rättigheter, inte du. Väljer de bort dig är det något du måste acceptera.

Jag sökte aktivt efter ny kärlek cirka 12 månader efter skilsmässan, så det hände på det sättet. Det måste ju vara både vanligt och helt tillåtet att göra.

Du har helt rätt att ungdomarna påverkades djupt i känslomässiga stormar på flera plan. Det smärtar mig och jag hade så gärna besparat dem detta.

De har rättigheter, men visst har stora barn även visst ansvar utifrån sin ålder. Jag har lagligt vårdnadsansvar men förstås rättigheten att respekteras som människa.

Ungdomar väljer inte totalt 100% bort en förälder och halva sin släkt som älskar dem och som de haft ett fint förhållande till i hela sitt liv ända till skilsmässan. Jag har aldrig begått nån sorts övergrepp på dem eller deras mamma, tvärtom servat dem, kramats mycket, skojat med dem, lärt dem massor och upptäckt världen med dem.

Jag kan inte acceptera att deras mamma är så onödigt och långsint bitter och fortsatt hämndlysten att hon knyter ungdomarna till sig, blockerar all kommunikation och lär dem att bete sig så konstigt istället för att gå vidare och ha bra liv tillsammans i respekt och kärlek utifrån de möjligheter livet ger.

Jag tror inte du skulle acceptera att förlora dina barn helt och hållet. Lite otäckt att du tycker att nån anna ska göra det. Inte alls empatiskt.

Rudbeckius

Äldre 11 Jul 10:32

#23

Anonym (?) skrev 2019-07-11 07:57:26 följande:

Varför måste det vara ditt ex?

Och vadå makt? Känner barnen sig i praktiken bortvalda och ersatta så är det deras känslor som de har rätt till, det har ingenting med makt att göra. Ett uttalande som tonåringen gjorde har troligtvis mer att göra med att denne vill känna att du väljer HEN, även om förslaget såklart var orimligt. Samma psykologi ungefär som de som är så rädda att bli övergivna att de hela tiden testar att stöta bort människor för atf bekräfta att de kommer att stanna. Du verkar mer logisk än känslomässig som person och kan du inte förstå barnens känslor själv så får du hitta någon som kan hjälpa dig, tex en psykolog.

Oavsett så behöver du sluta fokusera på din hypotes om varför för det spelar ingen roll just nu, situationen är som den är och du behöver lösa hur den ser ut istället för att gräva ned dig i bitterhet och self righteousness över hur du tror situationen uppstod

Vem skulle det annars vara? Barnen är mitt käraste, de är verkligen inte bortvalda av mig. Jag är både känslomässigoch logisk, man kan vara båda samtidigt, tro mig. Jag har varit hos psykolog för nåt år sedan och de var inne på samma spå som du - acceptans - men även att barnen nog är en sorts gisslan hos mamman som kräver kontroll och vill hämnas rätt orättvist faktiskt..

Jag är mycket intresserad av att lösa situationen och det var därför jag startade tråden. Det är rätt enkla och fördomsfulla frågor om orsak som svarats hittills om min skuld och att jag bara ska acceptera en sådan situation utan vidare. Folk verkar ha en förenklad bild om mamma, pappa, barn som inte stämmer i många fall. Mammor kan faktiskt få beteendestörningar och de har faktiskt ansvar att bete sig vuxet. Vad gör man när de inte sköter sitt vuxenansvar utan blockerar och använder barnen som nån sorts gisslan. Tänk Stockholmssyndromet.

Då vore jag ju helt apatisk om jag bara gick vidare och glömde mina barn, som du föreslår. Jag är laglig vårdnadshavare och kärleksfull pappa.

Jag vill se lösningar framåt och jag håller inte med dig om att gårdagens händelser är helt oväsentliga. Som människor finns vi självklart och agerar i nutid, me dsiktet mot framtid och med minnen från igår...

Rudbeckius

Äldre 11 Jul 11:17

#25

Anonym (FS) skrev 2019-07-11 10:49:08 följande:

quote=78789090][quote-nick]Rudbeckius skrev 2018-06-11 23:15:01 följande:[/quote-nick]Jag har svårt att vara ensam. Är social familjepappa. Dejtade därför snabbt, en sorts flykt från sorgen men nödvändig för mig. Blev kär efter andra förhållandet.[/quote]

Är 12 månader att dejta snabbt eller reviderar du?

Barnen har inget ansvar som innebär skyldighet att umgås med dig. Hur stora de än må vara. Jag är inte oempatisk och det skulle krossa mitt hjärta fullständigt om jag var i din sits. Men du kan inte lägga detta på barnen. Det är du och ditt ex som falerat i ert samarbete. Hon lämnade dig och är av anledningar vi inte vet extremt arg på dig. Varför? Antingen finns det saker här som du inte är öppen med där du kanske inte framstår i så god dager. Eller så har hon fått en knäpp och då var det ju din skyldighet att värna dina barn från en psykiskt sjuk mor. Men du har låtit tiden gå och verkar mer upptagen av din egen olycka än barnens mående.

Reviderar inte. Dejtade snabbt efter skilsmässan men utan att barnen visst nåt om det, gjorde det på de veckor de bodde hos sin mamma. Jag hade först ett förhållande några månader men träffade ny stadig kärlek ca 12 månader efter skilsmässan. Jag kan inte se att mitt beteende är annat än fullt mänskligt och normalt för en vuxen empatisk person.

Jag har inte fallerat i mitt samarbete alls och jag har ansvar för mig, inte mitt ex. Jag har alltid varit öppen för kommunikation, jag kan jämka, förjandla, överse med, föreslås lösningar och vill vekrligen samarbete inom det gemensamma vårdnadsansvaret. Hon lämnade mig med förklaringen att "kärleken tog slut, hon ville koncentrera sig på att vara mamma för vår strulige pojke (småkrimimalitet, problem i skolan, skärmberoende osv) och hon ville inte bo i hus längre, utan bekväm lägenhet."

Jag gissar att hon är extremt arg på mig för att jag verkar friare nu och har hittat ny familj, det får henne att framstå i inte helt underbar dager, men det kan hoon ju ändr apå om hon tar tag i sitt liv och gör det positivt. Det är absolut hennes ansvar, inte mitt. Hon måste släppa det där gamla...

Jag vill gärna värna mina barn från den sortens tillvaro, men de lever helt blockerat och avskild. Jag vet inte vad jag kan göra. Jag bryr mig verkligen om deras mående, jag mår ju rätt OK annars med kul jobb, vänner och ny kärlek. Så inte är jag helt upptagen av min olycka, men jag tänker på den ofta. Det skulle väl du göra med? Det är rätt ruskigt.

Rudbeckius

Äldre 11 Jul 11:40

#27

Anonym (FS) skrev 2019-07-11 11:31:06 följande:

Ja, det här kan ju bli en ny mastodonttråd som den som plockades bort för upprepar ju samma saker om och om igen utan att ta till sig av det som skrivs när det inte smeker dig medhårs, så jag tänker bara göra ett till försök till att förklara vad jag menar. Du har startat ett nytt liv men inte lyckats inkludera dina barn. De väljer bort dig och du lägger skulden för detta på dem och på deras mamma. Om nu deras mamma är så elak och manipulativ som du beskriver henne och du är helt oskyldig så borde du ha satt ned foten på en gång. Men du var kanske lite distraherad av din nya kärlek, sånt märker barn och det är inte konstigt om de känner sig nedprioriterade.

Och fundera på motivet din exfru gav. Hon kände att hon inte kunde ge det stöd som er son behövde när ni bodde ihop. Någonting i er relation sög energi från det som borde vara det absolut viktigaste för er båda. Bara för att du är en glad kille som gör roliga saker med dina barn kanske du har brister som pappa eftersom hon hade det behovet?

Naturligtvis kan du ha helt rätt. Jag skulle reagerat tidigare (dröjde nog några månader då jag trodde de skulle lugna ner sig). Ja, inte klarade vi att stå som två vuxna gemensamt och stötta vår son. Utvecklingen har ju tyvärr visat att det gått sämre för honom med betyg och strul när han bott med mamman.

Du upprepar att ansvaret ligger på mig och du har inget förslag på lösning annat än att glömma. Är det så?

Rudbeckius

Äldre 11 Jul 12:27

#29

Anonym (FS) skrev 2019-07-11 12:05:13 följande:

Vad passiv du är... Var har jag sagt att du ska glömma? Vill du ha en relation med dina barn måste du visa att din dörr alltid står öppen för dem. Åk förbi när de fyller år och ge en present. Åk förbi vid andra tillfällen. Ring dem. Bjud in dem. Eller stäm på vårdnad om du tycker att mamman är så toxisk för dem. Det är dina barn som är offer i den här härvan inte du. Det är du som måste hjälpa dem, inte tvärtom.

Min dörr står alltid öppen för dem men de går inte att meddela. Har prövat att åka dit tillsammans med farmor som de gillar. De öppnar inte dörren. Har skickat brev och ringt, ingen svarar. Jag kan inte stämma för enskild vårdnad för barnen betraktas som myndiga av domstolen om de är över 12 år, efter vad jag förstått.

Varför tycker du att jag är passiv?

Rudbeckius

Äldre 11 Jul 13:32

#30

Anonym (FS) skrev 2019-07-11 12:05:13 följande:

...eller stäm på vårdnad om du tycker att mamman är så toxisk för dem. Det är dina barn som är offer i den här härvan inte du. Det är du som måste hjälpa dem, inte tvärtom.

Nja, toxisk vet jag inte om mamman är, det är så starkt ord, men kanske är det så. Fokus ligger på offren som är barnen, precis som du säger. Men måltavlan är nog just jag enligt mamman, så det gör mig ju till offer med, det går inte att komma ifrån. Det känns. Jag är vuxen och har vårdnadsansvar. Jag har fokus på mina barn, mamman får ta hand om sig själv numera och jag har inte kunskap om hennes eventuella diagnos, om det ens finns någon.

Hela tråden handlar om vad man kan göra för att fokusera på barnen när man int ekommer åt dem. Stämma går inte, kontakta dem går inte... och tiden går och skapar fortsatt lidande

Rudbeckius

Äldre 12 Jul 09:32

#34

Anonym (lejon) skrev 2019-07-11 17:21:37 följande:

Hur behandlade du mamman när ni var tillsammans? Tog du din del av ansvaret hemma? Har du ett stabilt temperament?

Finns det något du hade kunnat göra bättre när ni var tillsammans? Finns det något du hade kunnat göra bättre i umgänget med dina barn fram tills nu? Anklagar exet eller barnen dig för något (oavsett om du tycker att de har rätt eller ej alltså)?

Det är möjligt att du bara råkat ut för en riktig psykopat till kvinna. Men det ringer varningsklockor hos mig just för att du verkar så övertygad om att du aldrig gjort något fel. Då undrar jag om det verkligen är så, eller om du bara helt och hållet saknar insikt.

Varför blandade du in din granne i det hela förresten?

Hej! Jo, jag har ett mycket stabilt och glatt humör, haft det genom livet. Men skilsmässan var nog normalt jobbig för båda föräldrarna. Inga varningsklockor dittills.

Jag skötte merparten av hemsysslorna och pysslade med barnen om kvällarna. Sista tio åren ungefär jobbade hon över mycket. Utbrändhet och oro var några av bekymren. Hon orkade inte träffa folk och tyckte att jag var jobbig osm ville prata, umgås, göra aktiviteter. Det var tydligt. Jag försökte allt stötta henne, men hon drog sig inåt alltmer, ville inte visa svaghet. Några gånger försökte hon följa nyheter m m och delta i samtal. Då var jag mycket glad. Barnens mormor slutade jobba i förtid pga stress och oro, hon lever mycket isolerat med multisjuke morfar som nåns sorts gisslan han med faktiskt (det har jag inte tänkt på förut).

Exet och med henne barnen har nyligen berättat för en vän (som fick spela in) vad de anklagar mig för. Omdömet är att det är mycket vagt och trassligt, svårt att förstå - mycjet handlar om att de rättfärdigar att de kan låta tiden gå så här länge. De betonar sin rätt att vara ifred och leva avskilt. De visar ingen empati alls. Det återkommer att jag inte ska ha en ny familj alls, men lite omskrivet och dolt sagt. Jag fick framfört att jag kunde tänka mig en sorts kort familjemiddag nån gång i månaden och då belv det fart på dem, nån sorts enerig, men det handlade mest om att det hade de minsann föreslagit för tre år sedan och då tycket jag inte att det var en bra idé minsann... Några gånger har barnen genom åren uttryckt för andra att de visst gärna träffar pappa och kan bo med pappa igen. Då har mamman varje gång blivit rasande i efterhand och sagt att de inte sagt så. Utomstående som bevittnat detta tystnar och berör inte ämnet mer. Mamman lever rätt isolerat med ungdomarna.

Jag kan inte bedöma om det är psykopati, hur som helst finns ingen medicinsk hjälp att få så länge hon klara jobb och hushåll. Jag tror att det handlar om viss utbrändhet, oförmåga att bearbeta känslor av besvikles, kanske skam, kärlek hon inte trodde fanns kvar omvandlades till nån sorts hat och projektion. Så ledsamt och onödigt. Och det drabbar barnen.

Grannen är en mycket god vän sedan 11 år och hon kontaktade mig, som du ser i ursprungstråden. Hennes man har haft en svår sjukdom precis. Tyvärr vill hon inte läsa på alls om den här sortens mobbning/förfrämligande, utan hon blev bara förskräckt över mammans starka känslor och då var automatiskt felet på mig pappan... barnen glöms tyvärr ofta bort i de här samtalen. Det är verkligen smärtsamt och otrevligt, hela ämnet. Varningsklockor har verkligen ringt i flera år nu och jag har så svårt att förhålla mig till detta. Det känns overkligt och såå onödigt..

Rudbeckius

Äldre 12 Jul 09:44

#35

Anonym (Mini) skrev 2019-07-11 16:51:23 följande:

Barnen kanske har det jättebra nu, utan dig? Livet går ju faktiskt vidare även när pappan försvinner till en ny familj. Är du ett offer? Nej, det är du inte, hoppa över det tänket helt.

Hade du fokus på dina barn när ni skildes, när slutade dom vilja ha kontakt med dig eftersom ni vara så tighta innan?

Om dom inte vill ha kontakt med dig så får du nog bara gilla läget. Något har du ju gjort för att gå till jättenära till no contact. Mina barn skulle aldrig någonsin gå från det till så som du har det, inte en chans. Tror det är något du missar här.

Barnen har det helt OK på flera sätt, mat, kläder och stor lägenhet. Deras betyg har dalat ett/två nivåer just det år som de börjat leva onödigt avskilda. De ler inte på de bilder som jag lyckats få se på dem, deras kompisar däremot ler på alla bilderna... det gör ont för en pappa att se

Hur menar du att jag inte är ett offer? Skulle du bara konstatera att dina barn nog har det bra och sedan tänka att livet går vidare? Jag tror ingen kan det, det låter helt omänskligt. Jag älskar mina barn... jag hade mycket fokus på dem tills jag inte nu längr ekan nå dem.

Hmm, något som jag gjort för att de ska välja no contact - jag har gått igenom en helt vanlig skilsmässa och jag träffade sedan en ny kärlek med stora barn. Mer är det inte om du läser ovan. Menar du att tonåringar inte kan övertalas av mamman att leva avskilt med henne och blockera omgivningen? Ungdomarna har sagt några gånger att de nu måste ta hand om sin mamma...

Jag är glad över att du är helt säker på att dina barn aldrig skulle kunna avskiljas från dig. Jag hoppas verkligen aldrig det sker. De många jag träffat nu som är med om samma som jag, ingne av oss visste att detta otroligt konstiga kunde hända, men det hände oss.

Hur kan du vara så helt säker på att du aldrig drabbas? Är du inte rentav förmäten och högmodig när du tröstar mig med sådan ord? Har du läst på om ämnet triangulering och mobbning? Är alltid de som utsätts själva ansvariga för att de mobbas? Jag förstår inte dina råd alls tyvärr, menar du allvarligt det du skriver?

Tonåringar som inte träffar pappa efter skilsmässan

INNEHÅLL