Inlägg från: Rudbeckius |Visa alla inlägg
  • Rudbeckius

    Tonåringar som inte träffar pappa efter skilsmässan

    Anonym (Mini) skrev 2019-07-11 16:42:55 följande:
    Överenskommelser kan ändras över tid. Du antar bara att mamman är illvillig, hoppa över att tänka på sånt är mitt råd. Jag hade tyvärr en jättesmutsig skilsmässa och det jag lärde mig av det är att inte lägga energi på hur den andre tänker etc utan bara vara neutral och ägna mig åt barnen och mitt eget liv.

    Varför skulle mamman vara hämndlysten eftersom du har varit en toppenman och pappa? Om du menar att hon psykiskt sjuk så är det din plikt att skydda dina barn från det. Eftersom du inte har gjort det så tror jag att det ligger mer bakom än vad du berättar, annars hade en normal förälder dragit igång hela maskineriet med att stämma på vårdnaden. Varför i hela friden skulle ditt ex vara hämndlysten mot dig om du har varit en bra person? Och dina barn?

    Skolmöten etc ser du till att du får info direkt från skolan. Har du inte haft det hela tiden, har ditt ex skött kontakter med skolan? Vinterstövlar till tonåringar, hur tänker du nu? Stulen mobil, vill barnen ha kontakt med dig så berättar dom sånt. Missade att hon ville skiljas, spelar ju iofs ingen roll, ni har inte längre något ihop. 

    Du missförstår återigen, du kan kontrollera vad du gör, vad ditt ex gör är bortom din kontroll. 

    Jag märker att du har svårt att förstå min text, det skulle kunna vara sånt som sätter käppar i hjulet, att du har svårt att tolka och förstå andra människor. Om du har som du beskriver varit en närvarande och bra pappa så borde redan nu barnen vilja ha kontakt med dig. Om problemen du beskriver har kommit iom skilsmässan och din nya familj så kommer barnen att komma till dig över tid, om du har varit en bra människa och pappa, tror inte att du behöver oroa dig i så fall.

    Det spelar ingen roll om man är mamma eller pappa, skyldigheterna man har är detsamma. Du har ansvar enligt lag? Hur tänker du då, dom vill ju inte vara med dig bevisligen?

    Du är väldigt defensiv, vad är orsaken till det när folk här försöker hjälpa dig?
    Visst kan överenskommelser ändras över tid, men då måste man prata om det och båda parter vara införstådda. Man kan inte bara blockera. Jag är enig med dig. jag vill också verkligen barna vara neutral och fokusera på barna, inte lägga energi på exet. Men jag prövade det första tiden, jag var helt artigt objektiv, men hon tvingar ju kvar min energi på den gamla skilsmässan genom att hon sabbar så här nu, jag fick därför försöka agera/skydda mig för ungefär 18 månader sedan. Tro mig, jag vill foka på roligare saker... jag trodde aldrig att hon kunde vara såhär arg för skilsmässan för evigt

    Plikt: ag tror faktiskt att det är min plikt att skydda barnen från deras mamma, men hon är väl knappast psykiskt störd, hon fungerar ju i samhället och ingen doktor kommer i  närheten av henne. Men hur ska jag skydda dem när de isoleras ig och blockerar all kontakt? Mamman är hämndlysten av olika skäl, kanske för att hon inser att jag nog var rätt toppen ändå, men det är bara häpna spekulationer.

    Vinterstövlar: De bryter sin isolering för dramatiska korta kommandon om att jag ska köpa/posta/skriva under/ersätta vinterstövlar, vaccinationspapper, passansökan, stulna mobiler m.m. Mamman tjänar mycket bra i lön, liksom jag gör...

    Mina svagheter: Hur menar du att jag har svårt att tolka och förstå andra människor? Du vet att du däremot har mycket lätt att förstå och tolka? Hur vet du det? Hur vet du att barnen just nu borde kontaktat mig redan om jag var en bra pappa? Har du alls läst på ämnet onödig avskildhet?

    Könet spelar verkligen ingen roll, vi är helt eniga. Föräldrar har samma vårdnadsansvar. Jag vill ta mitt vårdnadsansvar och ha en roligt och god närvaro med mina ungdomar i deras uppväxt..

    Hur menar du att jag är defensiv, menar du att man är nog lite skyldig då? Oskyldiga kan inte hanteras så här som jag beskriver eller, vet du det säkert? Jag svarar på väldigt många frågor så gott jag kan. Hur skulle du gjort detta ämne mer offensivt? Om man blir mobbad som jag och många andra föräldrar blir, får man då inte tala om det för då är vi defensiva? Hur menar du egentligen, det vore roligt att förstå hur du tänker lite djupare bakom dina ord?
  • Rudbeckius
    Anonym (Mini) skrev 2019-07-11 16:42:55 följande:
    Överenskommelser kan ändras över tid....

    Skolmöten etc ser du till att du får info direkt från skolan. Har du inte haft det hela tiden, har ditt ex skött kontakter med skolan? Vinterstövlar till tonåringar, hur tänker du nu? Stulen mobil, vill barnen ha kontakt med dig så berättar dom sånt. Missade att hon ville skiljas, spelar ju iofs ingen roll, ni har inte längre något ihop. 
    Jag kallas naturligtvis direkt till möten av skolan, men mamman ändrar mötestiderna flera gånger tills jag inte klarar att komma (har jobb med många möten, ibland på annan ort). Jag har dribblats bort 5 av 6 gånger hittills. Effektivt och listigt. Du tycker att jag inte ska anta att hon är illviilig alls, det är nog bara påhitt av mig... Är mammor per definition alltid goda superhjältar?

    Senaste gången det skulle vara utvecklingssamtal satte rektor på skolan ner foten, tack och lov, och såg till att mötestiden faktiskt hölls och att båda vårdnadshavarna kunde vara med (pojkens reslutat har gått ner och åtgärdsplan med specialpedagog sattes in). Rektorn förstod precis. Den stora gymnasieskolan upplever en tydlig ökning av antalet föräldrar som inte går vidare efter skilsmässor och försöker mobba ut den andre föräldern, ofta med benäget bistånd av den stackars eleven, som hamnar i onödig och svår lojalitetskonflikt.

    Rektorn menade att det är ett samhällsproblem. Hur hade du gjort om du var rektor? Lyssnat på mamman och elevens önskningar om att hålla bort pappan? Mötet gick alldeles utmärkt sedan med alla oss närvarande, sakligt och konstruktivt.
  • Rudbeckius
    Anonym (Mini) skrev 2019-07-12 12:12:51 följande:
    Det är fler än du som har dagar som består av möten, det löser man enkelt via t ex Skype när det inte är tvunget att man är på plats. Glöm bort kön, se till individer istället för att generalisera bittert. Fast det är kanske inte lika kul, är kanske skönt att tycka synd om sig själv och skylla på andra? Isch, sånt ger mig rysningar.

    Sluta vara en drama queen och se till att mötestider hålls istället, det är inte så jävla svårt. Koncentrera dig på det som behöver ske istället för att ha konspirationsteorier av olika slag. Jag hade aldrig orkat lägga energin så som du gör, har fullt upp med krävande jobb och privatliv. Om det nu skulle vara så att den du skaffade barn med plötsligt blivit jättekonstig (vilket jag starkt betvivlar) så är det sista du skall göra att ge energi på sättet du gör.
    Det är svårt att förstå vad du menar i praktiken. Hur ska jag kunna se till att mötestider hålls av andra? Hur ska jag kunna koncentrera mig på vad som ska ske när ingen kontakt är möjlig? Vad menar du ska ske?

    Jag vill inte heller lägga energi på den här sortens onödiga problem, så du tycker att jag bara ska ge upp mina barn och mitt vårdnadsansvar? Roligt att du också har ett krävande jobb och privatliv, men privatlivet avser väl just familjen?

    Varför betvivlar du det jag beskriver, du använder ju ett sådant lite förnämnt ord? Hur kan du ha så djup kunskap om den här situationen när du inte ens tror på vad jag försöker berätta. På vad sätt är jag en drama queen, för att jag bryr mig och inte klarar att släppa kontakten med mina egna barn? Är det att vara drama queen, eller menar du at tman inte ens ska ta upp den här sortens onödiga avskildhet? Du använder så stora ord så svepande och jag förstår inte din djupare tanke och undrar om du alls är empatisk?

    Jag är glad för din skull men har tyvvärr svårt att tro att du skulle klara av att följa dina egna råd, faktiskt. Föräldrakärleken är mycket stark avseende sina barn för de flesta av oss. Man längtar efter och brys sig om sina barn. Det är inte att vara drama queen, tro mig.
  • Rudbeckius
    Anonym (Mini) skrev 2019-07-12 14:37:18 följande:
    Skall skicka ett sista meddelande, sen får det räcka eftersom du inte tar till dig det man säger.

    Du säger till möteshållaren att du vill att alla parter är med och vilka tider du kan. Hur gör du på jobbet?

    Dina barn kontaktar dig så du gör mesta möjliga av den kontakten.

    Du misstolkar vad man ska lägga energi på...inte emotionella känslor av kränkthet och drama utan på att t ex ge tonåringarna förslag på riktigt roliga saker att göra ihop. Återigen, vad är vårdnadsansvar?

    Mitt privatliv består verkligen inte av bara barnen, det innehåller mkt mer än så. Du koncentrerar dig på helt fel saker, lös problemet istället för att jaga upp dig kändlomässigt.

    Mitt råd som jag upprepat i många variationer är att du istället för att placera skuld hos alla förutom dig själv skall nå fram till ungdomarna genom sätt som kan funka. Inte genom konflikter och skuldbeläggande utan genom att locka på bra sätt. Gör så att dom associerar kontakt med dig till bra saker istället för jobbighet som man helst vill undvika.

    Empati hos mig, va?! Varför skulle jag ha det, för att jag är kvinna eller? Vill du umgås med dina barn eller bara få gnälla här? Alltså du känns så gnällig, passiv och svag att jag skulle kunna förstå att du är en svår person att ha att göra med. Att du kommenterar mitt språk...haha..
    Helt OK att jag säger till möteshållaren att alla skall vara med framöver, inga problem.

    Mina barn kontaktar mig inte, de lver asskilt och blockerat i onödig lojalitetskonflikt. Hur ska jag då göra det mesta möjliga av den kontakten som alrig äger rum? Är det jag som inte tar till mig... käre vän, kan du läsa rubriken på tråden?

    Jag försöker var tålmodig och jag är helt naturligt kränkt (du verkar så obekväm med att vi alla kan utsättas för övergrepp, det händer faktiskt). Hur menar du att jag ska ge barnen förslag på roliga saker när det inte går att få kontakt? Tro mig, jag gjorde inget annat när det var möjligt att skicka sådana förslag för länge sedan, tror att jag lockade med ett tjugotal roliga grejer hösten 2017, bl a en fotbollsresa till min pojke. Inga svar alls... efteråt har han sagt att det var trevligt att få då men han svarade ju inte. Nu går det inte ens att skicka..

    Hur jag ska lösa problemet är ju det tråden handlar om. Trots rubriken tycker du att jag ska chilla och ta det naturligt när jag har kontakt... men jag har ju inte kontakt, det är ju därför en förälder jagar upp sig. Det gör alla föräldrar, tro mig.

    Ditt senaste råd: Men - jag når ju inte fram till ungdomarna, det är ju det som är problemet. Skojar du? Hur ska det då associeras positivt när ingen kontakt sker? Dessutom när så skedde för länge sedan etblerade ett mönster då jag fjäskade och de systamtiskt dissade, det är ett konstigt mönster att etablera.

    Jag vill gärna umgås med mina barn, det är väl tydligt? Ditt kön som rådgivare är inte väsentligt här, däremot är din analysförmåga och dina råd intressanta om de har någon sorts koppling till analysen och utifrån din erfarenhet av prolemlösning. Men du baserar dina råd på något annat inom dig, inte på det jag beskriver. Och du kallar mig för en svår person? Ja, jag kommenterar ditt språk, ord är det enda vi har här inne, eller tycker du vi ska kommentera kroppsspåk, tonfall, dofter? Vi, även du, kommenterar alla vad vi skriver här inne. Hur tänker du?
  • Rudbeckius
    Anonym (Mini) skrev 2019-07-12 14:37:18 följande:
    Skall skicka ett sista meddelande, sen får det räcka eftersom du inte tar till dig det man säger.
    Hej Mini! Jag får tacka för dina tankar och din ansträngning. Jag hade också haft svårt att råda och nog inte ens gett mig in i detta som ju är svårt att ens förstå och ännu mer att försöka lösa. Lättast är ju att skylla hela ansvaret på mobboffret. Men här det ju inte bara Pelle Svanslös och Elake Måns - Bill & Bull är egentligen små lättpåverkade katt-tonåringar och de tycker egentligen i hemlighet om Pelle S som faktiskt är deras ene vårdnadshavare. Elake Måns är den andre. Och Måns & Co har helt blockerat alla kontakt för Pelle är mallig och har ingen svans..

    Andra utsatta jag pratat med har lärt sig leva med den onödiga förlusten. Det tär på hälsan. Tydligen bär barnen med sig tillitsproblem efter detta in i sina vuxenliv. 

    Suck, tack ändå för dina försök.
  • Rudbeckius
    Anonym (lejon) skrev 2019-07-13 01:49:11 följande:

    Nu beskrev du ju mest ditt ex och alla hennes svagheter och hur hon betett sig fel. Inte mycket reflektion kring ditt eget beteende. Och inte heller något svar på varför du bad grannen fixa ett möte istället för att fixa det själv... 


    Jag kan tyvärr inte fixa möten själv eftersom all kontakt är blockerad. Jag kan inte beskriva situationen tydligare. Därför var grannen aktuell. Hur tycker du att jag skulle försökt fixa möte själv när motparten varken kan nås eller svarar?
  • Rudbeckius

    Jag menar då inte att jag är felfri, däremot har jag ju funderat mycket på vad jag kunde gjort annorlunda, tidigare osv. Jag skulle t ex inte väntat så länge med att protestera, men det var svårt att ens förstå detta onödiga och dels var det pinsamt. Man vill inte ha problem eller höra om andras nästan olösliga relationsproblem.

    Jag förstår även att barnens mamma har det rätt förskräckligt hon med. Det är synd om henne med. Och jag jobbar hårt med att förlåta det som händer med barnen och mot mig och min släkt. Jag är bekymrad över konsekvenser och att lösning inte verkar finnas.

    Jag hoppas så att barnen nån gång ska förstå vad som hände. Deras pappa älskar dem och min famn finns alltid öppen för dem och deras framtida familjer.

    Jag har gått med i en föräldraförening där ledaren nyss berättade att mitt fall liknar tusentals andra. De har samtalsgrupper. Vi behöver arbeta för att den här sortens psykiska övergrepp med triangulering/mobbing blir mer kända och kan förebyggas och kanske förhindras.

  • Rudbeckius
    Anonym (Mini) skrev 2019-07-13 07:30:57 följande:

    Fast han skriver tidigare att han har kontakt med barnen, de skickar sms när dom behöver påskrifter, vill ha saker etc. Sen så förnekar han att det finns kontakt.

    Vad gör man när livet blir riktigt svårt, skrider till handling eller lägger skuld på alla andra som man själv tycker behandlar en illa? Jag vet vad jag väljer och hur jag vill övertyga andra att bete sig. Du får tycka annorlunda.

    Du och vi får enbart höra den ena partens sida av saken. TS ser inga som helst fel i sitt eget handlande historiskt eller nu, det är verkligen anmärkningsvärt. Bäst resultat får man mest troligt genom att förhålla sig neutral och inte dras med i andras kränkta beskrivningar. Jag vet genom egna erfarenheter hur otroligt mycket skitsnack och lögner en separation kan dra igång, det finns inte alltid mycket substans när skuld skall placeras. Så klokt är att se nyktert på infekterade situationer.

    Vet hut? :D 


    Enstaka meddelanden har gått igenom under åren till framför allt pojken. Kanske fem per år, så blockeringen känns i praktiken total. Tänk dig själv.. Han läser tror jag men svarar inte. Jag har varit några minuter i samma rum som dottern senaste tolv månaderna och fått två stela kramar och leenden i smyg. Pojken har senaste åren kommit på besök ibland när mamma är bortrest. Mycket fåordig och låg, pratar inte. Jag har då ibland fått pussa honom och krama honom som när han var liten. Ingen ser. Så kontakten är blockerad typ 99,9 procent av tiden under året. Mycket, nästan helt och först blockerad är mamman, sist och helt blockerad blev dottern, minst blockerad är sonen men han svarar inte med tal eller skrift, han läser sannolikt. Oftast får han små hjärtan och korta hälsningar. Förr berättade jag mer vad jsg gjorde och frågade honom hur de hade det, men det kändes så konstigt när man inte fick svar.
  • Rudbeckius
    jrockyracoon skrev 2019-07-13 03:28:06 följande:

    Den här tråden var den mest remarkabla tråden jag någonsin läst på familjeliv! Här har vi en stackars pappa som blivit utfryst av sitt ex och som därtill har manipulerat sina barn att blockera och vägra kontakt.

    Vad händer då? Kommer det någon enstaka kritisk röst, blandat med förståelse och empati för den här stackars pappans situation? Nej, i inlägg efter inlägg förödmjukas pappan och man attackerar hans sätt att uttrycka sig, brist på ödmjukhet utan att ge det minsta konkreta tips om vad han kan göra i sin situation.

    Vad är det för fel på er? Vill ni att TS ska begå självmord. Vet hut! Man talar inte så till en person som lever i sorg för att ha mist sina barn. 

    Till TS:

    Fy sjutton, vad jobbigt för dig. Du verkar ju vara helt rättslös i det här. Det verkar ju vara en riktig rävsax du hamnat i. 

    Vet inte om jag kan ge några bra råd, men jag bollar lite tankar så kanske någon av dem kan ge något iaf. 

    * Du hade ju kontakt med en jurist, men ändå. Fortsätt rota i det juridiska, så du får veta mer vilka rättigheter du har och vilka juridiska möjligheter som står till buds. 

    * Försök förmedla din kärlek till dina barn, så snart möjlighet ges. Jag tänker till exempel att du på utvecklingssamtal eller liknande, kan slänga in ett "Jag älskar dig", eller andra tecken på din kärlek. Visa dina barn i alla situationer du kan att du älskar dem, och att du gör allt i din makt för att kunna ha dem hos dig. I framtiden kommer de kanske kunna förstå och känna din kärlek, även om de nu är indoktrinerade av modern och inte kan se klart.

    * Var strategisk gentemot modern. Släng gärna in komplimanger och skicka blommor på födelsedagen och liknande. Se till att inte bråka, utan byt ämne eller ducka allt sådant. Hon verkar ju tokig, men om du visar henne uppskattning kanske er relation ändå kan förbättras något, vilket förstås gynnar dina möjligheter till kontakt med barnen.

    * Var listig och prioritera. Om hon bokar om möten bakom din rygg - ring till skolan varje dag och fråga om mötet bokats om. Om hon bokar tider du inte kan, se till att frigöra tid (prata ev. med chefen och förklara situationen och att du ibland behöver vara borta någon timme med kort varsel)- inget är ändå lika viktigt som dina barn just nu.

    * Om du inte kan träffa dem för att de blockerar dig, så kan du kanske "haffa" dem på väg hem/till skolan, eller komma på lunchrasten och träffa dem emellanåt. Du kanske kan säga något i stil med: "Jag vet att du inte ville träffa mig, och det respekterar jag, men jag tänkte att du kanske ändå kunde ta emot den här presenten, det är en skateboard... Jag saknar dig..."

    * Om det här med familjen kommer upp igen, att de vill att du ska säga upp bekantskapen med din familj, kanske det är strategiskt att inte säga sanningen, att du inte kan det. Det kanske är bättre att säga något i stil med: "Skulle du vilja träffa mig oftare då?" eller "det kanske jag borde för jag älskar ju er så mycket, jag ska fundera på det..."

    * Om du lyckas komma närmare något av dina barn, så kanske du kan föreslå en mer anonym kommunikationskanal. T.ex. att du skapar ett Sven Svensson-konto på Facebook där ni kan föra samtal utan att mamman får veta...

    Har du stöd och stöttning hos din nuvarande partner så att du orkar? Berätta om alla dina känslor och ventilera, annars blir det ännu jobbigare.

    Gå i terapi igen, om du behöver bearbeta och sörja...


    Varmt tack för bra råd. Vi får ha överseende med de som svarar - ämnet är verkligen ångestframkallande och nästan obegripligt. Som mobbing ofta är. De som hör om detta, inklusive vi som dras in i det, reagerar ju först med förnekelse, sedan projektion, försök till förhandling, ilska och slutligen sorg och kanske förhoppningsvis acceptans/nyorientering till sist. Det verkar ta många år för den här sortens problem.

    För kommentatorerna verkar det vara första gången de ens hör om onödig avskildhet och hämndlystnad genom barn/ombud efter skilsmässa. De reagerar nog som jag själv kanske hade gjort för några år sedan. Men jag visste inte ens om den här sortens forum då..
  • Rudbeckius
    Anonym (Mini) skrev 2019-07-13 17:21:10 följande:

    Ja, det är ju det första man tänker, att sådant här inte kommer rakt ut ur ingenting. Eller så kan det vara en trollning av någon inte helt frisk, den tanken har slagit mig från start. Tonen och beskrivningarna är såpass udda och selektiva, det får mig att fundera. Vad skulle få mig, engagerad och driven mamma att agera på sättet som tonåringarnas mamma beskrivs göra..tja, en narcissist t ex. Det ensidiga skuldbeläggandet och undvikandet av raka frågor här är står ut. En man vill oftast inte gärna ses såpass mycket som ett offer som TS vill utan brukar vara lösningsorienterad och diskutera konkreta saker. Inte mjölka medkänsla.

    Om TS verkligen hade varit engagerad i sina tonåringar så hade väl även om det tar emot socialtjänsten varit nästa anhalt. Eller 2.5 år tidigare om det varit jag :) Eftersom mamman enligt TS är en psykopat.


    Har försökt flera gånger med Socisltjänsten men mamman säger då till dem att hon så klart ska lösa situationen. Barnen sa till socialtanten att de gärna träffar pappa och att de gärna bor med pappa. Så socisltjpnsten la belåtet ner hela ärendet. Mamman blev rasande när hon såg utredningen om vad barnen sagt och ringde och skällde ut socialtanten. Sedan hände förstås ingenting från mammans sida.

    Jag försökte få socialtjänsten att ta upp ärendet igen, men de såg ingen anledning att göra det. Mamman tackar inte heller ja till frivilliga möten hos Familjerätten. Hon lever avskilt med barnen.

    Märkligt att tycka att jag inte svarar rakt på frågor, jag tycker inte jag har gjort annat än att förklara. Men det verkar inte räknas. Pappor kan inte vara bra tydligen, särskilt inte jag. Min önskan om lösning och flexibilitet räknas inte heller. Jag skulle bli själaglad för någon sorts dialog men det går ju inte eftersom mamman isolerar sig med barnen mot oss i omvärlden. Jag är barnens pappa. Vi pappor räknas med...
Svar på tråden Tonåringar som inte träffar pappa efter skilsmässan