Fråga ang påstått mordhot

Vi har inget avtal, inget påskrivet, jag sätter över en fast mindre summa varje månad. Det är ingen ränta eftersom jag fick låna 250K i kontanter.
Har inte råd med mer just nu och det vet dom om. 

Vi skulle aldrig polisanmäla det, däremot konstaterade vi och talade om för dom att detta är ett hot. Vilket dom totalt förnekade. 

FInns inga bevis på att vi har något lån sinsemellan. Hade jag skrivit på ett lånelöfte ja men nu bara muntlig överenskommelse med dom att jag ska sätta över en summa varje månad, vilket jag även gör. Lånet var 365 från början. 
Jag pluggar och så fort jag får ett fast jobb så kommer jag kunna betala av det, alternativt ta ett eget banklån och lösa det. 

Min man har en stor affär på gång att få igenom, han har sagt att när det blir klart ska han betala dom min skuld samt även flytta med mig långt bort. Han är less. 

Ja utpressning låter mer rimligt. Men det är också brottsligt. Dom har ingenting på mig, det var även det ett påhitt givetvis. 

Min man är av denna åsikt. Jag håller med delvis. Mår allra bäst när vi inte har kontakt, när vi har kontakt sliter det på min egna relation som i grunden är mycket bra. Problemet är att vi har små barn tillsammans. Så för mig blir det svårt att bryta kontakt helt eftersom barnen förlorar mormor & morfar. Kluven. Funderar på familjerådgivning. Men som min man säger, dom kommer aldrig att ändra sitt betéende, dom kommer aldrig erkänna sina fel & brister. 

Nej det vill jag inte. Barnen är små och mormor & morfar har varit mycket oengagerade. Men dom är ändå arga eftersom vi brytit kontakten sen ett halvår tillbaka, inte ett pip om barnen på hela sommaren men nu plötsligt vill dom träffa barnen, dom anser att det är deras rättighet. 

Jag vet faktiskt inte, har funderat på det. Tror det är något störtlöjligt, ex ngt jag gjorde som tonåring kanske som han vinklat och överdrivit, eller så sa han enbart så för att skrämmas lite.

Nä dom har ingen hållhake alls. Men givetvis vill jag inte att gubben ska hitta på vadsomhelst heller. Jag minns att han sa till mig en gång att jag slagit min mamma och att jag är psykiskt sjuk. Inget stämmer fullt. Jag knuffade in min mamma i en vägg när jag var 18, det var över 20 år sedan. Engångshändelse som jag bad om ursäkt för. Men det var inte oprovocerat minns jag, min mamma kunde vara väldigt elak men hon bad aldrig om ursäkt för det hon då sagt.
Ska jag idag som gift försvara något som jag gjorde då som tonåring? Har funderat på om det är det han skulle säga. Isåfall så vet min man redan om det. Hans svar var typ, Alla har gjort dumma saker som ung, det är inte något som ens föräldrar ska döma en för som vuxen, allra minst ta upp vid ett bråk 20 år senare. Sen så har jag varit utbränd när jag väntade mitt första barn, gick in i väggen under ett drygt år. Men det var då, alltså 4 år sen. Men mina föräldrar har vinklat det till att jag varit psykiskt sjuk, galen typ. Dom har även spridit detta till släktingar. Jag har då fått visa upp mitt sjukintyg till mina syskon där det står utbränd eftersom dom blivit intalade att jag varit på psykklinik typ. Så dom hittar på, överdriver och vinklar, till ens nackdel. Jag och min man undrade mest varför dom ens önskade krossa deras dotters äktenskap, jättemärkligt. 

och där har vi föresten ett brott till, Förtal eller ärekränkning. 

Nä det spelar ingen roll, det var mest ett konstaterande.
Nä dom vill verkligen inte väl. 

Gör vi inte. Har inte haft kontakt sedan Mars. Vi skrev typ varsitt brev till varandra då sen ingenting alls förutom att jag fick ett spydigt sms av min mor när jag fyllde år. Sen dess har dom gått på min man på gatan och gastat om detta vid två tillfällen. Vi bor ju precis bredvid varandra, dom är pensionärer och ser ju oss ofta från deras balkong typ. 
Det senaste var bara min man och min far, då han skullle polisanmäla honom för mordhot. Brevet som jag skrev i mars. 

Jag vet. Min man säger samma sak. Men det är ju ändå mina föräldrar så det är jobbigt hur vi än gör. Skär liksom i hjärtat. Min far har inte jättemånga år kvar heller tror jag. Är rädd att ångra att jag inte tog tag i det och löste alla dispyter. Lever på någon falsk förhoppning att dom inser sina misstag och blir normala och omtänksamma föräldrar, morföräldrar och svärföräldrar...

Tack! Dom kommer inte vilja förstå men javisst då har vi iaf försökt. Får nog bli ett brev för det går inte att prata med dom.