Att växa upp med en dominerande mamma

"eftersom man ensidigt brukar hävda att våldtäktsmäns uppväxt bygger på starka patriarkala familjeförhållande"
vänsterfeminister påstår det, radikalfeministerna är värst.

en av dem







några till, 2.13




matriarkala strukturer.

Många fega rädda män beskyller kvinnor för deras egna brister så vänsterfeminism passar ju fega rädda kvinnor också.

Håller med

Jag lever med en man som är uppväxt under liknande förhållanden, med en deprimerad martyr-hemmafru till mamma som fortfarande endast söker negativ uppmärksamhet och vill att alla ska tycka synd om henne, vilket dominerade stämningen i hemmet (och fortfarande gör). Min man är till följd härav mycket lyhörd för sinnesstämningar, känslig (gråter lätt), och vill ogärna vara den som först uttalar en vilja/ ett önskemål. Jag är dominant och det märks att han föredrar att jag bestämmer mycket i vardagen, men vi jobbar på att skapa en balans båda två och han har blivit bättre på att kliva fram och jag försöker backa. Med detta sagt vill jag ändå hävda att en lyhörd och känslig man är väldigt fint och han är en fantastiskt kärleksfull och fin pappa till våra döttrar. Man måste inte vara en bestämd alfahanne för att gå hem hos damerna men man kan inte vara helt viljelös heller. Om han aldrig hade sagt ifrån eller inte haft egna intressen så hade han varit helt ointresssnt för mig. Så fortsätt jobba på att ta initiativ i vardagen i ditt samspel med kollegor och vänner så tror jag att kärleksrelationer kommer att fungera bättre också.

Föreslår att du förhåller dig helt likgiltig till konflikten då det inte är hos dig som konflikten äger rum om du initierar den utan den existerar då enbart hos motparten således kan du stålsätta dig och vid det motsatta är det också bara att förhålla sig likgiltig.

Jag ser inte heller någon anledning för dig att försöka skapa konflikter med kollegor eller vänner som ett sätt att öva upp din förmåga att ta konfrontationer. Konflikter är ju jobbigt och skrämmande även för relativt dominanta personligheter. Men träna på att vara den första som uttalar en åsikt varje dag; kan gälla allt från en sakfråga till val av lunchrestaurang.

Underligt med tanke på att det är just conflikt of interest som precis all kommunikation baseras på annars hade kommunikation inte behövs från början då hade allt varit strömlinjeformat och alla hade varit nöjda.

Man ska inte ha vänner eller någon personlig anknytning till andra när det gäller konflikter. Det är svaghet och enbart till ens egen nackdel. Men med det sagt bör man dock ha någon form av social finess för att inte trampa på för många tår.

jag växte upp med två alkoliserade föräldrar samt att ena var och är psykiskt sjuk, vet exakt  hur det är.. hela min barndom var hemsk. jag flyttade hemifrån tidigt dock till min dåvarande kille.. 15 år ca

jag måste lära mej att utveckla det jag skriver.

Ponera att det är ett barn kärringen i klippen i #11 diskuterar med, hur kommer det barnet att känna sig? skam, rädsla, stress. Man får ju dras med sina föräldrar i några år och det är ju de försöker prata med om sina problem. I TS fall är det föräldrarna som är problemet,  #10, anknytningen. Konflikter i en relation:

Det är inlärt + emotionell flashback, eller i all fall snarlikt.

Det finns en risk att det barnet blir lika dominant som mamman, bygger upp självförtroendet och går till attack i konflikter för att slippa bli konfronterad eller blir lika passiv som pappa. Båda är ett sätt att ta kontroll över situationen, båda är ett undvikande. Jag tror inte att den konflikträdda föräldern (ts pappa) har varit så lätt att diskutera med heller.

Det enda sättet att lösa det på är ju att utsätta sig för situationen.

Undvikande och exponering i psykoterapi - silent.se
sv.wikipedia.org/wiki/Undvikande

Man kan ha låtsas konflikter med en kompis/partner som är med på det, diskutera, debattera, låta kompisen bli lite högljudd. I en låtsas konflikt har man ändå kontroll.

Jag växte upp med en dominant mamma och ble dominant själv. Att du är en konflikträdd mes är inte din mammas fel. Troligen har du personlighetsdrag från din pappa istället.

Jobba med dig själv om du inte är nöjd. Sluta skylla sin personlighet på andra är första steget.

Jag tror absolut att man påverkas mycket av sina föräldrar. Att säga att det bara är gener är ju löjligt.

Min mamma var precis som din mamma dominant. Hon styrde allt. Alla skulle rätta sig efter hennes vilja, ingen så ifrån, inte mina andra släktingar heller. Pappa var en toffel, sa aldrig ifrån.

Jag är jag själv tjej, och för mig har det blivit lite dubbelt. Är väl vid att trycka ner mina egna behov (tex på jobbet, vänner och andrs relationer) har haft svårt att säga nej. Men i en nära relation (har bara haft en lång) så är jag lite som mamma. Eller rättare sagt, killen jag levde med var lik min pappa på många sätt, han sa aldrig vad han själv tyckte, följde bara mig. Så blev liksom att jag styrde. Har en stark vilja som kommer fram speciellt i kärleksrelationer. Kontrollbehov. Jag har insett att för att jobba med det måste jag ha lite motstånd, kan inte va med nån som jag skulle köra över totalt. Samtidigt som att den personen måste se mina känslomässiga behov och inte vara som mitt ex som inte klarade av att diskutera nåt om det inte bara var positivt.

Blev ett väldigt flummigt inlägg haha. Men skulle vara intressant att snacka med nån som har haft en liknande uppväxt.

Ja så det är därför du inte kan sätta dig in i min problematik. Eftersom du själv är dominant. Är ju alltid lätt att döma någon vars skor man själv inte har gått i.

Min mamma var svag och feg, blev hotad av min elake far och sen utnyttjad ekonomiskt i 30 år av en man med alkoholproblem. När jag var liten var jag rädd för allt och alla, vågade inte ens be om lov att gå på toa i skolan så kissade på mig i ettan och bröt ihop så att mamma fick komma och hämta mig.

Jag valde ändå att inte bli som hon utan aktivt kämpa för att bli en annan personlighet. Började på allvar i mellanstadiet och var färdig fem år senare.

Idag backar jag inte för någon och jag meddelade min far att han var permanent icke önskvärd i mitt liv när jag var 25, eftersom jag tyckte att jag borde ge det en rimlig tids funderande. Jag har aldrig ångrat mig, han har bara sig själv att skylla.