Är jag onormal?
Jag bröt ihop alldeles nyss. Svägerskan är på besök i stan med sin lilla bäbis. Lycklig och salig, mycket barnprat...
Vi har försökt att bli med barn i 1,5 år nu. Förra helgen fick vi veta att hon skulle komma. Då var jag redan ganska nere, vi hade precis anmält oss för att göra utredning och verkligenheten hade hunnit ikapp mig. All sorg över de uteblivna graviditeterna och ett mf hann ikapp mig med rejäl styrka. Hela veckan har jag sedan gått omkring och känt mig febrig, haft ont i huvudet och varit riktigt trött. Jag misstänker att jag reagerar fysiskt på alla känslor... Men iaf, vi skulle träffa svägerskan igår och äta middag. Det kröp i hela kroppen på mig och tillslut sa jag att jag kan inte följa med. Jag orkade bara inte sitta där och se glad ut och lyssna på allt prat om ditt och datt... Så jag blev hemma. Tycker synd om min man som fick åka själv, han mår heller inte så bra. Han kom hem, trörr och lite ledsen. För saken är den att denne svägerska har vi stöttat under tiden de försökte bli gravida och genom hennes graviditet som var kantad av rädslor för mf osv. Hon vet att vi försöker bli med barn, men stöttar inte oss för fem öre. Inte en enda gång har hon frågat hur vi mår eller så... Hennes oförmåga att förstå hur vi mår och samtidigt kräva av oss att vi ska sitta och gulla med hennes unge och lyssna på allt barnprat gör bara att jag inte orkar... Så idag ringde hon igen och tjatade, vi måste träffas bla bla bla. Saken är den att man lätt kan tro att hon vill umgås med oss, men det är inte riktigt så... det är snarare så att hon gärna ser sig som världens mittpunkt och vill ha allas uppmärksamhet... Jag kunde inte slingra mig längre och vi var precis på väg dit... Då fick ajj panikångest i hallen, jag kunde inte förmå mig att ta på mig jackan... med skorna på stapplade jag in i sovrummet och satte mig och bara flämtade på sängkanten. När jag fick tillbaka andningen så bröjade tårarna, de bara forsade... Är jag helt onormal och knäpp som reagerar så här???
Min man satte sig bredivd mig, tröstade lite och sen sa han till slut: "jag vill heller inte åka, jag orkar faktiskt inte..." Sen satt han tyst en stund, sen tog han telefonen och sa att det var dags att ringa och tala om precis hur vi mår och att de faktiskt får ha lite förståelse...
Det låter kanske som att vi är de mest egocentriska personerna på denna jord... Men vi tycker å andra sidan att hans familj gott kunde visa att de brydde sig lite mer. Ingen frågar hur vi mår, ingen frågar vad som händer... De ringer bara när de vill att vi ska göra något, vara hundvakt, laga datorn, komma och träffa denna viktiga svägerska...
Usch, jag känner mig som världens hemskaste och mest egoistiska person... det här är inte alls likt mig och jag tycker så synd om min man! Är jag knäpp?
Ursäkta, det blev långt det här... behövde få skriva av mig... Är så ledsen...
