Träffat gammal kärlek igen och kan bara tänka på honom

Förlåt mig Fröken Undulat. Förstod inte att det bara var ett charmigt misstag. Du skrev i ditt första inlägg att du höll på att gå under. Trodde att det var allvarligare än så. Jag förstår ju att man lätt kan charmas. Skulle vilja leva i din värld. Att inte vara moralisk. Att förstå att livet egentligen bara är en teater som skall levas.

Tänk att komma hem i rollen som mor och maka och leva den fullt ut.  De andra lever ju sina liv i verkligheten. De förstår inte att du egentligen är skådespelare. Viken charmig upplevelse det skall bli för dem i slutscenen. Vilket häftigt drama. Och den kan ju komma tidigare än man tror. Du är ju regissör. De andra är ju egentligen bara statister. Utan att veta naturligtvis.Sedan rollen  som älskarinna och vara närvarande i den. Men nu blev det fel. Där spelar ju du inte.

Du väntar ju ut att barnen skall bli vuxna så att du kan sluta som skådespelare.
Och då börjar ju ditt fantastiska riktiga liv. Utan en man som bara stör och barn som bara ger dåligt samvete, De sinkar ju dig eftersom dom måste få leva med sin pappa.Och alla andra statistslä'ktingar som kanske inte gillar pjäsen.
Men stå ut. Alla riktiga konstnärer har ju fått lida i början

TS verkar leva i upp och nedvända världen. Hon tycker att skilja sig är en skam och misslyckande, men otrohet är bara en charmerande mänsklig svaghet. Hon vill därför inte skilja sig, men vill hellre vara otrogen och bli påkommen/utslängd. Det verkar närmast som att hon önskar att straffa sig ut ur sitt förhållande. På något konstigt sätt tycker hon så inte att hon så själv är ansvarig för att splittra sin familj. Och på något konstigt sätt tror hon att hon så därigenom skulle få sin gamla flamma.

[quote=79188802][quote-nick]FrökenUndulat skrev 2018-11-04 01:36:28 följande:[/quote-nick]I vanliga fall hade jag blivit lite glad över att det finns en annan i liknande situation bara för att känna mig mindre ensam i situationen. Men ok så här är det, det har gått sådär varken mer eller mindre har hänt. Vi har skrivit mycket i veckan. Han tycker att jag kan komma hem till honom när hans partner inte är hemma, och han ville komma hem till mig när min man är bortrest. Var nära på att träffas i veckan men lite glad att han inte lyckades komma iväg. Jag har fortfarande samma längtan efter honom och jag dagdrömmer om ett liv med honom. Vissa stunder ser jag det som en självklarhet att jag ska vara med honom, att det inte finns något ont i det, att det bara är en vanlig mänsklig svaghet och självklart att man ska ge sig möjlighet att hitta ny lycka och njutning. Men i vissa stunder blir jag medveten om hur detta är fel för att jag riskerar hela min familj. Jag vet nu att jag ?tänkte? fel när jag bestämde mig för mannen jag är fift med. Han är en bra människa, men gick efter kriterier jag blivit uppvuxen med att värdera. Jag kände egentligen ganska snart efter att vi förlovat oss att jag inte var kär. Men det innebar en för stor skam att avbryta förlovningen. Precis som nu, jag går hellre bakom ryggen och blir upptäckt och maken väljer att begära skilsmässa än att jag skulle våga vara ärlig och själv begära det nu. Det är ett stort misslyckande att skiljas, splittra familjen. Jag är inte klokare nu heller :( Hur kommer det sig att du känner så? 79175456][quote-nick]Trettioett

Jag förstår... återigen känner jag igen pendlandet mellan att känna att det borde vara vi och att nästa dag tänka att jag ska stanna hos min familj. För att det är det man gör. Lite som man bäddar får man ligga....

I mitt fall handlar det om en gammal kärlek. Den man som fanns i mitt liv innan min sambo.

Pga olika anledningar som vi inte kunde påverka så tog livet oss i olika riktningar. Vi är idag båda över 30 med sambos och två barn vardera. Vi hörs av i princip dagligen...

Om vi är lyckliga. Troligen inte. Med tanke på att vi söker varandra.

Känner med dig och förstår dig verkligen.

Sen får andra tycka det är galet. Inte mindre verkligt för det!

Förstår vad du menar med pendlandet.. Samma här, en man jag känt innan min nuv. Men var ni tillsammans länge? ?

Jag skrev. Som vanligt. Jag kan inte dölja, eller rättare sagt, jag ser ingen mening med att dölja att jag tycker om honom så jag svarar alltid samma dag. Men han är intresserad, annars är han bra på att spela. Han verkar helt betagen i mig när vi setts. Säger att jag är otroligt vacker. Flera ggr. Varför är man fortfarande svag för sånt .. jäkla bekräftelsebehov alltså! Men det är uuuunderbart att höra sånt från mannen man åtrår. P.s. Många har läst min tråd men bara 1 som skrivit. Finns det verkligen ingen mer därute som känner igen sig och Har erfarenhet av detta och kan berätta om det är möjligt med ett Lyckligt slut..?

Sen att han skriver, "då kommer vi höras som vanligt, om du vill"??? Som att han bryr sig inte direkt men om jag vill så..