Ivf-är de arga?
Är 39 och barnlös. Träffat mannen i mitt liv. Vi har försökt få barn i ett halvår. Inget händer.
Hört att jag kan söka ivf redan nu. Problemet är att jag är jätterädd för vården.
När jag var 25 sökte jag vård kontinuerligt under ett halvårs tid för att jag hade ont i magen. Alla läkare jag träffade avvisade mig, tyckte att jag överdrev och den sista läkaren sa rätt ut att jag skulle sluta uppta deras tid. Jag gick uppgivet hem. Två veckor senare gick det hål på min mage. Jag höll på att dö och jag räddades genom akutoperation. Det visade sig att jag haft magsår under hela tiden och att det obehandlade såret till slut blev till ett hål. Det var en väldigt traumatisk upplevelse. Jag minns den fruktansvärda smärtan och att jag till slut var helt okej med att dö där jag låg på hallgolvet. Så jag slutade kämpa emot och gick in i mig själv och förlorade medvetandet. Min dåvarande sambo kom hem av en ren slump och räddade mitt liv.
Sedan dess för jag allt för att undvika vården. Fick urinvägsinfektion i mars, ringde stammandes vårdcentralen, hon gormade åt mig att testa tranbärsjuice i några veckor. Gjorde det, men hjälpte inte, vågade aldrig ringa igen så jag går här med urinvägsinfektion.
Jag vågar inte hävda min rätt i förhållande till sjukvården, vilket för övrigt är väldigt komiskt eftersom jag jobbar som advokat och tillvaratar andras människors rätt hela dagarna. Har inga problem med myndigheter i övrigt. Det är bara sjukvården.
Vad jag undrar är: hur brukar ivf-klinikerna behandla patienterna? Jag är så rädd för att bli avvisad.
Jag ringde kvinnokliniken för några veckor sedan, jag blev avvisad för att jag och min man gör tillfälle inte är skrivna i samma kommun. Men hon var jätterar hon sa mitt namn flera gånger, var mjuk och gullig "du har jättebråttom, du måste skynda dig" sa hon. Eftersom det här med mantalsskrivningen är ordnad nästa vecka måste jag återigen ringa kliniken. Jag vet inte om jag vågar. Brukar de vara arga? Lyssnar de på en och tar de en på allvar?
Kärlek till er alla!