Sambon vill inte ha mig men jag kämpar på

Jag har funderat hit och dit på vad som är bäst vs att separera och fortsätta tillsammans.

1. Det är han som vill separera - inte jag. Jag är fortfarande attraherad av honom och det främsta problemet med honom är väl hans avsaknad av känslor för mig.

2. Rent praktiskt är det fördelaktigt att bo ihop tills barnen är äldre för barnen. Tror inte barn behöver föräldrar som visar kärlek öppet hela tiden utan det fungerar nog bra med att de  samverkar också. Och det gör vi.  

3. Ekonomiskt och praktiskt för oss vuxna också. 

Nackdel: jag mår dåligt av att inte få känna mig som kvinna någon gång. 

Vi har diskuterat eventuell separation.  Om han beslutar sig för separation blir det troligen han som flyttar. Jag har kollat upp så att jag kan köpa ut honom. Vill inte att barnen ska behöva flytta. Men känns så onödigt. Menar - det är väl många par som krisar lite under småbarnsåren och sedan kan hitta tillbaka till varandra. Men då måste båda vilja det.

Min sexuella frustration tror jag främst beror på att det nu verkar som om han verkar allvar med att separera. 

 

Jag vill inte ha en sådan relation men den har blivit så då han troligen inte har känslor. Sedan har det varit rätt mycket stress de senaste åren så jag tänker att det kan väl kanske mirakulöst fixa till sig. Inget är hugget i sten.

Men ena dagen vill jag separera för att kunna må bra och slippa känna mig bortvald hela tiden (bara jag som tar initiativ till kramar och pussar). Andra dagen vill jag ta det lugnt för att barnen inte ska behöva lida för att föräldrarna har en kris. Det kan fixa sig senare.

Det enkla svaret är väl så klart att separera.

Men livet är mer komplicerat än så.

Barn lider inte så mycket mer av att bo heltid med båda föräldrarna även om de inte hela tiden visar kärlek kroppsligt till varandra än om de ska träffa nya partners till dem som kommer och byts ut (det senare verkar vara rätt vanligt vad jag kan se) .   

Jag funderar på separation helt enkelt för att själv kunna få kärlek annan än från barn. 

Barnen har det bäst som de har det. Hade helst sett att de vore äldre före ev separation. Men tror också att pappan kan komma att bli en mer närvarande fader om han faktiskt måste och det kräver separation.

Vad fick er som varit i liknande situation att ta steget och separera? Ser jag till mig själv är det inget jag bara går och gör utan större anledning.

Tack för svar.

Det jag menar med liten vs stor orsak är att det är han som vill separera och jag har inte gjort något. Det är han som har dragit sig undan. Det är han som vill separera. 

Visst har du rätt.

Och jag tänker mycket praktiskt på saken. 

Så mycket enklare det vore om vi kunde få det bra ihop igen än om vi skulle separera.