Vid vilken ålder började ni lära era barn att sova i eget rum?
Jag har fått höra att man ska börja tidigt för att det blir svårare ju äldre de blir. Jag vill inte att vårt barn ska sova i vårt rum i flera år, känner att förhållandet skulle ta alldeles för mycket stryk av det.
Nu är vår bebis bara 6 veckor gammal. Är det för tidigt att börja eller är det bara bra att sätta igång direkt?
Ojdå, starka åsikter här ja.
1. Ungen sover ju inte ensam hela natten, man kommer ju när hen gnäller så varför är det så annorlunda att ha hen i eget rum än i egen säng i vårt rum? Inte så stor skillnad.
2. Sa inte att förhållandet tar stryk nu, så istället för att döma ut mig och mitt förhållande kan du isf köra upp ngt. Sa att ett förhållande tar stryk om ungen ska sova inne hos oss i FLERA ÅR. Vilket bara är faktum, dvs om man nu inte vill ha sex när barnet är i rummet (vilket jag absolut aldrig kommer att göra).
3. Har bekanta som har barn på 3 år som nyss börjat försöka lära dem sova i eget rum, och de har jätteproblem och säger åt mig att börja så tidigt som möjligt eftesom att de ångrar att de väntade så länge.
Istället för att vara oförskämda kan ni bara svara på frågan om vid vilken ålder ni tycker att man bör börja lära dem sova i eget rum. Inte så jäkla svårt.
Kan ni inte svara på frågan utan att bete er som svin så låt bli att svara.
TACK!
Mina var mellan åtta och nio år när de började sova i egna rum. Förhållandet mellan deras pappa och mig tog aldrig "stryk", kanske för att det var starkt från början.
Först och främst måste jag svara alla er som påstår att förhållandet är så himla bräckligt om man inte tåler att ha barnen i samma säng... Vårt förhållande är inte bräckligt, och har aldrig sagt att världen skulle gå under om vi inte kunde ha sex i vår säng. Just nu kan vi inte ha sex över huvud taget pga problem med mitt underliv, så det handlar alltså inte ens om sex öht för tillfället. Jag är en person som mår väldigt dåligt om jag inte får närhet från min sambo, och det sabbas om bebisen alltid måste ligga nära när han sover, eftersom att alla tre inte får plats att sova i samma säng (vi gör alltid ett "nest" runt bebis för att inte råka skada honom). Då måste antingen sambon eller jag ta soffan (och nej, vi köper inte en större säng bara för att kunna samsova). Förhållandet är därför inte bräckligt, utan JAG är bräcklig och behöver hans närhet för psykiskt välmående. Några synpunkter på det också??
Undrar verkligen vad det är för självgoda, trångsynta människor som tycker att deras förhållanden är så perfekta men att andra genast bör göra slut om man anser att ens förhållande tar lite skada av minskad närhet. Vidga era perspektiv innan ni uttalar er är ni snälla. Ni framstår inte alls som så intelligenta som ni verkar tro att ni gör...
Och sex i samma säng som barnet? Skulle ALDRIG falla mig in. Ger honom inte ens en avsugning om bebis ligger bredvid. Vill helst inte ens göra det med bebis i samma rum men egen säng, men det har fått gå någon gång. Kan inte riktigt förklara varför, men tycker bara att det känns fel.
Förstår inte varför vissa blir så upprörda över att folk låter sina bebisar sova i eget rum? Man skaffar ju såklart baby monitor och kommer när de är ledsna... Jag kan absolut inte tänka mig att ha barnet i min säng i flera år, och sen kommer det fler bebisar som också ska sova i sängen... Snacka om att sova packade som sardiner! Inte vår grej.
Just nu får vi inte plats med spjälsängen i vårt sovrum och bebis sover därför i vagnen i vårt rum. Har beställt hem en monitor, så nu ska jag bara försöka känna efter när jag kan börja flytta in honom i sitt eget rum... Hur märker man när han är redo för det??
Problem nummer 2 blir väl att han avskyr att sova i spjälsängen öht. Kan det vara en idé att först ha vagnens liggdel i spjälsängen för att vänja honom vid nya miljön, och sen ta bort liggdelen och försöka ha honom i själva sängen...? Eller är det bäst att bara gå rakt på att lägga honom i sängen...? Hur tänker ni?