Herregud....
Om ditt förhållande inte tål att ni delar rum med ett spädbarn så är det dags att göra slut
Det normala är att ungarna till och från delar både rum och sång i flera år.
Att ett spädbarn under året, som är helt färsk i livet ska sova ensam är fullständigt onaturligt, och det borde alla naturliga instinkter säga åt dig.
Vill du själv sova ensam?
Nej det är inte det "normala" att man delar rum och säng i flera år. Och framför allt är det inte särskilt bra för vare sig barnen eller föräldrarna.
Och försök inte hoppa på mig med dina åsikter. Om du är barnmorska, barnpsykolog eller liknande så gå om din utbildning. Om inte. Så skaffa dig en innan du går på någon annan så jävla hårt med " fakta" du bara tror på.
Ps, jag har inga problem med att sova ensam. Är trygg i mig själv och kan finna ro med mig själv. Kanske för att mina föräldrar lät mig bli självständig och lita på att jag klarar mig själv från tidig ålder?
Först och främst måste jag svara alla er som påstår att förhållandet är så himla bräckligt om man inte tåler att ha barnen i samma säng... Vårt förhållande är inte bräckligt, och har aldrig sagt att världen skulle gå under om vi inte kunde ha sex i vår säng. Just nu kan vi inte ha sex över huvud taget pga problem med mitt underliv, så det handlar alltså inte ens om sex öht för tillfället. Jag är en person som mår väldigt dåligt om jag inte får närhet från min sambo, och det sabbas om bebisen alltid måste ligga nära när han sover, eftersom att alla tre inte får plats att sova i samma säng (vi gör alltid ett "nest" runt bebis för att inte råka skada honom). Då måste antingen sambon eller jag ta soffan (och nej, vi köper inte en större säng bara för att kunna samsova). Förhållandet är därför inte bräckligt, utan JAG är bräcklig och behöver hans närhet för psykiskt välmående. Några synpunkter på det också??
Undrar verkligen vad det är för självgoda, trångsynta människor som tycker att deras förhållanden är så perfekta men att andra genast bör göra slut om man anser att ens förhållande tar lite skada av minskad närhet. Vidga era perspektiv innan ni uttalar er är ni snälla. Ni framstår inte alls som så intelligenta som ni verkar tro att ni gör...
Och sex i samma säng som barnet? Skulle ALDRIG falla mig in. Ger honom inte ens en avsugning om bebis ligger bredvid. Vill helst inte ens göra det med bebis i samma rum men egen säng, men det har fått gå någon gång. Kan inte riktigt förklara varför, men tycker bara att det känns fel.
Förstår inte varför vissa blir så upprörda över att folk låter sina bebisar sova i eget rum? Man skaffar ju såklart baby monitor och kommer när de är ledsna... Jag kan absolut inte tänka mig att ha barnet i min säng i flera år, och sen kommer det fler bebisar som också ska sova i sängen... Snacka om att sova packade som sardiner! Inte vår grej.
Just nu får vi inte plats med spjälsängen i vårt sovrum och bebis sover därför i vagnen i vårt rum. Har beställt hem en monitor, så nu ska jag bara försöka känna efter när jag kan börja flytta in honom i sitt eget rum... Hur märker man när han är redo för det??
Problem nummer 2 blir väl att han avskyr att sova i spjälsängen öht. Kan det vara en idé att först ha vagnens liggdel i spjälsängen för att vänja honom vid nya miljön, och sen ta bort liggdelen och försöka ha honom i själva sängen...? Eller är det bäst att bara gå rakt på att lägga honom i sängen...? Hur tänker ni?
Men herregud, vad är det för fel på dig? De allra flesta låter sina bebisar sova i egen säng, ofta får de ligga i en vagga i sovrummet första tiden för att sedan byta till eget rum. Det är inget konstigt med det och när bebisen vill ha närhet kommer denna säga ifrån på skarpen och då tar man helt enkelt upp bebisen. Om bebisen sover gott finns det absolut ingen anledning att ta upp den till föräldrarnas säng.