Otrogen och död
Jag vet egentligen inte vart jag ska börja. Jag har vart tillsammans med min man i några år, jag är i 30 årsåldern och han är 35. Mitt och hans förhållande har vart jätte bra, min stora kärlek. Men sen finns det också en annan sida av förhållandet. Där ingår det drogmissbruk, alkoholism, och otrohet. Inte från min sida, utan från hans.
Varje bakslag har jag förlåtit, eller ja efter ett tag. Drogerna upphörde under vårt äktenskap, likaså alkoholen. Men otroheten bestod. Under min graviditet så var han otrogen emot mig jag fick reda på det och blev helt knäck och så äcklad av han. Ville lämna men han hotade med ta livet av sig. Så fort jag drog upp hans otrohetsaffär så började han gråta och sa förlåt, när jag ville ta av mig ringen så åkte jag på en örfil och han blir helt svart i ögonen och skriker på mig och blir hotfull. Och jag blir rädd och lämnar inte han. Sen efter hans utbrott blir han världens gulligaste, den mannen jag blev kär i. Och då faller jag dit igen. Tänker det bästa om honom och vill alltid vara med han. Så varje gång när jag tar upp sånt här så är det örfilar, knuffar osv.
Vårt barn kom till världen tänkte att nu kommer han sköta sig, inte träffa andra kvinnor osv. Fel hade jag, jag hittade han på en dejtsida. Jag sa nu äre fan nog nu lämnar jag dig, samma visa igen. Han säger förlåt och vill inte förlora oss. Och sen börjar skrika osv. Men innerst inne så skulle jag aldrig lämna han, då hade jag gjort det för länge sen. Önskar att jag vore så stark att jag hade lämnat han när han var otrogen under min graviditet, men jag klarade inte av det.
2 veckor senare efter jag sa att han hade förlorat oss efter dejtsiten så tog han livet av sig. Och min värld rasade samman. Tänker hela tiden att det är mitt fel, jag skulle gjort allt annorlunda, har förstått i efterhand att hans otrohet var nog som ett missbruk, han behövde bekräftelse hela tiden och att det egentligen inte var något fel på mig. Och hans självmord känns som han pissar mig i ansiktet, känns som ett jävla svek. Här sitter jag med vårt barn som är 11 månader och jag vet varken ut eller in.
En del av mig är "glad" över att han tog livet av sig, för då slipper jag alla svek ifrån han, alla jävla kärringar han satte på bakom min rygg, alla lögner. För jag förtjänar bättre. Och hade han inte dött så hade jag aldrig lämnat han, för jag är för lojal emot honom. Men samtidigt så blöder mitt hjärta, jag vill så gärna ha honom tillbaka till mig och vårt barn. Vill så gärna vara nära han, få prata med han, få röra han. Han lämnade inte ens ett avskedsbrev
Är jätte rädd för att jag ska bara sitta och vänta på han hela tiden, att mitt liv nästan stannar upp. Sen är mitt självförtroende så lågt att jag tänker vem vill ha en avdankad änka med ett litet barn. Hur går man vidare med sitt liv? Hur blir man ens glad igen? Hur får man bort skuld och skamkänslan?