Barnet applåderar åt sig själv...

Jag är kluven till det där. Jag har alltid sett det som viktigt med uppmuntran och att det är att få höra just att man är duktig. Det har varit viktigt för mig, och bekräftelse är ju viktigt för alla. Å andra sidan har jag också prestationsångest och har gått in i väggen tidigare.

Jag varierar. Säger ibland bra (vad långt, vad du kan etc är ju dock också att berömma prestation), ibland bekräftar "bara" att jag ser vad han gör (tex vad roligt att du ritar). Tänker samtidigt att det bygger självförtroende, att få höra att man är duktig på saker.

Att visa tacksamhet tycker jag inte är fel (det är ju också en viktig del, både att få och lära sig ge), men på något sätt får man ju också visa att barnets värde inte sitter i prestationer eller hjälpsamhet. Att hen är älskad och värdefull även när det blir fel.

"Du har använt den blå kritan" är för mig inget beröm. Däremot en bekräftelse att jag ser barnet och det ger oss också en möjlighet till vidare diskussion och mer tid tillsammans (och en chans att träna färger), snarare än att säga "åh vad fint" och sen återgå till mitt. Men som sagt, viktigt att barnet får höra att hen är duktig också emellanåt tänker jag.