Barnet applåderar åt sig själv...

TS, jag är inne på din linje också, men tyvärr är vi chanslösa mot samhället som hela tiden är prestationsinriktat. Även om vi försöker bekräfta det barnen gör och ge dem ord att sätta till sin upplevelse, kommer övriga i omgivningen in och kommenterar med "duktigt", "fint" etc. Som bildlärare är detta något av en käpphäst för mig, små barn som ritar gör det nämligen inte för att prestera någonting, de är inte intresserade av att det ska "bli" något utan det är själva aktiviteten som betyder något för dem, till dess att omgivningen börjar lägga sig i och kommentera deras arbete med "vad fint!" - vilket är obegripligt första gångerna, men snabbt lär sig barnet att det ska bli "fint" och att det också kan finnas motsatsen, dvs "fult".

Samma mekanism sker på område efter område, till sist har barnen förlorat sin egen inre motor och blir helt styrda av en yttre drivkraft (hägrande prestationer).

Om ditt barn applåderar sig själv och säger "bra" ska inte tolkas som att han saknar den typen av beröm från dig, utan bara att han har lärt sig av sin mormor att förknippa byggandet med applåder och "bra" och att han tycker om att göra det. Du gör rätt som fortsätter att ge honom alternativ och ord för sina upplevelser, det bidrar till att stärka hans självkänsla snarare än hans självförtroende. Om du framhärdar kommer han säkerligen när han blir äldre att undra varför han aldrig får beröm av dig, och då får du väl ta ställning till om du måste variera ditt bemötande genom att lägga till beröm till din repertoar. När den skadan redan är skedd kan man knappast förvärra det utan då blir istället berömmet en positiv kraft.

Att berömma slentrianmässigt gör större skada än att inte berömma alls. Barn som hela tiden får höra att saker blir "fint" eller att de är "duktiga" när de inte har presterat något märkvärdigt alls, förstår inte att det ligger ansträngning bakom verkliga prestationer, och förlorar förmågan att urskilja kvalitet. Och blir kränkta när de inte får (oförtjänt) beröm. Det är värsta sortens elever faktiskt, och det skulle inte förvåna mig om för mycket beröm ligger bakom våra dåliga pisa-resultat.

Okej, jag raljerar lite, men faktum är att det inte gör skada att "ta bort" en sorts beröm och i synnerhet inte hos så små barn som ännu inte har lärt sig att förvänta sig beröm. Barn har en oerhörd naturlig nyfikenhet och inre drivkraft att lära sig nya saker, som sakta men säkert bryts ner av den obligatoriska och prestationsinriktade skolan. Det är synd att bidra till det i allt för tidig ålder.

Håller med, självkänsla skapas inte av beröm. Självförtroende däremot, men det är något annat.

Det är naturligtvis svårt att föreställa sig en värld utan beröm eftersom vi lever i ett prestationsinriktat samhälle. Eftersom vi har lärt oss att beröm är den självklara bekräftelsen på ett väl utfört arbete (och dåligt utfört också, märkligt nog) är det också nästan omöjligt att föreställa sig att det går att bekräfta på andra, mycket bättre sätt.

Om jag också får bli personlig och gå till mina egna erfarenheter har jag motsatta erfarenheter från dem du säger att du har: jag har tvärtom fått mycket beröm för mina prestationer genom hela livet och har på det sättet ett gott självförtroende, men blir osäker så fort bekräftande beröm uteblir, samt tvivlar på mitt eget värde om jag inte presterar. Det är en framtid som jag inte önskar mina egna barn, därför försöker jag tona ner mina förväntningar på deras prestationer och fokuserar på att stärka deras självkänsla och bekräfta deras värde som människor, och att de inte behöver prestera på topp hela tiden för att ändå vara tillräckligt bra, samt att det finns ett samband mellan nedlagd tid på något, och utvecklad förmåga. Dvs, är de inte själva nöjda med sina egna prestationer får de träna mer, eller plugga mer, men de gör det inte för min skull i så fall utan för sin egen.

Men är du säker på att det var bristen på beröm som fick din vän att må dåligt? Jag är också 70-talist och presterade på topp hela tiden, har alltid i alla sammanhang fått höra att jag är så "duktig", har inte fått lära mig att jag har ett egenvärde bortom mina prestationer utan fått rätt dyrköpt arbeta mig till den insikten långt i efterhand.Genomskådar han inte berömmet som ljug då, när han ser med egna ögon att brorsan är mycket duktigare hela tiden? Viktigare tänker jag att försöka undvika själva jämförelsen, vilket jag iofs fattar är svårt med tvillingar. Jag tror mer att det är en personlighetsfråga. Jag har också ett barn som ger upp lätt vid motgångar, och ett barn som kämpar på och härdar ut även om något är svårt, det är personlighetsdrag som inte har med beröm att göra. För tro det eller ej, men jag har testat med beröm, det hjälper inte.Igen: det är bara för att samhället lär oss att det måste vara så. Jag säger inte att något är fint, som inte är det. Så blir också berömmet desto mer värt och tillförlitligt när det kommer. Jag använder hellre andra beskrivande ord, som "intressant", "dramatiskt", "roligt", "effektfullt", "stämningsfullt", "dynamiskt" eller "vilka spännande kontraster" etc och pekar på enskildheter i bilden, så lär sig barnen att det finns andra kvaliteter än bara "fint". *ryser för så ospecifikt beröm*

Ungefär som i inlägget här ovanför av OchEnFisk, menar jag. Självförtroendet är känslan av att man klarar av saker. Men det görs ju inte med det slentrianmässiga berömmet utan med verkligt specifik feedback, och kanske även att barnen måste lära sig att misslyckas, som nödvändiga inslag på vägen mot bemästrandet av en färdighet.

Tror att det sista kanske är mer "inbyggt" i vissa fält än andra, minns att jag när jag föll av en häst första gången fick höra att man måste falla av en häst 100 gånger innan man blir en bra ryttare. Då blev ju det missödet mer en framgång än ett misslyckande. Önskar att fler områden hade liknande talesätt!

Gud ja, en 20-månaders bygger ju inte för att prestera någonting. Man behöver inte heller avdramatisera rasandet, det kan ju snarast vara en kul grej, det kan lika gärna vara därför barnen bygger, lika gärna som de vill ha höjd på tornet vill de se klossarna rasa. Fokusera på att utveckla ordförrådet för allt som händer ditt barn innan prestationskraven börjar. Och när de är så små lär de sig nya saker hela tiden, så känslan av att de klarar av grejer kommer av sig själv. Det är snarare skolan och prestationskraven som river ner det, tråkigt nog...