jrockyracoon skrev 2018-06-27 09:04:13 följande:
Allt är relativt. Jag menar att det verkligt viktiga i små barnår är att överföra en känsla av positivism och kärlek till sitt barn. Detta kan man göra genom t.ex. beröm, kärleksförklaringar, tonfall, kroppskontakt, kramar och kyssar, etc, etc. Vi måste lära de små barnen att tillvaron är en rolig plats att vara på, och att deras föräldrar älskar dem.
Exempelvis är det ju ingen som förklarar Einsteins relativitetsteorin för ett spädbarn. Detta är för att de inte har förmågan att uppfatta dessa nyanser. För mindre barn är på samma sätt orden "bra gjort" och "du klarade att bygga hela" (med glad stämma) i princip identiska.
Att gå in på formuleringar är i bästa fall små justeringar, men jag tror inte att det gör någon större skillnad när barnen är så pass små.
Du säger t.ex. om man berömmer barn genom frasen "att de gjort något bra" kan det riskera att barnen blir prestationsinriktade. Istället använder du fraser som "Mamma blev jätteglad när du gjorde det här." Jag skulle då säga att sådana fraser riskerar att få barnet att sträva efter att enbart få mamma/pappa glad och inte göra saker för sin egen skull. Det är lite: "Hur man än vänder sig har man ändan bak".
Givetvis finns det en poäng i att ge specificerat beröm. Men jag tror inte att man behöver överdriva dess betydelse i åldersspannet 0 - 3 år. När barnet blir äldre är det säkert bra att inte exklusivt basera beröm på prestation. Då kan man förklara och visa för barnet att kärleken finns där oberoende av barnets prestation. Men vid så små år som när ett barn bygger klossar, är det bara känslan av att ha lyckats som är viktigast, anser jag.
Väldigt bra formulerat. Det är lite samma sak som att man inte börjar komma med långa förklaringar om varför ett litet barn gör fel. I början säger man bara " nej" och lyfter bort barnet, för det är på den nivån barnet är.
Ts du har en bra tanke om att det är värt att fundera på hur man berömmer sina barn, men du har totalt missuppfattat hur det fungerar.
Detta påminner lite om när folk började få nys om anknytningsteorin och började noja om anknytning. Till den grad att de isolerade sig från sina släktingar, inte lät någon annan hålla i barnet och i extremfall fick inte ens pappan hålla barnet för mamman var rädd att det skulle förstöra anknytningen mellan mamma och barn.
Förstår man inte forskningen så kan man göra mer skada än nytta av att vara "upplyst".
